SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRUND grun4d, adj.2, l. GRUNN grun4, adj.; n. o. adv. GRUNDT l. GRUNT.
Ordformer
(grund 19111926. grunn 1927)
Etymologi
[ordet härstammar från det hemliga s. k. ”månsing”-språket (jfr HPalm i Landsm. 1910, s. 73 f.)]
(i lägre stockholmsslang) elak, ogin, kitslig; arg, förargad. Uhrström Sthmska (1911). Farbror Gusten skrattade varenda gång han fick syn på oss, och det tyckte jag var grunt gjort. Strömberg Tjuvp. 41 (1916). Hör du, Kalle, var inte grund för att jag klådde dig i morse. SvD(A) 1924, nr 257, s. 8. Därs. 9/1 1927, Söndagsbil. s. 4.
Spoiler title
Spoiler content