publicerad: 1929
GRIPA gri3pa2, v. -er40, grep gre4p, grepo gre3pω2, gripit gri3pit2, gripen gri3pen2. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749; under ergreiffung)), -NING (numera knappast br., GR 6: 80 (1529; i bet. 2), Carlén Köpm. 2: 234 (1860: ingripningar)); -ARE (se avledn.); jfr GREPP, sbst.1, GRIP, sbst.2—3
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. gripa (-ii-, -ij-) GR 1: 29 (1521) osv.; grippa GR 28: 217 (1558: förgrippa). — pr. ind. sg. griper LPetri Œc. 67 (1559) osv. — ipf. ind. sg. gre(e)p 1Mack. 15: 40 (Bib. 1541) osv. ipf. ind. pl. gripo Mark. 14: 51 (NT 1526), VRP 1711, s. 379; gripe Svart G1 108 (1561); grepo 1Mack. 9: 36 (Bib. 1541) osv.; grepe Svart Gensv. H 6 a (1558), HH 20: 358 (c. 1640), Linné Gothl. 195 (1745: grepes, pass.); greppe Svart G1 37 (1561); grijpte Phrygius Föret. 21 (1620). — sup. gri(i)pit (-et) GR 2: 100 (1525) osv.; gre(e)pit (-et) GR 4: 20 (1527), VDAkt. 1692, nr 115. — p. pf. gripen (-in) Mark. 15: 7 (NT 1526) osv.; grippen EkenäsDomb. 1: 72 (1643); grepen 2Mack. 7: 1 (Bib. 1541: grepne, pl.), Porthan BrefCalonius 87 (1794: grepne, pl.); greppen Brahe Kr. 4 (c. 1585))
Etymologi
[fsv. gripa, motsv. d. gribe, isl. grípa, got. greipan, fsax. grīpan, fht. grīfan (varav t. greifen), feng. grīpan (varav eng. gripe), av ett ieur. ghrīb-, med avljud föreliggande i lit. grëbti, graibýti, gripa. Jfr GREP, GREPE, GRIPEN, GRIPHUMMER, GRIPOMENES]
1) med handen (händerna), klorna l. ngt (för detta ändamål inrättat) värktyg o. d. skaffa sig fäste om l. i (ngt l. ngn) l. fasthålla (ngt l. ngn), fatta tag i l. fatta (i sht ivrigt l. häftigt); äv. (i sht i fackspr.) med sakligt subj.: taga fast i l. om (ngt l. ngn), fatta; i sht med personsubj. ofta: (fatta o.) taga till sig, taga; med obj. betecknande värktyg l. redskap äv.: fatta tag i o. börja använda l. göra bruk av; äv. utan obj.: (söka) fatta tag l. göra (ett) grepp, taga fäste; äv. i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. Hon grep häftigt hans hand. Gripa tyglarna, äv. i bildl. anv.: taga ledningen. Under belägringen hände det stundom, att fältherren själv grep hackan eller spaden. Gripa ngn under armarna, förr äv. under händerna (se ARM, sbst. I 1 a ι resp. HAND). Gripa fel (se FEL II b). Gripa miste, rätt (se MISTE resp. RÄTT, adj.). (Bröst-)Wartorne skola .. icke wara för korte, at Barnet them wäl grijpa kan. Palmcron SundhSp. 371 (1642). Med ena handen grep han en ungersven i hast. Tegnér (WB) 5: 120 (1820). Då grep hvar hand åt svärdet. Därs. 124. Jag kan ej gripa alls, jag kan ej sträcka ut fingrarna. Almqvist Amor. 230 (1822, 1839). Björn, kom hit till roder, / grip det skarpt med björnram! Tegnér (WB) 5: 74 (1825). Ibland inträffar (det) .. att (skivan) .. vrider sig lös på svarfstiftet, när svarfjernet griper för hårdt. Almroth Karmarsch 344 (1839). De organ, som äro verksamma .. vid födans gripande, sönderslitande eller krossande. UVTF 16: 16 (1875); jfr 2 a α δ'. Lars grep honom (dvs. gesällen) i nacken. Rydberg Vap. 225 (1891). Hennes dans var som skälfningen af ett träd, då kvällens heta vind griper det. PHallström i Vinterg. 1894, s. 29. Riddarn griper vid sin länd, / där fickan sitter, tung och spänd / af digra penningpungen. Karlfeldt FridVis. 72 (1898). Oron grep hårdt om honom. Hellström Kusk. 188 (1910). Den sårade .. steg upp och grep fumlande efter yxan. Melin VikSaga 82 (1910). Han .. grep i framstammen för att skjuta ut (båten). Därs. 139. (Han) grep .. en eldbrand och sprang upp till vårdkasen. Därs. 203. Han grep instinktivt mot bröstet. Hallström NNov. 136 (1912). Landshövdingen grep med båda händer kring tillbringaren. Bergman Mark. 114 (1919). — särsk.
a) med avs. på föremål som är i rörelse (kastas l. kommer flygande o. d.): uppfånga, taga fast; äv. bildl. med avs. på (lägligt) tillfälle l. ögonblick o. d.: taga i akt, passa på, begagna; jfr 2. Han grep bollen. Gripa tillfället i flykten. Doctorshatten / far för katten, / grip den, lärdomen blås bort. Tegnér (WB) 3: 78 (1819). (Han) hade en särskild förmåga att gripa det rätta ögonblicket. NF 15: 943 (1891). Strax grepo yrhättorna tillfället att gäckas. Bergman JoH 10 (1926).
b) i fråga om musikinstrument.
α) (numera bl. i vitter stil) i uttr. gripa (ut)i strängarna l. gripa (ut)i harpan o. d., förr äv. gripa strängarna, fatta i (knäppa på) strängarna resp. harpans strängar för att framkalla toner. (Skalden) grep uti harpan / Med väldig hand (då han sjöng för att höja kämparnas mod). Geijer I. 3: 201 (1811). Gripa strängarne på ett instrument. Lindfors (1815). (Nero) grep i strängarne och sjöng med satanisk hänförelse. Rydberg Sägn. 51 (1874).
β) i sht mus. i överförd anv., i fråga om instrument med tangenter l. med greppbräde: nedtrycka tangent(er) l. sträng(ar) så att (viss ton l. visst ackord) erhålles (l. kan erhållas). Är .. högstnödigst, at en Incipient lär ricktigt gripa accorderna. Londée Kellner 8 (1739). Griper man på G-strängen i tredje läget tonen e (osv.). Hedlund Fiolsp. 22 (1906). Man kunde icke gripa .. (på den gamla tidens orglar) ett fullständigt ackord. (Hennerberg o.) Norlind 2: 27 (1912).
c) med innehållsobj., numera i sht i uttr. gripa (ett fast o. d.) tag (i ngn l. ngt), förr äv. i uttr. gripa fäste (se FÄSTE 4); äv. bildl. Den andra (magern) grep tag i ett spjut. Carlstedt Her. 1: 445 (1832). Någon detalj i synbilden griper tag i mig. Hallström Händ. 27 (1927).
d) sjöt. om ankare: taga fäste i bottnen; urspr. i uttr. gripa botten, numera bl. utan obj. Man .. kan låta Anckret grijpa Botn. Rosenfeldt Tourville 53 (1698). Ankaret griper. Lind (1749). Östergren (1925).
e) (i fackspr.) i fråga om fyrfotadjurs förmåga att vid förflyttning taga ut stegen; numera bl. i särsk. förb. (jfr GRIPA FRAMFÖR SIG, GRIPA FÖR SIG, GRIPA UT, GRIPA ÖVER a) samt i ssgn FRAM-GRIPANDE, adj. Basen å triangeln för ett så beskaffadt framsteg, med dess största utspärrning eller gripning framåt, antages vara lika med en tredjedel af hästens strikta längd. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 51 (1836). — särsk. i p. pr. ss. adj., om trav: som utmärkes av framgripande steg. LAHT 1881, s. 324.
