GRÄLIG grä3lig2, adj.1 -are. adv. -T.
I. (ngt vard.) motsv. GRÄLA I 2, 3: som gärna grälar l. ställer till gräl, grälsjuk, bråkig; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. är uttryck för ngn av dessa egenskaper, stundom: som är uppfylld l. (ständigt) avbruten av gräl. Ludvig blev så grälig, att han var besvärlig. Tersmeden Mem. 3: 61 (1740). Nu .. äro .. (riksdagsprästerna) alltjemt gräliga och arga. Tegnér (WB) 7: 472 (1834). Mitt gräliga lynne. Fröding Brev 49 (1886). (Han) hörde .. ett gräligt sorl. Ossian-Nilsson Slätt. 100 (1909). (Han) kom .. ensam till fots utan sin gräliga gumma. Bengts NylStug. 112 (1924).
II. (†) motsv. GRÄLA II: som (gärna) sysslar med l. går upp i skolasteri l. (lärt) pedanteri, pedantisk, alltför subtil, petig; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. är uttryck för l. är uppfylld av skolasteri l. (lärt) pedanteri l. subtiliteter; stundom om vetenskap, syssla o. d., övergående i bet.: som vållar huvudbry, svår att lära, kinkig, svår, besvärlig. Han skrifver som en vurm och grälig läspedant. SvNitet 1738, nr 2, s. 3. Gräliga reglor. Thunberg FörslLäros. 4 (1787). Den Munckiska saken och en annan icke mindre grälig sysslosätta mig. