GRONDERA groŋde4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[av fr. gronder, av lat. grundire, grymta (jfr GRYNTA)]
1) (numera nästan bl. i kretsar påvärkade av fransk bildning samt i Finl.) intr.: vara förargad (över ngt); gräla; brumma. Förmodligen är det öfver penningarne, hvilka han förstör, som de grondera. Hjärne DagDrabbn. 74 (i handl. fr. 1804). Jag begriper icke åtskilliga våre bekante, som jag stundom hört grondera och svärja till den grad, att min sanna afsky knappt förmått tysta dem. Almqvist DrJ 32 (1834). Cannelin (1921).
2) (†) tr. med personsubj.: vara förargad på (ngn); gräla på (ngn). Jag .. gronderade Dickesson, som mot min faders ändamål debiterat mig hos herrskapet. Tersmeden Mem. 1: 157 (c. 1780). För omaket har jag litet gronderat vår så goda och välmenande pappa. MoB 2: 143 (1797).
3) (†) tr. med saksubj.: förarga. En sak gronderade dock ständigt oss unga: salen var så liten och hade dessutom sin kakelugn så olämpligt placerad. Lagus Pojk. 97 (1904).
Avledn.: GRONDÖR, m.||(ig.). (förr skrivet grondeur) (numera knappast br.) till 1: grälmakare, brumbjörn. Tiden 1850, nr 43, s. 2. LoW (1911).
SAOB