f) (i vissa trakter, ngt vard.) om dörr l. fönster o. d. som, då man försöker öppna, sitter hårdt fast i dörrkarm resp. fönsterkarm: ”haka fast”. Dörren griper. Cavallin (1875).
g) sticka ned l. in handen (i ngt i syfte att taga l. framtaga ngt); äv. (i sht förr) i uttr. gripa (för) djupt i ngt, taga (alltför) mycket av ngt l. av ngts innehåll; numera i sht (ngt vard.) i uttr. gripa i högen, taga förste bäste (första bästa) i en hög o. d., taga ut ngt (l. ngn) på en slump (utan att välja). På det sättet kan Möhlnaren intet gripa för diupt i Säcken. Salander Gårdsf. 191 (1727). (Han) grep med sin hand i hans barm, och uttog hans Silfverpung. Lagerström Bunyan 1: 185 (1727). Gustaf (Vasa) har .. gripit djupt i kyrkans egendom. Geijer II. 3: 112 (1834). Han grep i högen och fick fatt i en liten ljushårig slyngel. Östergren (1925). — särsk bildl. i uttr. gripa i sin egen barm, se BARM 1 b β.
h) (föga br.) med saksubj.: gripa in (i ngt), passa in (i ngt); äv. i bildl. l. överförd anv. jfr GRIPA I c. Tvenne fria oändligt olika, men dock oändligt uti hvarandra gripande väsenden. Biberg 1: 141 (c. 1814). Sammansatt af flera i hvarandra gripande stycken. Nilsson Ur. 2: 30 (1862). TeolT 1869, s. 140.
i) med bestämning inledd av prep. till, förr (i bet. α, β) stundom i (l. mot dylik bestämning svarande adv.); jfr anm. under GRIPA TILL 1 e.
α) med avs. på värktyg l. redskap, eg.: fatta tag i o. börja använda l. göra bruk av (ngt); vanl. bl. för att angiva påbörjandet av den värksamhet för vilken redskapet l. värktyget står ss. sinnebild; numera i sht i vissa stående, stundom bildligt använda uttr., ss. gripa till vapen (ngn gg vapnen, förr äv. till vapner l. i vapnen), gripa till svärdet (förr äv. svärds), gripa till tiggarstaven, gripa till färlan; jfr GRIPA TILL 1 c. Vij .. blefue förorsakade och nödde att grijpa till vapner igen. OxBr. 1: 62 (1614). RP 4: 140 (1634). K. M:t (hade) .. måst grijpa i wapnen, dem Gudh ock så .. merkeligen wälsignat hadhe. RARP 6: 287 (1658). Man beslöt derföre att gripa till svärdet, häldre frivilligt än tvunget. Fryxell Ber. 7: 139 (1838). Följande dagen grep doktorn .. till knifven .. och utförde sedan operationen. Cederschiöld Riehl 1: 69 (1876). Med dödsförakt grep .. (målaren) till pensel och palett. Därs. 2: 76 (1878). (Icke blott ingrodd avoghet) förmådde Kellgren att gripa till färlan. MLamm i StudWarburg 90 (1912). Hela hushåll grepo till tiggarstaven och drogo bort. Lagerlöf Sten. 19 (1914). Hon går upp på balkongen och griper åter till kikaren. Bergman LBrenn. 142 (1928).
β) i överförd anv. i förb. med subst. som direkt (l. indirekt) angiver handling, dels för att beteckna handlingen ss. bl. inträdande: börja (ngt), taga itu l. gripa sig an med (ngt), dels (o. numera bl.) för att beteckna att handlingen anlitas ss. utväg l. ss. medel för ernående av ngt visst ändamål: taga sin tillflykt till (ngt), taga till (ngt), skrida till (ngt); numera företrädesvis i uttr. gripa till flykten, ävensom (i sht mil.) i uttr. gripa till offensiven l. reträtten; jfr GRIPA TILL 1 d, e. Tegel GI 2: 137 (i handl. fr. 1541). (Filistéerna) grijpte til flychtena. Phrygius Föret. 21 (1620). At .. (ombuden) skulle medh alfwar grijpa til Handelen (dvs. överläggningen), och vthi wänligheet talas widh. Schroderus Os. III. 1: 231 (1635). När .. Winteren til Affträdh grijper. Herlicius Alm. 1641, s. 35. Sedan man en gång så hett gripit däri (dvs. att väcka åtal mot skriften), så var man väl nödsakad för rättvisans heder att fullfölja. Kellgren (SVS) 6: 85 (1779). Rappe Nordarm. 127 (1874). När intet annat hjälpte, .. grep man till uppror. Hildebrand Statsförf. 220 (1896). Klint (1906).
γ) (†) gripa l. taga i riktning mot (ngt). Häremot blef hans Ansikte så ovettigt, .. til des jag grep til Byxsäcken. Dalin Arg. 1: nr 22, s. 3 (1733; uppl. 1754: tog i).
j) (i sht i vitter stil) bildl.: med uppenbara l. påtagliga bevis övertyga sig om (ngt), tydligt finna, klart inse, ”ta på”; numera i sht i uttr. gripa (ngt) med händerna (förr äv. med hand), förr äv. i uttr. gripa på (ngt); jfr HAND-GRIPLIG. Han vill icke tro någonting som han icke kan gripa med händerna. Schroderus Os. 1: 307 (1635). Ni, Min Herre, brukar således icke begripa längre än ni kan gripa. Thorild 4: 37 (1792). Ingenting bör tros, .. / Som ej med hand kan gripas. Almqvist Hekt. 7 (1814).
k) (i skriftspr., mindre br.) bildl.: med sin värkan tränga (djupt) in (i ngt), sträcka sina värkningar (djupt), ha (djupgående) värkningar; jfr 4. En uti tänkesättet djupt gripande .. förslappning. Hwasser VSkr. 2: 12 (1854). Något djupare grep .. den Straussiska striden (än kampen mellan Schelling o. hegelska skolan). Claëson 2: 4 (1857). (En) förlust, som vissare är och som djupare griper, / än om någon ej kan från det falska skilja det sanna. Risberg HorSat. 26 (1922).
2) bringa i sitt våld, bemäktiga sig, fånga; jfr 1 a.
a) i egentlig bemärkelse o. i anv. som närmast sammanhänga med denna.
α) med avs. på levande varelse: fasttaga (för att beröva friheten), (in)fånga; utom i δ' numera nästan bl. med avs. på person (vanl. förbrytare l. flykting), stundom: anhålla; förr äv. i fråga om krig l. strid: taga till fånga, taga (fångar från ngn). GR 1: 29 (1521). (De) fongar som waare wtliggiare j siöön haffua gripith j fraa her Söffuerin norby. Därs. 2: 210 (1525). Hwar dagh haffuer iach sitit när idher j templet, .. och j haffuen icke gripit mich. Mat. 26: 55 (NT 1526). Och (de) kastadhe itt näät offuer thet (dvs. lejonet) och gripo thet. Hes. 19: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: blev fångad). Konung Erich loth bekrighe och gripe sin eghen brodher uthan rättmätigh och noghsam orsak. RA 3: 380 (1594). Gångande Fä böra nödvändigt gripas. Nehrman InlJurCiv. 133 (1729). Hvar som .. värjer någon missgierningsman emot them, som honom komma at gripa. MB 19: 1 (Lag 1734). Åtskillige blefvo .. grepne under flygten. Celsius G1 1: 152 (1746). (Pechlin) blef gripen i Jönköping. Adlerbeth Ant. 1: 7 (c. 1792). Apg. 6: 12 (Bib. 1917). (†) Then som gildrar för en annan, han griper sigh sielff. Syr. 27: 26 (”28”) (Bib. 1541). — särsk.
