GRATÄNG gratäŋ2, r. (m. WoJ(1891)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(vanl. skrivet gratin)
Etymologi
[jfr t. gratin; av fr. gratin, eg.: (brända) skovor i ett kokkärl, avledn. av gratter, skrapa, sannol. av germ. urspr. (jfr KRATSA, KRATTA). — Jfr GRATINERA]
kok. maträtt (ofta stuvning) av grönsaker l. fisk l. kött m. m. som upphettas i ugn (så att den får en hård skorpa) o. serveras direkt i det fat l. den form vari den upphettats. Gratäng på fisk, blomkål. Gratin af Oxtunga. Schartau FrKock. 81(1825). HemKokb. 190(1903). — jfr BLOMKÅLS-, FISK-, KÖTT-, SILL-GRATÄNGm. fl.
