publicerad: 1929
GRUND grun4d, vard. äv. grun4, adj.1 -are. n. o. adv. grundt.
Ordformer
(grun 1638. grund(h) 1554 osv. grunn 1681—1769 (: grunnt, n.). — Anm. n. o. adv. skrivas numera vanl. grunt)
Etymologi
[fsv. grunder (stam: grunn-), motsv. d. grund, isl. grunnr; till stammen i GRUND, sbst.1; jfr GRUND, sbst.3]
1) om vattensamling (hav, sjö o. d.) l. vattendrag: som har ringa djup(lek); föga djup, icke djup. Ett grundt farvatten, en grund vik, grunda småsjöar. Här är det mycket grundt. Grundt vatten är lätt att pejla (ordstäv). Effter thär ähr enn grundh (far-)leed. GR 28: 415 (1558). En grunder bäck frusar starckast. Scherping Cober 1: 160 (1734). Segelleder, Hamnar och inlopp blifva åhrligen grundare. Dalin Hist. 1: 4 (1747). Rudan .. samlas (vid lektiden) i stora stimmar på grunda ställen med gräsig botten. Nilsson Fauna 4: 293 (1853). Du har grundt föröfver, upplyste utkiken. Strindberg NSvÖ 1: 84 (1906). — jfr LÅG-, LÅNG-GRUND.
2) i allmännare anv.: som i förhållande till sin bredd l. längd l. sitt ytinnehåll har ringa djup l. tjocklek; låg; tunn; äv.: som icke tränger djupt ned l. in (i ngt), ytlig; i sistnämnda bet. äv. i överförd anv., ss. bestämning till ett vbalsbst.; ss. adv.: icke djupt, ytligt. En grund fåra, ränna, skåra, ristning. Grund plöjning, hackning (landt.). Så, plantera grundt (i sht i fackspr.). Grundt flikade blad (bot.). Botnarna (i rostugnarna) är grunda. GR 24: 560 (1554). Kör man .. (åkern) illa och alt för grunt, ökas Gräsz och Qwick-rötter. Rålamb 13: 7 (1690). Horizontela längden mätes emellan det diupaste borhålet .. och det grundaste. VetAH 1747, s. 150. Byrå med grunda lådor. Öman Ungd. 176 (1889). På grund af särskildt granatkarteschens verkan måste infanteriet .. intaga grunda former. IllMilRevy 1905, s. 80. En bred och grund dalgång. Wrangel TegnSläktm. 155 (1913). — särsk.
a) (föga br.) ss. adv. i uttr. grundt gående, om fartyg: grundgående (se d. o. 1); förr äv. i uttr. flyta grundt, om fartyg: flyta högt (på vattenytan), vara grundgående. (Låga o. breda fartyg som) flytha veel grwnth åffwan oppa vathneth. GR 4: 77 (1527). En flottilj af grundt gående fraktfartyg. IllSvH 4: 135 (1880).
b) fisk. om not l. nät: som icke är ”djup”; låg. GR 24: 24 (1553). Grunda (nät), som nytjas uti grundare vatn. Schultze Fisk. 130 (1778). MeddLandtbrStyr. 1927, 5: 20.
c) (i sht i fackspr.) om jordlager, i sht matjord (åkerjord, mylla): som bl. till ringa djup täcker de underliggande lagren; tunn. Grunn och stenig Åker. Verelius 100 (1681). Jordmonen består (i vissa delar av Blekinge) .. af mager och grund sandmylla. Höjer Sv. 2: 440 (1877). SkogsvT 1904, s. 90.
3) bildl.: som saknar djup l. som icke går på djupet, flack, ytlig. Grunda känslor. En grund uppfattning, karaktär, natur. Här bero vi hvarken af för grunda eller för djupa insigter hos domaren. Altén EBokst. 6 (1797). För grunda sinnen .. ges (icke) någon sorg som icke kan och plär — dansas bort. Tegnér (WB) 8: 500 (1837). (Uppsatsen) är till tankeinnehållet ovanligt grund och ytlig. Wirsén i PT 1904, nr 156, s. 3.
Ssgr: A: (2) GRUND-GÅENDE, p. adj. (grund- 1775 osv. grundt- (grunt-) 1783—1806)
1) i sht skeppsb. o. sjöt. om fartyg: som har ringa djup under vattenlinjen, som ”drager föga vatten”; jfr GRUND, adj.1 2 a. Chapman Skeppsb. 88 (1775). Et slags grundtgående skepp, Pråmar kallade. 1VittAH 4: 258 (1783). En grundgående flod- eller kustfarare. UB 7: 315 (1874). 2NF 25: 953 (1917).
2) (i fackspr.) som icke tränger djupt ned (i jorden l. under markytan o. d.). En grundtgående plog. Retzius FlOec. 253 (1806). Gräsen med sina .. grundgående rötter. Hellström NorrlJordbr. 473 (1917). —
(1) -HAV. geogr. o. geol. benämning på de delar av havet vilkas djup icke överstiger 200 meter. Ymer 1909, s. 342. Ramsay GeolGr. 1: 289 (1912).
(2 b) -VAD, r. l. f. (i Bohusl.) fisk. Grundvad kallas inom Bohuslän en mindre landvad .., hvilken användes invid stränderna. 2NF (1908). —
(1, 2) -VADIG. (grund- 1541—1579. grun(d)t- 1544—c. 1585. -vadig 1541—c. 1585. -vadug 1544. -vårdig 1549) [med avs. på senare ssgsleden se DJUPVADIG] (†)
1) om fartyg: grundgående (se d. o. 1); jfr GRUND, adj.1 2 a. En passelig grundwadig skuta. GR 13: 193 (1541). Brahe Kr. 60 (c. 1585).
2) om vattensamling l. vattendrag o. d.: grund. Ther som sundh och grundvadigh (far-)ledh ähr förhanden. GR 26: 563 (1556). —
(1) -VATTEN, sbst.2 (sbst.1 se GRUND, sbst.1 ssgr). (grund- 1698 osv. grundt- 1756) (i sht i fackspr.) grundt vatten, grundt ställe (i hav l. sjö osv.); i sht om det grunda vattnet invid stranden. Rosenfeldt Tourville 113 (1698). (Fiskarna) sola sig i grundvattnet. Ahrenberg StRätt 123 (1899). Bland stenarne i grundvattnet. Engström 1Bok 37 (1905).
(2) -ÖGD, p. adj. (i fackspr., mindre br.) om potatis- (knöl): som har grunda ”ögon”. LAHT 1903, s. 179.
B (†): (1) GRUNDE-STRAND. långgrund strand. Gyldenhielm Psalt. 349 (c. 1605, 1650).
C (föga br.): GRUNDT-GÅENDE, -VADIG, -VATTEN, se A.
Avledn.: GRUNDHET, r. l. f.
1) till 1 o. 2. Lind 1: 1412 (1749). Segelleders, Hamnars och Inlopps grundhet kommer af Strömmars Os och utlopp. Dalin Hist. 2: Föret. 9 (1750). Auerbach (1909).
2) bildl., till 3; stundom konkretare, om yttring av l. bevis på flackhet l. ytlighet o. d. Innehållets (i dikten) talrika grundheter och flackheter. Atterbom Siare VI. 2: 98 (1855). I Wilhelm II:s Ungdomsminnen finns det ett drag, som till förstone slår en med förvåning: grundheten. Hagberg VärldB 81 (1927).
Spoiler title
Spoiler content