publicerad: 1929
GRUNDA grun3da2, v.2, vard. äv. GRUNNA grun3a2, v. -ade (AAAngermannus VtlDan. 41 (1592: -adhe, ipf.), Linc. Rr 3 a (1640: -ar, pres. ind. sg.) osv.) ((†) pres. ind. sg. -er Verelius Götr. 10 (1664)). vbalsbst. -ANDE; -ARE, sbst.2 (se avledn.).
Ordformer
(grund- 1592 osv. grunn- 1664 osv.)
Etymologi
[fsv. grunda, sv. dial. grunna, motsv. d. grunde, nor. dial. o. isl. grunda; avledn. av GRUND, sbst.2; ordet har i sv. möjligen äv. rönt påvärkan av mnt. grunden, uttänka (eg.: komma till grunden med ngt), till grund, botten m. m. (se GRUND, sbst.1); jfr t. ergründen, ausgründen]
1) (numera i sht vard. l. ofta mer l. mindre bygdemålsfärgat) ivrigt l. ihärdigt (l. länge) tänka (på ngt), fundera, grubbla (på l. över ngt); med bestämning inledd av prep. på, i senare tid äv. över, förr ngn gg om, l. abs., stundom med indirekt frågesats; i förb. med prep. på äv.: överväga, fundera på (att göra ngt o. d.) l.: söka uttänka l. utfundera (ngt); ss. abs. stundom: tänka efter, betänka sig. Vad grundar du på? Sitta och grunda. Den saken tål att grunda på. Konungen .. tenckte och grundadhe widh sigh sielff om tilkommande ting. AAAngermannus VtlDan. 41 (1592). (Den tillfrågade) grundade en stund, men svarade omsider. Celsius PVetA 1768, s. 40. Gå tyst, det är Linné som grundar / På blomsterverldens stilla gång. Tegnér (WB) 6: 47 (1829). (Han) grundar nu på medel att dem matta / Och söndra deras makt. Kullberg Tasso 1: 78 (1860). När de (dvs. humlorna) stå still och grunda, om honungen kan vara söt ännu. Hallström Sagodr. 17 (1910). (Lappgubben) började grunna på att taga dem (dvs. de underjordiska) till hjälp. Berg Sjöf. 49 (1910). Jag grunnar och grunnar vad jag skall ha till mat. SvD(B) 1918, nr 263, s. 4. Gud vet, vad hon satt där och grundade över jämt. Väring Vint. 132 (1927). — jfr BE-, EFTER-, GENOM-, UT-GRUNDA. — särsk.
a) (†) med prep. efter: eftertänka, besinna, betänka, övertänka, överväga (ngt). Hwadh för een stoor och stådtligh Summa daler, til thenna reesa moste vttagas aff Konungh Gustaffs SchattCammarer, thet kan förstondigt Folck någet grunda effter. Tegel G1 2: 369 (1622). (Sv.) Grunda på, eller efter, något, (t.) etwas stillschweigend betrachten, erwegen. Lind (1749). Hvarföre jag, i anseende til min svaghet och långsama siukdom, tillät lysningen, utan at grunda efter saken. VDAkt. 1782, nr 673. Atterbom LÖ 1: 176 (1824). — Anm. I ex. 1622, 1782 o. 1824 föreligger möjl. en särsk. förb. grunda efter; jfr EFTERGRUNDA.
b) (†) med sakobj.: tänka på l. över (ngt), betänka, begrunda (ngt); äv.: utgrunda, inse (ngt). När man alt detta betänker, så lär man wäl grunda, att det intet (är) utan Gudz serdeles försyn .., hwarföre Swerige enkannerligen förer Tre Cronor. Rudbeck Atl. 1: 767 (1679). När jag grundar den olägenhet mig är skiedd. VDAkt. 1760, nr 311. Bellman 5: 19 (c. 1775).
2) [jfr sv. dial. grunna, ana, förmoda (Rietz); anv. beror dock i de nedan anförda språkproven möjligen på inflytande från det besläktade isl. gruna, misstänka (jfr GRUND, sbst.2)] (†) misstänka. Han grunnade at the monde liuga på honom. Verelius Götr. 234 (1664; isl.: honom var grunur a). (Sv.) Grunna .. (lat.) suspicari. Spegel (1712). Swedberg Schibb. 334 (1716).
Särsk. förb. (till 1): GRUNDA EFTER, se anm. under 1 b ovan. —
GRUNDA UT10 4. (numera i sht dels vard., dels i vers) utgrunda, utfundera, söka komma under fund med (ngt). Spegel GW 112 (1685). Hvem har gåtan grundat ut, som fången / i bröllopsbägarns botten sig har gömt? Levertin Dikt. 32 (1901). Pojken .. har så mycket att se på, att han inte hinner grunda ut vad det kan betyda. Lagerlöf Holg. 2: 47 (1907). — jfr UTGRUNDA.
Avledn. (till 1): GRUNDARE, sbst.2, r. l. m. (vard., föga br.) ”funderare”. Nu fick man taga sig en grundare och se på foglarne. Schröder MinnSkog. 130 (1888).
Spoiler title
Spoiler content