α') (†) i uttr. gripa (ngn l. ngra) till fånge resp. fångar, gripa (ngn l. ngra) till fånga, se FÅNGE 1 a, c.
β') (†) i uttr. gripa ngn fången, taga ngn till fånga. PJGothus PMagni A 4 a (1605; bildl.). Hertig Erich .. lät .. grijpa Grefwe Johan .. fången. Girs G1 235 (c. 1630). Desse böjelser hafva gripit dig fången. Lantingshausen Young 2: 85 (1790). Rudin 2Evigh. 1: 461 (1884, 1887; bildl.).
γ') överraska o. fasttaga (ngn) under l. vid begående av brott l. förseelse o. d.; äv. oeg.: ertappa, komma på10 4; numera bl. i uttr. gripa ngn på bar gärning, jfr BAR, adj. 3 e. En tiuff kommer til skam tå han gripin warder. Jer. 2: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: ertappas). Vår lilla näpna fru / på rendez-vous / vi gripa med signorn. Sturzen-Becker 3: 179 (1861). Cavallin (1875).
δ') om djur med avs. på byte (rov) o. d.: fånga, taga fast; ngn gg utan obj.; jfr 1 a. Höken grep sitt byte i flykten. Falken griper med Tigrens klor. Ödmann IVetA 1784, s. 23. Ugglorna gripa sitt rof mest på marken. Nilsson Fauna II. 1: 74 (1835). En kungsörn slog ned och grep ett lamm. Sandström NatArb. 2: 115 (1910).
ε') bildl.: bringa i sitt våld, taga fången; numera bl. ngn gg i vitter stil (stundom närmande sig 3) i fråga om intresse, vilja o. d.; förr äv.: snärja, fånga, särsk. i uttr. gripa ngn (ut)i l. med hans egna ord l. i orden l. (ut)i hans klokhet l. i hans tal; jfr FÅNGA I 1 e α. Thens ogudhachtighas mishandel skal grijpa honom. Ordspr. 5: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar). Hennes fäghrind greep hans hierta. Judit 16: 9 (Bib. 1541; Apokr. 1921: tog .. till fånga). Han griper the Wijsa vthi theras klokheet. 1Kor. 3: 19 (Bib. 1541; NT 1526: begrijper; Bib. 1917: fångar de visa i deras klokskap). (Han) grep Konungen medh hans egne ord. Balck Es. 3 (1603). (Vid vårens början) grep mig det fordna osynliga band, / Mig lockade böljornas ras. Geijer I. 3: 182 (1811; i fråga om sjökonungen, som en vinter härskat över ett rike). Hans föredrag var väl icke af det slag, som med storm griper åhörarne. Söderwall i 3SAH 7: 47 (1892).
β) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera mindre br.) med avs. på sak: sätta sig i besittning av (ngt), tillägna sig (ngt); förr äv. med refl.-pron. ss. indirekt obj.; förr äv. i uttr. gripa ngt från ngt, taga ngt från ngt, beröva ngt ngt. Den ene griper sig ett stöfvelpar: / En af Välgöraren hans byxor rifver; / Den tredje kniper allt hvad öfrigt var. MarkallN 2: 91 (1821). De kalla oss för drinkare och svin / Och sådant griper .. / Från våra höga herrliga bedrifter / Det goda namnets kärna och dess merg. Hagberg Shaksp. 1: 297 (1847). Försök (skall år 1788) hafva gjorts att förmå hertigen (dvs. hertig Karl) med 10,000 man tåga mot Stockholm och själf gripa kronan. SvH 8: 134 (1904). — (†) Under vår inquisition på Ängarna grepes följande Örter. Linné Gothl. 195 (1745).
b) i överförda anv.
α) [efter t. etwas aus der luft greifen] i uttr. gripa ngt ur luften, uppgiva l. påstå o. d. ngt utan att därför äga ngn som helst grund, godtyckligt antaga ngt; i sht i uttr. ngt (en uppgift, ett påstått förhållande) är gripet ur luften, ngt saknar all grund. Av allt att döma är historien helt och hållet gripen ur luften. Snellman Stat. 35 (1842). Rudin BibEnh. 48 (1887). Om .. (Sahlstedts genusuppgifter) varit gripna alldeles ur luften, skulle de hafva förefallit senare lexikografer stötande. EHTegnér i 3SAH 6: 449 (1891).
β) i uttr. ngt (ett ämne, en dialog, en bild o. d.) är gripet ur (levande o. d.) livet l. ur värkligheten o. d., ngt är värklighetstroget återgivet l. hämtat direkt från (det levande) livet osv. Ämnen gripna ur det alldagliga lifvet. Tegnér (WB) 3: 227 (1819). De präktigt genombildade hufvudena (i Lionardos målning ”Nattvarden”), som uppenbarligen till större delen äro gripna ur verkligheten. Rydberg Varia 175 (1894). Bilden är i all sin otäckhet gripen direkt ur livet. Östergren (1925).
γ) (i sht i vitter stil) (med tanken, förr äv. med blicken) fatta l. uppfatta (ngt); jfr 7. Nicander 2: 440 (1820). Man grep i förbifarten (på resan) med tvenne ögonkast det behagliga Johannishus. Almqvist AmH 2: 178 (1840). Det är svårt att ända in i små detaljer så ådagalägga diktens mening, att den öfverallt skall kunna gripas med blotta tanken. Runeberg 6: 327 (1845). De flesta sanningar kunna gripas endast i symbolisk form. Rydberg Vap. 125 (1891).
δ) (i sht i vitter stil) fånga (o. återgiva) det för ngt väsentliga o. karakteristiska l. konstitutiva, ”ta fast på”, ”träffa”. Som sagoillustratör har B. lyckats gripa sagans stämning. Den, som mötte herr .. von Riesenbach, när han (osv.) .., kunde af en del smådrag, nästan omöjliga att gripa hvar för sig, .. sluta till, att hans namn var von Riesenbach. Hallström VilsnFågl. 8 (1894). Man trodde sig kunna gripa och återge livet lika lätt som skvallerspegeln fångade småstadens värld i sitt glas. Östergren (cit. fr. 1916).
ε) om sinnesstämning l. känsla o. d., äv. tanke l. föreställning o. d.: bemäktiga sig (ngn), taga (ngn) i besittning, komma över (ngn); ofta i pass.; stundom svårt att skilja från 3. Gripas av skräck, hemlängtan, förtvivlan, samvetskval, förbittring. Då griper oss längtan till fädernejorden, / och tåget församlas. Mot Norden! mot Norden! Tegnér (WB) 2: 96 (1812). Det gifves tankar, som så djupt gripa en menniskas själ, att hon icke kan skilja sig ifrån dem. Rundgren Minn. 2: 258 (1870, 1883); jfr 3. En fosterländsk stämning har gripit en stor del af vårt folk. EHTegnér i 3SAH 5: 7 (1890).
ζ) (i skriftspr., mindre br.) om kulturrörelse, förändring, utveckling o. d.: bemäktiga sig l. lägga under sig (ngt), ”erövra”; drabba. Öfverfrankiskan (har) .. gripits mest af den högtyska ljudskridningen. NF 16: 1121 (1892). Renässansen griper ju alla områden af lifvet. Söderhjelm ItRenäss. 4 (1907).
