publicerad: 1929
GRUVA grɯ3va2, v. -ade ((†) pres. ind. sg. -er GR 15: 586 (1543), Bark Bref 2: 156 (1706); -or GR 12: 162 (1539)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (†, Bremer Hem. 2: 135 (1839)).
Etymologi
[fsv. gruva, grugha m. fl. former, äv. refl. o. ss. dep.; liksom d. grue o. nor. dial. gruva lån av (l. möjl. motsv.) mnt. grūwen, rysa, motsv. holl. gruwen, mht. grū(w)en (jfr fht. ingrūēn), t. grauen, rysa; besläktat med eng. grue, t. grausen, nor. dial. grysja, rysa, ävensom isl. grýla, skräckbild; jfr GRUV, GRUVANS o. GRUSA, v.2 Jfr Lindqvist GrSubj. 12-13, 86-87 (1912)]
1) (†) opers. med indirekt personobj., = 3. Wij fornimme så mygin schalkhett och forräderij .. (från Danmark), ath oss gruffuor ther före. GR 12: 162 (1539). Mig grufwar i mitt lif, och håren resas på mitt hofwud, när jag .. tencker på (Paulus' ord rörande omöjligheten av en ny bāttring för den som en gång avfallit). Swedberg Cat. 715 (1709). Topelius Dram. 283 (1860, 1881).
2) (numera bl., ngt vard., i vissa trakter) intr., = 3. Ingen Christen (har) orsaak j någhon nödh til at gruffua och miströsta. PErici Musæus 3: 103 a (1582). Ligg nu inte här och gruva över allt elände hon ställt till för oskyldiga människor! Bergman LBrenn. 170 (1928). — (†) Min siel är .. ganska förfärat och grufwande worden. OPetri MenFall L 8 a (1526). (De) för sig sjelfva grufva. Kolmodin QvSp. 2: 222 (1750).
3) refl.: oroa sig l. ängslas vid tanken på ngt kommande obehagligt l. farligt; numera i sht i förb. med prep. för (ngt); äv. (numera i sht i vissa trakter): rysa l. förskräckas l. fasa (stundom: häpna) vid tanken på ngt (som händt); ofta i förb. med prep. över, äv. för, förr äv. vid; äv. med avs. på person: frukta l. vara rädd (för ngn); hysa oro (för ngn); äv.: förfasa l. jämra l. ”oja” sig (över ngt, stundom ngn). Han gruvade sig för den långa sjöresan, för att stiga upp redan kl. 5. Wämia eller gruffua sich dricka aff calken, ther en annar .. affdruckit hadhe. OPetri Sakr. D 4 a (1528). The Moabiter gruffuadhe sigh för Israels barn. 4Mos. 22: 3 (Bib. 1541). Svart Gensv. F 3 b (1558). Iagh (dvs. Melanchthon) grufwar migh myckit för Zuinglij lära. OMartini Bew. G 2 a (1604). L. har varit här i desse dagar, och grufver sig iämmerligen. Bark Bref 1: 93 (1703). Jag grufvar mig för mötet (med Tegnér). Geijer Brev 369 (1840). De klerikala bladen grufva sig dagligen öfver den gudlösa italienska regeringens försök att stoppa (tiggeriet). Rydberg RomD 165 (1877). Wulff Petrarcab. 38 (1905). — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr b). Man grufvar sig redan, hvar alla dessa personer inom detta trånga slott kunna få rum. GJEhrensvärd Dagb. 1: 85 (1776).
b) [sv. dial. (Södermanl.) gruvä sej, jämra sig, grymta (om hungriga svin)] (†) i överförd anv.: giva ifrån sig ett klagande läte; tjuta. Ufven grufvar sig. Bellman 4: 137 (1791). Tintomara .. skrufvar och knäpper (på strängen) .. Ah! hur groft han grufvar sig! Almqvist DrJ 317 (1834).
Avledn.: GRUVAN, f. (†) fasa, avsky. The .. haffua en gruffuan ther före. Balck Musæus Kk 1 a (1596). —
GRUVELSE, GRUVLIG, GRUVSAM, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content