VISIGOT vi3si~gω2t l. vis3i-, äv. -gå2t, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. visigoth; av senlat. visigothus, ssg med (det från germ. språk lånade) GOT, förra leden av omstritt ursprung. — Jfr VÄST-GOT]
hist. om person tillhörande den av de två gotiska stammarna som på 200-talet e. Kr. var bosatt i nuvarande Rumänien, senare etablerade ett kungarike på Pyreneiska halvön o. på 710-talet slutgiltigt besegrades av morerna; i sht i pl., om detta folk; jfr VÄST-GOT. HB 3: 111 (1877). Stammen wisigoter (dvs. ”ädelgoter”, orätt återgifvet med ”västgoter”). Noreen VS 1: 73 (1903). Goterna delades i två stammar, visigoter och ostrogoter. 3NF 8: 861 (1928).
Avledn.: VISIGOTISK, adj. hist. som härrör från l. har avseende på l. tillhör visigoterna. Dessa tidiga minuskelalfabet uppträda i tre .. olika variationer, nämligen det lombardiska, det visigotiska och det frankiska alfabetet. Schück BokH 9 (1900). Det visigotiska väldet i Spanien. Schück VittA 1: 6 (1932).
SAOB
