GRAND gran4d, sbst.2, m.; best. -en; pl. -er (SvMerc. IV. 3: 176(1759) osv.) ((†) med sp. pl.-ändelse grandes Rålamb, Biurman).
Etymologi
[av sp. grande, pl. grandes, av grande, stor (se GRAND-). Jfr GRANDEZZA]
benämning på spansk adelsman tillhörande högsta rangklassen. Grand av Spanien. Biurman Brefst. 139(1729). Sturzen-Becker 6: 212(1868). — (numera knappast br.) i utvidgad anv. om högtstående personer i andra länder; förr särsk. om dylika vid sultanens hov. Rålamb Resa 62(1658, 1679). Dryselius Måne 474(1694).
