SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GORMA gor3ma2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE; jfr GORM, sbst.1
Etymologi
[sv. dial. gorma, gräla, tala högljudt, gråta, motsv. nor. gorma (garma), vråla; möjl. besläktat med sanskr. gharghara, knastrande, rassel]
(vard.) (högröstat) gräla, käbbla, ryta, dundra (se d. o. 3), ”väsnas”. Arvidi 72 (1651). Poppius .. har icke litet gormat öfver att man ej lemnade mig i fred. Berzelius (1838) hos Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 225. (Han) gormar och svär i trapporna, så att taket kan lyfta sig. Blanche RikaM 6 (1845). Hedin Transhim. 1: 56 (1909).
Avledn.: GORMIG, adj. (vard.) som gormar (brukar gorma). Dalin (1852).
Avledn.: gormighet, r. l. f. (vard.) Dalin (1852).
GORMSAM, adj. (bygdemålsfärgat, föga br.) gormig. Per Nilsson .. är .. branog besvärlig och gormsam här på stämmen. Sundsvallsp. 1901, nr 166, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content