GROTESK grωtäs4k l. gro-, äv. grå-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(grotesk 1784 osv. -tt- 1882—1926)
Etymologi
[liksom t. groteske, fr. grotesque, av it. grottesca, till it. grottesco, adj., till it. grotta (se GROTTA), som under renässansen användes ss. beteckning för under jorden dolt rum i antikt byggnadsvärk; jfr ARABESK,MORESK]
1) konst. urspr. benämning på ett dekorationssätt som upptogs av högrenässansen efter förebilder i de väggmålningar som då upptäcktes i underjordiska rum av antika byggnadsvärk; i vidsträcktare anv. (i sht i pl.) om liknande bisarra o. fantastiska dekorationsmotiv i vilka ofta naturstridigt sammansatta l. förvridna människo- o. djurgestalter ingå. Miniatursk. 115(1784). Under Carl den 5:te .. efterhärmades de Rafaëlska Groteskerna i Spanien. Bagge Wendt 356(1835). Det karaktäristiska för grottesken är, att den djärft emanciperar sig från både logikens och statikens lagar för att i stället gifva fantasien rätt att fritt tumla om. Schück Rom 2: 136(1914). — särsk. i överförd anv., om ngt bisarrt l. fantastiskt; särsk. om dylik litterär framställning. (Mark Twains) humor skyr ej grotesken och karrikaturen. NF 20: 239(1896). Siwertz Sel. 2: 235(1920).
2) boktr. beteckning för de slag av typer vilkas alla drag äro lika kraftiga. UB 1: 554(1873). BonnierKL 10: 1581(1927).
Ssgr (till 1): GROTESK-DANSÖR. (förr) dansör som utförde burleska dansnummer. Per Johan Wilhelm Pettersson .., Premier- och Grotesk-dansör (åren 1838—1854). Dahlgren Theatr. 521(1866). —
-MANER. konst. KultHM 2: 30(1895). Af italienare utförd dekorering i grotteskmanér. Hahr ArkitH 423(1902). —
-MÅLARE. konst. numera bl. i fråga om bisarrt l. fantastiskt måleri. SP 1809, nr 37, s. 1.
