[sv. dial. (Söderm.) grubbla, halvhögt yttra sitt missnöje, puttra; möjl. uppkommet gm sammanblandning av GRUMLA, v.3, o. GRUBBLA, v.1]
(†) klaga, knota, knorra; äv. i förb. med prep. om l. över (ngt). Swedberg Dav. § 82(1713). Somlige (voro) upriktigt glade, som i början hade grublat. Schönberg Bref 1: XXVI (1795; ang. statsvälvningen 1789).