3) [specialfall av 2 b] starkt invärka på (ngns) sinne, göra (ett starkt l. djupt) intryck på (ngn l. ngns sinne o. d.), gå (ngn) djupt till sinnes, röra, hänföra; äv. utan obj.; stundom i pass. med intr. bet.: överväldigas, djupt röras; jfr GRIPEN. Vännens död grep honom djupt. Humbla Landcr. 93 (1740). ”Viken tidens flygtiga minnen,” / Grep med underlig makt våra sinnen. Wennerberg 2: 2 (1848, 1882). (Samtalet) tog plötsligt en sådan vändning, att det grep .. skräddarsonen ända in i själen. Cederschiöld Riehl 1: 102 (1876). Det är detta makalöst goda lynne hos Topelius, som griper barnen. Vasenius UndSpr. 68 (1894). Där finnes .. en entusiasm i framställningen, som griper. Vising Dante 98 (1896). Nippons heliga berg .., hvars smäckra kägla (osv.) .. ingen dödlig kan se, utan att gripas. Nyblom Österut 59 (1908). Varje gång en naturstämning griper oss. Segerstedt Händ. 50 (1926). — särsk.
a) i p. pr. ss. adj.: som gör ett mäktigt intryck, som går djupt till sinnes; äv. i adverbiell anv. Ett gripande tal, skådespel. En gripande skildring, betraktelse. Toner av mäktigt gripande klang. Gripande och högtidligt fortskrida ceremonierna. Snellman Tyskl. 229 (1842). Åt den universella känslan för fosterlandet har .. (Topelius) gifvit ett .. gripande uttryck. Paulson Minnestal 98 (1899). Östergren (1925).
b) (i sht i vitter stil) illa beröra, uppröra. Denna beskyllning grep honom hårdt. (Adelns avslag på konungens fordringar) grep Karl så, att han på stället utbröt uti några häftiga ord och .. fick sin andra .. känning af slag. Fryxell Ber. 5: 106 (1831). Hvad som mest grep Platen var, att undersökningskommissionen syntes honom ådagalägga en afgjord partiskhet för deltagarne i upploppet. De Geer i 3SAH 1: 286 (1886).
4) († utom i a) ingripa (i ngt); särsk.: opåkallad l. utan rättighet därtill ingripa l. blanda sig (i ngt), göra ingrepp l. intrång (i ngt); äv. med personobj. betecknande den till vars förfång l. skada ingrepp l. intrång göres; jfr 1 k. Huru Konungar, Prester och Öffuerstar offta haffua frij gripit vthi Laghen, ther troon och kärleken thet krafft haffua. FörsprBib. a 3 b (1541; Bib. 1917: friskt gripit in i lagen). Tå Konungen förstodh .. hwart Hamans .. vpsåt .. wille lenda, Greep han j sakena medh then alffwar som ther til höffdes. AAAngermannus FörsprKyrkiost. A 4 b (1587). Prästerskapet skall .. invända, att man griper i deres rätt. RP 6: 299 (1636). När nu .. Adelen griper i köphandeln et vice versa, så blir både land och staad förderfvat. Därs. 8: 197 (1640). Nordberg C12 1: 278 (1740). BEMalmström 2: 236 (c. 1860). — särsk.
a) (i sht i lagstil, ålderdomligt) gripa ngn i ämbetet, förr äv. gripa uti ngns ämbete, falla ngn i ämbetet (jfr FALLA VII 3 a). En Christen skal icke grijpa vthi ens anners Embete. Schroderus Os. 1: 546 (1635). Griper någon Konungens Befallningshafvande i embetet, i ty att han (osv.). SFS 1864, nr 11, s. 33. Att öfversten öfverskridit sin befogenhet, gripit landshöfdingen .. i ämbetet och kränkt enskild mans rätt. Odhner G3 1: 422 (1885).
5) (†) antasta, angripa.
a) i uttr. gripa uppå (ngt l. ngn), antasta l. ofreda (ngt l. ngn). Befalle .. att the oppå theris skep, godz, och personer ingeledes gripe skolle. GR 1: 83 (1523).
b) i uttr. gripa (ett rike) i hjärtat, anfalla (ett rike) i hjärtat. RARP 6: 311 (1658). Altså skulle det nu komma der på an, at man grepe Sverje i sielfva hiertat. Nordberg C12 2: 580 (1740).
c) i uttr. gripa ngn i l. till (hans) heder l. ära, angripa ngns heder l. ära. TbLödöse 390 (1597). RARP V. 1: 232 (1654). Beware oss Gudh, att gripa dhe gode Herrar Grefwerne till deres heder. Därs. V. 2: 142 (1655).
d) om sjukdom l. sjukdomsorsak o. d.: angripa, ansätta; afficiera; särsk. i uttr. bliva hastigt gripen, bliva hastigt o. häftigt sjuk; jfr BETAGA II 1 b. På wägen heemååt, blef han så hastigt gripin, att han seeg neder af hästen, och (osv.). VDAkt. 1652, nr 120. Jagh är gripen med een häftigh hosta och quaf i mitt bröst. Därs. 1653, nr 217. Rosine. Han såg så förstörd ut i ögonen. Grefven. Fria luften har gripit honom. Björn Barb. 82 (1785). Gripas af en sjukdom. LoW (1862). Tholander Ordl. (c. 1870).
a) (numera bl. tillf.) i åtskilliga förbindelser varmed en handling l. ett tillstånd betecknas ss. inträdande; särsk. i de numera obrukliga uttr. gripa flykten, (börja) fly, gripa stånd, fatta stånd, gripa kärlek l. hat l. avund l. mod l. fiendskap, fatta l. börja hysa kärlek osv., gripa det råd att (göra så l. så), fatta det beslutet att osv., gripa råd, fatta ett klokt beslut, finna på råd, gripa oråd, fatta ett olyckligt l. fördärvligt beslut. OPetri Clost. F 3 a (1528). När hans fotegongare thetta såge, greppe the stånd. Svart G1 37 (1561). The (hava) grijpit haat till migh. KyrkohÅ 1915, s. 370 (1621). (Hon) hafuer .. gripet stoor afund och fiendtskap emot honom. VRP 1622, s. 463. Fienden .. greep modh. Schroderus Liv. 505 (1626). The hadhe grijpit thet Rådh, at vthrusta en stoor hoop medh Skepp. Därs. 829. The Blödighe, Kleenmodighe .. weeta intet at grijpa rådh, vthan falla så genom sin Sorgh i störste älende. Palmcron SundhSp. 165 (1642). Dhe (hava) gripet sådan kärlek till hwar andra, at (osv.). VDAkt. 1675, nr 220. (Jag) greep .. flyckten om afftonen upp till en Ryttare Per i Störarp kallat. Därs. 1677, nr 47. (Han) grep .. ordet och höll .. ett tal. Segerstedt Händ. 168 (1920, 1926).
b) (†) nå, komma till, taga, få. Opå thett att sådanne theres onde rådh och prachtiker icke alltt för stoor framgongh grijpe skulle. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 69 (1539). Hwadh skadha Linstadz åboer uthi Rydaholms sochn grepo .. af then oförmodeliga eeldzwådan, som bittida om morgonen uthkom. VDAkt. 1691, nr 394. Därs. 1697, nr 312. — särsk.
α) [jfr fsv. gripa ände] i uttr. gripa ända l. en (god l. snöplig l. snar o. d.) ända o. d., sluta (väl l. snöpligt osv.), taga (ett godt osv.) slut. Befrycthe wj oss ath thet ecke will gripa nogen godh endha. GR 3: 176 (1526). At det .. förargeliga hushållandet grepe ände. VDAkt. 1735, nr 191. Strinnholm Vas. 3: 43 (1823).
7) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) begripa, förstå, (upp)fatta; jfr 2 b γ. Aldenstund menniskligit Förnufft thetta lekamlige och sacramenterlige Sättet til at äta, ingalunda kan grijpa. Schroderus Os. III. 2: 102 (1635). Sakerne, som medh Förnufftet grijpas och fattas, äre aff Naturen förr framme än Orden. Arvidi 6 (1651). — särsk. med prep. under, förstå under, mena med. Heliga MannaSamfund. Vnder hwilket grijpes och förståås, the Menniskior, som anamma Gudz ord. Emporagrius Cat. M 3 a (1669).
8) (†) refl.: förgripa sig (emot ngt). Att the icke göre eller gripe sigh i någre motto emott dette wårtt breff widh wår högstee onådher tillgörendhes. SUFinlH 4: 147 (1613).
1) till 1.
a) (†) i uttr. gripa an pulsen, fatta om handleden l. dyl. för att känna på pulsen; jfr ANGRIPA 1. När Pulsen (på en flegmatisk människa) grijpes ann, ens Finger han tå möter, / Ey snäll (osv.). Palmcron SundhSp. 401 (1642).
b) (†) börja taga i anspråk l. anlita, gripa till; äv. refl. i förb. med nära o. d.: göra (så l. så stora) ekonomiska uppoffringar; jfr ANGRIPA 4. (Profeten) lärer .. hwadh wij skole gripa an för medel i wår ångest. Rothovius 4Pred. P 4 b (1645). Chronones tiänare måge väl .. contribuera något dertill (dvs. till fästningsbyggnaden) .. hvar och en måste grijpa sigh an något närmare än som elliest och hielpa värket forth. RP 16: 583 (1656). Jag (skall) gripa an mina få öfriga kraffter och, i Herrans namn, så godt jag kan och hinner, arbetet företaga. VDAkt. 1782, nr 598.
c) företaga l. taga itu med (ngt); (på)börja; numera bl. (med ngt ålderdomlig prägel) i förb. med vissa obj., ss. värv l. värk l. sak l. uppgift l. kall, i sht i uttr. gripa värket, äv. saken an, skrida till värket; jfr ANGRIPA 5. GR 26: 60 (1556). Detta Collegium skall nu gripa an att sitt betänckiande seya. KOF II. 1: 54 (1650). Jag griper vercket med fullt alfvare an. Swedberg Gr. 133 (1722). Han grep med ifver an sitt lärarkall. Weibull LundLundag. 237 (1891). De ämna gripa saken an med dödsförakt. Andersson Terentius 24 (1896). (Schück) o. Warburg Huvuddr. 3: 149 (1918).
2) (†) till 5: angripa.
a) göra angrepp på, anfalla, attackera, antasta; jfr ANGRIPA 6. GR 14: 143 (1542). Så snart the wordo them (dvs. fienderna) warse, grepo the them an, och drabbade medh them. Schroderus Liv. 302 (1626). Höter eller vndsäger han Domaren, eller gifver honom smädelig ord, eller griper honom an til heder och ära (osv.). RB 14: 7 (Lag 1734). På en Måndag blef Susanna / Af två Skalkar grepen an. Dalin Vitt. 4: 134 (1740). Manligt och beslutsamt hon grep sin ovän an. Sander Ar. 58 (1877).
b) i fråga om frätande l. förstörande invärkan; jfr ANGRIPA 7. Hiärne 2Anl. 10 (1702). Beck-olja, som med sin syra griper an jernet, och förordsakar råst. Rinman Jernförädl. 109 (1772).
c) i fråga om sjukdom l. sjukdomsorsak o. d.; jfr ANGRIPA 8. Tagh ett halft qwintin lager bär (osv.) .. och gijff then siuka .. en tijma eller twå för än skälfwan tager och grijper honom an. OMartini Läk. 36 (c. 1600). Det (varma vattnet) grep oss strax så ann, att pulsen slogh som hade wij waret uti den starckaste feber. KKD 5: 317 (1712). Gyllenborg Bält 164 (1785; bildl.).
3) (†) till 5, refl.: anstränga sig, bemöda sig, uppbjuda l. samla alla sina krafter (för att utföra ngt); jfr ANGRIPA 9. Swedberg Cat. 695 (1709). Han .. finge ”i sin ålderdom gripa sig an öfver sina krafter”. NHellman (1751) hos Cavallin Herdam. 4: 332. Consistorium täcktes gripa sig an, at nu i denna sommar fullfölja den återstående reparationen. VDAkt. 1785, nr 321. Konungens eget exempel måtte uppmuntra dem att gripa sig an till det yttersta. Carlson Hist. 4: 99 (1875; efter handl. fr. 1683). Schulthess (1885).
4) [utvecklat ur 3] refl.: (med uppbjudande av sina krafter) skrida till värket l. taga itu med ngt l. börja en värksamhet; vanl. i förb. med bestämning angivande det som ngn börjar (med prep.-uttr. inledt av med, stundom med inf., ngn gg med substantiviskt obj.): taga itu (med ngt), påbörja (ngt); utan dylik bestämning numera bl. i den mån en sådan osökt inställer sig för tanken; i äldre ex. stundom svårt att skilja från 3. 2RA 1: 455 (1723; med prep. ”med”). Stiernstolpe Arndt 2: 217 (1807; med inf.). (Man skall) Icke genast gripa sig an med rättelse. Schartau UtkPred. 82 (1822). Om t. ex. rummet kändes kallt, grep han sig genast an, upphemtade ved, insatte den (osv.). Anderson (c. 1880) i 3SAH 7: 252. Man .. grep .. sig med framgång an att anlägga underjordiska (telegraf-)ledningar. NF 15: 1530 (1891). De la Gardie .. grep sig an sin uppgift med hänförelse och nit. Böök Tegnér 1: 105 (1917). särsk. (vard., föga br.) i förb. med samordnad sats inledd av och, angivande det som ngn företager l. börjar. Livin Kyrk. 10 (1781). Jag måste väl ändå .. gripa mig an, och besvara .. dina (dvs. Rudbecks) glada och charmanta bref. Kellgren (SVS) 6: 244 (1789). Sturzen-Becker 2: 187 (1861).
1) till 1: taga fast (i l. om ngt); äv. (i sht i fackspr.) med sakligt subj.: haka sig fast (i l. vid ngt), fatta fäste; äv. (nästan bl. med sakligt subj.) refl.; äv. bildl. Han grep fast i käppen och ville inte släppa. Lindfors (1815). (Vi) gripa .. genast fast i ett uttalande i profeterna (osv.). Rudin BibEnh. 117 (1888). TT 1898, M. s. 69. Hennes blick grep sig fast vid den stora syrenbuketten. Ottelin BSorl. 109 (1904). Vårt ankare .. rasslar ut för att gripa sig fast i botten. Hedin Pol 1: 335 (1911).
2) (†) till 2 a α: gripa. Jag (skall) ingen möda spara, / Att gripa denna rymmarn fast. Lannerstierna Vitt. 110 (1790). —
GRIPA FATT10 4.
1) (i sht vard.) till 1: taga fast (i, äv. om ngt l. ngn), gripa fast; äv. bildl. Den, som icke med sitt hjertas tro gripit fatt om konungen sjelf (dvs. Kristus). Rundgren Minn. 2: 241 (1870, 1883). ”Bortom sorlet” är icke en bok som griper fatt i en och rycker en med. SD(L) 1904, nr 317, s. 1. Nyponkvisten .. föll ner .., och .. (pojken) var inte sen att gripa fatt i den. Lagerlöf Holg. 1: 184 (1906).
