[fsv. gotar, pl.; jfr t. gote, eng. goth, etymologiskt samma ord som GUTE]
hist. o. språkv. person tillhörande den östgermanska folkstam som under folkvandringstiden härskade över stora delar av östra Mellaneuropa; oftast i pl. Kling Spect. T 4 a(1735). Då Goter, Burgunder, Franker, Longobarder grundade på Romarerikets ruiner nya välden. Geijer I. 1: 42(1818). Goternas språk. Uppström GotBidr. 2(1868). Jordanes, till börden en got, hvilken lefde vid midten af sjette århundradet. IllSvH 1: 4(1875). — — jfr MESO-,VISI-,VÄST-,ÖST-GOT.
