GRUNKOR gruŋ3kωr2 l. -or2, sbst. pl. Anm. Den i flera ordböcker förekommande sg-formen grunka är icke anträffad i litteraturen o. torde vara uppkonstruerad.
Etymologi
[jfr sv. dial. grunker, pl., hopsparade o. gömda pängar o. d., motsv. d. grunker, pl. hopsparade rikedomar; samhörigt med GRUNK, sbst.2, o. eg. betecknande ngt som samlats på botten av ngt]
(vard.) sammanfattande benämning på föremål av skilda slag som behövas för visst ändamål l. som tillhöra ngn o. d.: grejor, ”saker”, ”persedlar”. Sedan han .. öfvertygat sig om att den dräng som medföljde och bar provianten fått alla ”grunkor” med från gårdens välförsedda kök och visthus. SmålP 1890, nr 106, s. 2. Så äro vi då ändtligen lyckligt och väl med alla våra grunkor ombord i vår efterlängtade svenska båt. VFl. 1909, s. 31.