2) (tillf.) till 2 a α: gripa, fånga. Hur nära står / all jordisk lycka för två trogna hjertan! / Blott de ha mod att gripa henne fatt / hon följer villigt med. Tegnér (WB) 5: 56 (1825). —
GRIPA FRAMFÖR SIG10 04 0, äv. 32 0. (i fackspr., numera föga br.) till 1 e = GRIPA FÖR SIG. Sjöstedt Husdj. 1: 64 (1859). —
GRIPA FÖR10 4. (i fackspr.) till 1 e, om häst l. om ben o. d. hos häst: taga ut steget l. stegen resp. sträcka sig framåt för att taga ut steget; numera nästan bl. refl. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 90 (1836; refl.). Billing Hipp 156 (1836; refl.). Riktas .. (pisk-)slängen på någon af haserna, så föranlåtes hästen att bättre gripa för med det ifrågavarande bakbenet. Wrangel HbHästv. 368 (1885). Den inre bakfoten .. bringas att gripa för sig längre fram under hästens kropp. Hamilton Ridn. 172 (1923). —
GRIPA FÖRE10 32. till 6.
a) (†) finna på, hitta på, ”lägga” (råd); jfr GRIPA 6 a. Talade the hemlige tilhopa och grepe sådant rådh före, som the sedan ymst talade fram till almogan. Svart G1 147 (1561).
b) [sannol. bildat till FÖREGRIPA] (i skriftspr., tillf.) föregripa. Tankar, som .. på ett egendomligt sätt gripa före de kommande parlamentsreformerna på 1800-talet. Stavenow EngRev. 153 (1895). —
GRIPA I10 4, äv. (i sht förr) UTI04. till 1.
a) fatta tag, ”hugga i”, taga i; vanl. (i sht i fackspr.) med sakligt subj.: haka sig fast i (ngt), taga fäste. Nordforss (1805). Sturzen-Becker 5: 151 (1862). Kardningen afser .. att låta fibrerna så mycket som möjligt korsa och gripa i hvarandra. NF 18: 97 (1894). Om ankaret ej vill gripa i. Östergren (1925).
b) bildl.: taga itu med (ngt); numera bl. dels i uttr. gripa i med hårdhandskarna (ngn gg hårdhänderna), tillgripa ett strängt förfarande, dels (numera företrädesvis i Finl.) i förb. med prep.-uttr. inledt av med, betecknande det som ngn tar itu med. Var aldrig rädder för med alfvar gripa i / Then sak, tu mercker tig til prisvärd fromma bli. JGHallman Vitt. 159 (1727). När Kuno rest .. grep Daniel ifrigt i med sina studier. Söderhjelm Brytn. 198 (1901). Dens. ItRenäss. 139 (1907). Generalkapitlet 1261 grep .. i med hårdhandskarna. Schück i 3SAH 27: 99 (1915).
c) (mindre br.) gripa in i (ngt) (se GRIPA IN 1); numera nästan bl. (i fackspr.) om tvenne gängade föremål l. tvenne kugghjul o. d.; äv. bildl.; jfr GRIPA 1 h. Allt griper uti hvartannat i våra bildningsanstalter, liksom i samhället. Agardh BlSkr. 1: 384 (1836). Uti begge ytorna (kvarbliva) små upphöjningar och fördjupningar af hvilka de förra uti den ena ytan gripa i de sednare i den andra. Ekelund Fys. 1: 151 (1838). Objektivet får .. aldrig med våld vridas i gängorna. Om det icke griper i dessa, så (osv.). Roosval Schmidt 18 (1896). —
1) till 1.
a) infoga (infläta) sig l. intränga (i ngt l. i varandra) så att ett fast tag l. fäste l. stöd erhålles; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Geijer I. 5: 159 (1811; bildl.). Natur och menniskolif gripa in uti hvarandra. Ljunggren Bellm. 203 (1867). Bådas händer lyftes och grepo, finger vid finger, in i hvarandra. Rydberg Vap. 321 (1891). Gavelns fotträ kan också med en tapp gripa in i ett motsvarande tapphål i långväggens fotträ. Werner Korsvirk. 43 (1924). särsk. (i sht i fackspr.) om tvenne kugghjul l. tvenne gängade föremål o. d. för att beteckna att vid deras rörelse mot varandra kuggarna l. gängorna o. d. på det ena fatta i de för dem avpassade försänkningarna l. inskärningarna på det andra. Weste (1807). Skrufven .. griper in uti den tandade eller med djupa skuror försedde periferien af ett hjul. Almroth Karmarsch 365 (1839). Auerbach (1909).
b) (i vitter stil) (intränga o.) göra sin värkan gällande (i känslan, i ngns hjärta l. sinne o. d.); jfr GRIPA 1 k. Gudz oord talar icke aleenest om vthwertes wäsende, vtan griper in j hiertans grund och j sielena. OPetri 1Post. 60 a (1528). Skönheten .. griper lika starkt in i känslan som i förnuftet. Polyfem IV. 39: 2 (1811). Wrangel Dikten 210 (1912).
2) till 4: taga del i en värksamhet l. ett skeende l. ett förhållande för att ändra l. påvärka dess förlopp l. natur o. d., ingripa; äv. med sakl. subj. Tegnér (WB) 2: 416 (1812). På ett afgörande sätt gripa in i historien. Därs. 3: 142 (1817). Det har aldrig anat mig, att någon djupare sorg gripit in i ditt lif! Kullberg SommarSmål. 286 (1847). (Hon) grep .. raskt in och skilde de stridande åt. Lagerlöf Holg. 2: 421 (1907). Man kan mycket verksamt lindra .. den sociala nöden genom att gripa in mot arbetslösheten. Norström Masskult. 119 (1910). särsk. (†): obehörigt inblanda sig (i ngt), göra ingrepp l. intrång (i ngt). Dähnert (1784). Gripa in i någons rättigheter. Lindfors (1815). Almqvist Kärlek 22 (1816). —
GRIPA OM10 4. (numera föga br.) till 1: fatta om (ngt l. ngn); förr äv.: omfamna (ngn). Tegnér (WB) 5: 72 (1825). Då sprang jag till hans möte; / Grep om, och honom kysste. Tranér Anakr. 85 (1830, 1833). jfr OMGRIPA. —
GRIPA OM SIG10 4 0. till 2 a β; jfr OMGRIPA SIG.
a) (†) = GRIPA OMKRING SIG 2 a. RA 1: 446 (1545). Granneligen tilseendes, at .. icke .. Magistraten och Borgerskapet gripa vidare om sig, än som vederbör. InstrÖfverståth. 25/8 1791, s. A 4 a.
b) (knappast br.) = GRIPA OMKRING SIG 2 b. At logan hastigt grep om sig. Humbla Landcr. 262 (1740). Ekelund Syn. 101 (1901). —
GRIPA OMKRING10 04, äv. KRING4 l. IKRING04.
1) till 1.
a) (tillf.) gripa åt skilda håll (för att få fatt i ngt visst); bildl. Efter att ha gripit omkring efter några nya ämnen (för samtalet), frågade han (osv.). Strindberg SvÖ 3: 222 (1890).
b) (i skriftspr.) om fråga o. d., i uttr. gripa vida o. d. omkring, ha stor räckvidd; jfr GRIPA 1 k. Frågorna om rytmens natur och dess betydelse för människans lif gripa i själfva verket vida omkring. Cederschiöld Rytm. 4 (1905).
2) (i högre stil, föga br.) till 2 a β, = GRIPA OMKRING SIG 2 b. Lögn, skrymtan, arghet griper kring / Bland menskors barn allt värre. Ps. 1819, 121: 1. —
GRIPA OMKRING SIG 10 04 0, äv. KRING SIG4 0 l. IKRING SIG04 0.
1) (†) till 1, om rötter l. växt, i uttr. gripa vidt l. djupt omkring sig, utsträcka sig resp. sina rötter långt l. långt ned åt alla håll. Erter, efter de gripa vidt omkring sig efter jord-musten, borde (osv.). Serenius EngÅkerm. 212 (1727). I god jord .. gripa rötterne djupt omkring sig. Fischerström 4: 16 (1792).
a) (†) utvidga området för sitt välde l. sin makt l. sin befogenhet l. sina erövringar; äv.: skaffa sig ägodelar l. medel på alla håll, förse sig, ”ta för sig”. Schroderus Os. III. 1: 91 (1635). (Advokaterna) blifva rike och förmögne, gripa i kring sig vidt och bredt på alla sider, så at dem ingen ting felar. Lundberg Paulson Erasmus 80 (1728). Prelaterne grepo längre omkring sig, än de Verldslige Herrar kunde tåla. Schönberg Bref 1: 86 (1772). Under tiden fortforo DelaGardie och Evert Horn att gripa omkring sig. Den förre intog Nöteborg (osv.). Fryxell Ber. 6: 27 (1833).
b) med försvagad bet.: få större utbredning, utbreda sig, sprida sig; oftast om ngt ondt l. fördärvligt. Sahlstedt (1773). Elden griper faseligen omkring sig. Stridsberg Landpr. 50 (1795). Lusten (att skriva dityramber har) märkligt gripit omkring sig. SvLitTidn. 1815, sp. 48. En härjande rödsot .. grep omkring sig i hären. Malmström Hist. 2: 380 (1863). Sedefördärfvet (hade) värst gripit omkring sig i de högre stånden. SvHumFörbSkr. 9: 9 (1905). —
GRIPA SIG NÄR. (†) till 1.
a) i fråga om kostnader l. utgifter: göra (så l. så stora) uppoffringar. De .. hafva gripit sig temmeligen när, och på samma byggningar mycket bekostat. CBonde (1658) i HSH 6: 163. VDAkt. 1715, nr 181.
b) i uttr. gripa sig för när, taga mera till bästa än man tål. Vi dricka så vidt möjligt är, / Se der det enda förbehållet; / Och griper någon sig för när, / Så förs det ej till protokollet. Valerius 2: 101 (1811).
1) till 1.
a) (†) hastigt fatta tag l. göra ett grepp. Ryttarehustrun greep till med både händer, fattade H. Elisabeth i armarna .. och sköt in öf(ve)r sigh (i kyrkbänken). VDAkt. 1680, nr 356.
b) (i sht i vitter stil) hastigt l. utan betänkande (söka) sätta sig i besittning av ngt (l. ngn) l. antaga ett anbud o. d., ”slå till”, göra slag i saken. HA 7: 114 (1720). Var icke blyg! Grip till och våga! Rydberg Faust 49 (1876). Konsten att vinna en qvinna är att gripa till. Benedictsson Eftersk. 184 (c. 1885). Goethe grep till med förtjusning (då han fått inbjudan att resa till hovet i Weimar). Böök 4Sekl. 31 (1928).
c) (numera mindre br.) med avs. på värktyg l. redskap (vapen): fatta (för att använda), börja använda, taga till; jfr GRIPA 1 i α. Johan grep till ett svärdh och högg honom huffvedett sönder. GR 24: 533 (1554). (Vi måste bruka) Sudden på duken innan vi få gripa til de fina penslar. Dalin Arg. 1: 71 (1733, 1754). (En man som) vaknad, griper till det svärd / han nyttjat, såsom hufvudgärd. Arnell Moore 2: 12 (1830).
d) taga till l. (i sht förr) företaga (ngt) ss. utväg l. ss. medel för ernående av ngt visst ändamål, taga sin tillflykt till; förr äv. med avs. på (natur)tillgångar o. d.: taga i anspråk, anlita; jfr GRIPA 1 i β. RARP 4: 570 (1651). Igenom sådant kohlsälliande (har) en godh dehl af Bergzmännen .. mycket starckt griipet till skogen. Johansson Noraskog 1: 242 (i handl. fr. 1689). Hvad skall jag nu gripa till? Cavallin (1875); jfr e. Den intresserade behöver .. en bok, .. som han vid tillfälle kan gripa till för att uppfriska sitt minne. Nilsson FestdVard. 8 (1925).
e) (†) skrida till värket, börja; taga itu med l. gripa sig an med (ngt); jfr GRIPA 1 i β. Then som närmest är .., han late sigh finna redeboghen och grijpa strax til vtan all fördrögning. L. Paulinus Gothus ThesCat. 422 (1631). Jag nu vil / Mitt kall och handtering med lust gripa til. Kolmodin Dufv. 33 (1734). (Reuterdahl) fasade för den odlingskonst, som under uppstegrad hetta ville gripa till med yxa och spade. Genberg VSkr. 1: 127 (1872). Anm. till c, d, e. I ex. från ä. tid är det ofta (i sht gäller detta c o. d) omöjligt att med säkerhet avgöra, huruvida särsk. förb. l. uttr. gripa till (se GRIPA 1 i α, β) föreligger.
2) (†) till 2 a β: taga (ngt) i besittning, sätta sig i besittning av (ngt), bemäktiga sig (ngt), tillgripa (ngt), tillägna sig (ngt) utan att äga rätt därtill. OxBr. 9: 39 (1626). Greep tå Flavianus til Biskopsdömet thersammastädes. Schroderus Os. 1: 520 (1635). Ingen Biskop .. skal .., medh sitt egit sigh icke nöyandes, grijpa til eens annars. Därs. 2: 101. Eneman Resa 1: 90 (1712). (Konung Albrekt) grep .. allestädes till Kronans Slott och ägendom. Botin Hem. 2: 30 (1756). Wetterstedt ConvOrdb. 222 (1822). —
GRIPA TILL SIG10 4 0. (föga br.) till 2 a β: bemäktiga sig, rycka till sig. Lysander Föredr. 49 (1855). De revolutionära ledarna (hade) med våld sökt gripa till sig makten. Laurin Våld 278 (1910).
GRIPA TILLBAKA10 040, äv. 032.
1) till 2.
a) (†) till 2 a α: föra (ngn) fången tillbaka. (Han) rymdhe åtth Danmarck, ther han vpå grenntzenn bleff fongenn och gripenn tilbake igenn. HH XIII. 1: 249 (1566).
2) (i skriftspr.) till 2 b: i syfte att hämta förebilder l. ämne l. söka förklaring o. d. gå tillbaka i tiden (till ngt tidigare förekommande) l. till ngt förut känt l. antaget l. avhandlat. Emanuelsson Polyb. 2: 7 (1834). Vid förklaringen af det psykiska lifvets .. art och beskaffenhet, griper man ständigt tillbaka till de fysiska förklaringsgrunderna. Rein Psyk. II. 1: 15 (1891). Vi måste .. för att klargöra .. innebörden af de olika ståndpunkterna gripa något tillbaka till det föregående. Stavenow EngRev. 111 (1895). När konstnärerna i våra dagar söka förebilder i det förgångna, .. gripa (de) tillbaka till begynnelse- och förberedelse-perioderna (inom renässansen). NordT 1897, s. 155. Björnson (har) i ”Synnöve Solbakken” i viss mån gripit tillbaka till isländsk sagostil. 2NF 12: 316 (1909). SvLittH 1: 332 (1919). —
GRIPA UT10 4. jäg. till 1 e, om fyrfota djur (villebråd): vid förflyttning taga ut steget. I traf griper han (dvs. hjorten) längre ut med fötterna. BiblJäg. 4: 166 (1897). —
a) i sht jäg. till 1 e, om fyrfota djur (villebråd): sätta bakfötterna framför framfötternas stämplar (bl. i gångarterna skridt o. språng). BiblJäg. 4: 288 (1897).
b) (i skriftspr.) med sakligt subj.: överskrida (gränsen till ngt), intränga (i ngt), sprida sig l. överföras (till en plats o. d.). På samma sätt som inuti ett ord sammanstående stafvelser gripa öfver uti hvarandra, så (osv.). Frey 1848, s. 133. Gamla förlegade höghetsrättigheter, som .. starkt grepo öfver den formela rättens gräns. Stavenow EngRev. 49 (1895). Från slidan kan sjukdomen (dvs. kräfta i livmodern) gripa öfver äfven på väggen till ändtarmen eller urinblåsan. Wretlind Läk. 8: 138 (1900). Hahr ArkitH 100 (1902).
