SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRYNTA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (Pfeiff); jfr GRYNT.
Etymologi
[jfr d. grynte, t. grunzen, eng. grunt, av ljudhärmande urspr.; jfr mht. grunnen, feng. grunian, lat. grunnire. Jfr GRYMTA]
(†)
1) om svin (o. andra djur): grymta (se d. o. 1). Thet gnäller så Grijs, som gammalt Swijn gryntar. Balck Es. 73 (1603). Pfeiff Fynd 37 (1803).
2) om person: grymta (se d. o. 2). ÖB 41 (1712). Pfeiff Fynd 37 (1803).
Spoiler title
Spoiler content