(i ssgr med feminin andra ssgsled förr äv. felaktigt skrivet grande-)
Etymologi
[av fr. grand- (särsk. i släktskapsbeteckningar använd) ssgsform till grand (f. grande), av lat. grandis, i klassiskt lat.: fullväxt, grov, i senlat. (med undanträngande av det klassiska latinets magnus): stor i alla anv.; av osäkert urspr. Jfr GRANDSEIGNEUR]
(numera knappast br.) i ssgr som beteckna ett släktled äldre än det närmaste:
GRAND-MAMMA. [av fr. grand-maman] farmor l. mormor. Ifrån den största til den minsta gick hvar och en fram, at kyssa Grand-Pappas och Grande-Mammas hand. Dalin Arg. 1: 78(1733, 1754). BL 12: 142(1845). —
-ONKEL. [av fr. grand-oncle] faders l. moders farbror l. morbror. Andersson(1845). En i .. familjearkivet funnen reseskildring, skrifven 1822 af en grandonkel till skalden (A. Kielland). AB 1890, nr 24, s. 3. —
-TANT. [av fr. grand-tante] faders l. moders faster l. moster. Lenngren (SVS) 2: 175(1796). Nämn mig en enda af mina många grandtanter som varit lycklig! Blanche Tafl. 3: 222(1857). 2NF(1908).