Ssgr: GRIP-ARM, r. l. m. arm tjänande att gripa med.
2) zool. till 1 l. 2 a α δ': fångarm. Hammargren Jordkl. 120 (1854). De främre (benen hos vattenkretsaren) .. äro långa .. och användas som griparmar. 2NF 31: 861 (1920). bildl. Den stora industriella verksamheten sträcker ut sina griparmar. SD(L) 1902, nr 402, s. 2. —
(1 b β) -BRÄDE. mus. greppbräde. Möller (1745; under chapelle). På knäppinstrumenter är gripbrädet försedt med band. Höijer MusLex. (1864). Hedlund Fiolsp. 9 (1899). —
(1, 2 a α δ') -FOT. zool. fot tjänande att gripa med. SvTidskr. 1871, s. 524. Holmström Naturl. 191 (1895). —
-HUMMER, m. [efter nt. griiphummers, pl., skymflig l. skämtsam benämning på rättstjänare som ha att gripa tiggare o. lösdrivare (eg.: hummer med stora gripklor); jfr GRIPOMENES] till 2 a.
a) (numera föga br.) till 2 a α, skymflig l. skämtsam benämning på polis- l. exekutionsbetjänt o. d.; jfr GRIP, sbst.4 1 b. DonRanudo 41 (1820). Resultatet .. blef, att .. efterskicka ett par polisbetjenter... Griphumrarne kommo jemte en smed. CFDahlgren 5: 172 (1833). Executionsbetjenter och andra griphumrar. SöndN 1862, nr 19, s. 2. Östergren (1925; angivet ss. skämts. o. avtagande i bruk).
b) [jfr GRIPA 2 a β] (tillf.) om ockrare. Allt flere personer .. falla offer för penningockrets griphumrar. VL 1897, nr 238, s. 2. —
(1) -INSTRUMENT. instrument l. värktyg tjänande att gripa med; särsk. bärgv. benämning på olika slag av värktyg (ss. hakar, kratsar, tänger) tjänande att ur borrhålet upphämta delar av borren l. stångledningar vilka blivit däri kvarsittande. Wetterdal Grufbr. 125 (1878). —
-KLO, sbst.2 (sbst.1 se GRIP, sbst.2 ssgr) i sht zool. till 1 l. 2 a α δ': klo tjänande att gripa med. Wikforss 1: 706 (1804). Hummern .. med sina stora gripklor. NF 7: 58 (1883). —
(1) -MÄLTA, r. l. f. brygg. mälta vars rotgroddar sammanflätat sig med varandra. NF 18: 625 (1894). —
(1) -NÄVE. [sv. dial. gripnäve, fulla handen] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ”grabbnäve”. Möller (1807). (Han) började .. taga gripnäfvar med kiselsand. Polyfem I. 46: 4 (1810). TLandtm. 1882, s. 387. —
(1, 2 a α ϑ') -ORGAN. zool. organ tjänande att gripa med. Thorell Zool. 1: 245 (1860). Att .. människans fot en gång varit ett griporgan. VerdS 1: 38 (1889). —
(1) -SKOPA. (i fackspr.) för upphämtande av lösa jordarter (lera, grus m. m.) användt redskap bestående av tvenne sektorformade halvor som nedtryckas i jordmassorna o. sedan slutas vid uppdragningen. Utgräfningar skedde här så mycket som möjligt med gripskopa. TT 1900, Byggn. s. 20. —
(1) -STROPP. sjöt. blockstropp som är försedd med tvenne stjälkar vilka fastgöras omkring en bom l. rå l. annan rund spira. Frick o. Trolle 37 (1872). UFlott. 2: 57 (1881). —
(1) -SVANS. zool. svans som kan användas att gripa med. Fries ÅrsbVetA 1836, s. 40. Apor, försedda med gripsvans. Hedin Pol 2: 403 (1911). —
-TAND. zool. till 2 a α δ': tand tjänande att därmed gripa o. fasthålla rovet. CSäve i VittAH 26: 342 (1869). NF 9: 185 (1885). —
-TÅNG, pl. -tänger.
1) tekn. till 1: tång tjänande att gripa med; särsk. bärgv., jfr -INSTRUMENT. UB 1: 569 (1873). Wetterdal Grufbr. 125 (1878).
-VÄRKTYG~20 l. ~02.
1) tekn. till 1: värktyg tjänande att gripa med. Gripverktyg för stockar och dylikt. PT 1895, nr 131, s. 1.
Avledn.: GRIPARE, om person m.||ig., om sak r. l. m.
1) (tillf.) till 1 l. 2 a α, om person som griper l. gripit ngt l. ngn. Har (Amor) .. låtit sig gripa vid vingen, / låter han, rätt som det är, griparen känna sin makt. Janzon Prop. 1: 29 (1903).
2) tekn. till 1, benämning på olika slag av inrättningar l. maskindelar tjänande att fatta tag i l. om ngt. Wolter Symask. 23 (1866). För att fasthålla arket å sin bestämda plats på cylindern under dennas kringgående och arkets tryckning användas gripare. Nordin Boktr. 305 (1881). Hisskorgarna förses med fjädrande gripare, som, om linan brister, hastigt fatta gejderna och hindra korgarna att störta ned. 2NF 26: 646 (1917). —
GRIPBAR, adj. (i skriftspr.) till 1, i sht om sak: som man kan gripa l. gripa i; åtkomlig; ofta bildl.: handgriplig, konkret, påtaglig. Cygnæus 2: 312 (1863). Urin och galla äro väg-, grip- och synbara stoff. Rein Psyk. 1: 235 (1876). (Levertin har) med sällsynt förmåga lyckats fånga ej blott mera gripbara drag ur tiden utan äfven mera flyktiga sådana. SDS 1899, nr 590, s. 1. (Den ekonomiska historiens) betydelse för nationalekonomen är ej lika gripbar men kanske .. lika stor (som för historikern). Heckscher EoH 49 (1922). jfr O-, SVÅR-GRIPBAR.
Avledn.: gripbarhet, r. l. f. (i skriftspr.) ngn gg i pl., konkretare, om gripbara ting. Framtiden 1877, s. 13. Östergren (1925). —
GRIPLIG, adj. (gripelig 1603—1837 (: ogripeligt, n. sg.). griplig 1603 osv.) till 1: gripbar, handgriplig; numera bl. i ssgn HANDGRIPLIG. PJGothus Os. 160 (1603). Denna grundeliga Syllogismen är .. med själfva näfvarna griplig. SP 1780, s. 1163. jfr HAND-, O-GRIPLIG. —
GRIPSK, adj. [jfr d. gribsk, (alltför) ivrig att gripa ngt, ävensom nt. greepsch, äv.: som det gripes efter] (†) till 2 a β: som är snar l. ivrig att tillägna sig l. taga i besittning vad tillfället erbjuder; anträffat bl. i ssgn TILLGRIPSK.
Spoiler title
Spoiler content