SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRIPEN gri3pen2, p. adj. -pet; -pne, -pna; -pnare.
Etymologi
[eg. p. pf. till GRIPA 3]
(i sht i vitter stil) hänförd, hänryckt, betagen; (djupt) rörd. Här har den alltid behärskade varit hejdlöst gripen som ett barn. Hallström Skepn. 33 (1910). (Tegnér) bjöd lyran farväl i de gripna orden: ”Farväl, du dikt (osv.)”. Böök 1Ess. 91 (1913). Stämningen (stiger) i djupt gripet jubel. Hedvall RunebgStil 76 (1915). Vi (sade) ett gripet farväl till vår Cadillac. Böök ResSv. 221 (1924).
Avledn.: GRIPENHET, r. l. f. (i sht i vitter stil) Ett tillstånd af själens gripenhet. Ahnfelt Minn. 1: 39 (1905). Wrangel Dikten 246 (1912). Young .. ryckte med sig genom den personliga gripenheten och uttryckets suggestiva styrka. 2NF 33: 579 (1922).
Spoiler title
Spoiler content