publicerad: 1929
GRUSA grɯ3sa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se avledn.).
Etymologi
a) föra grus på (en väg o. d.), belägga med grus o. d. Lindfors (1815). På den jemna grusade gårdsplanen stodo täta rader af stolar. Ödman UngdM 2: 109 (1878, 1881). Spårvägen är terrasserad, grusad och skenbelagd. SFS 1900, Bih. nr 8, s. 57.
b) (i sht i fackspr.) krossa till grus; äv. ss. refl. l. (numera föga br.) dep.: sönderfalla till grus. Lundström Trädg. 137 (1841). Qvaderstenen .. började i någon mån grusas. Brunius Metr. 483 (1854). Cavallin (1875). (Teglet) föll sönder och grusade sig. TT 1895, K. s. 5. — särsk. oeg. med avs. på bröd; jfr GRUS 1 d. 952 kg. Bröd, grusadt och mögladt. TLev. 1892, nr 39, s. 2.
2) till GRUS 2: förvandla till grus o. spillror, lägga i ruiner; äv. i bildl. anv. (jfr slutet). Wallin Vitt. 1: 238 (1803). Nu nedbrände han (dvs. Mardonius) Athén, samt nedbröt och grusade allt hvad som ännu stod qvar af stadsmurarne. Carlstedt Her. 3: 325 (1833). Beduinen betar (nu) sin häst på ruinerna af grusade kungastäder. Svensén Jord. 146 (1885). När sommarn ljudit af fågelsång, / jag luftslott bygt, hvilka tiden grusat. Lybeck Dikt. 1: 102 (1890). — särsk. i överförd anv.: förinta, ”slå i stycken”. Grusade förhoppningar. Då grusas den usla lycka, som endast var en inkräktning på nästans område. Wallin 2Pred. 1: 86 (1820). Vi svenskar, ättlingar af det folk som en gång definitivt grusade den Habsburgska drömmen om universalmonarkien. VL 5/7 1908, Söndagsnr s. 2. Spekulationerna i rubel och mark ha grusat de flesta nya förmögenheterna (i Haparanda). Böök ResSv. 210 (1924).
Anm. Ordet (ensamt samt i förb. GRUSA SÖNDER) angives ss. intr. av vissa äldre ordböcker, t. ex. Schultze Ordb. 1647 (c. 1755), Möller (1790), Lindfors (1815). Denna anv. är icke anträffad på annat håll o. synes osannolik (jfr äv. att Schultze översätter med transitiva lat. verb: contundere, conterere osv.)
Särsk. förb.: GRUSA SÖNDER10 40. (Jfr anm. ovan) till 1 b; äv. bildl. Strindberg TrOtr. 2: 48 (1890). Men så föresatte sig några älvar, att de skulle grusa sönder berget och föra ner det till Vänern. Lagerlöf Holg. 2: 454 (1907). jfr SÖNDER-GRUSA.
Avledn.: GRUSNING, r. l. f. särsk. konkret, till 1 a: grusbeläggning, grus. Man ser af grusningen på vägarna, att man far på kalk och alunskiffer. Geijer (1827) i MoB 7: 183.
Ssg: grusnings-förman. förman för arbete med grusning (vid järnvägsbygge); jfr GRUSA, v.1 1 a. PT 1903, nr 160 A, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content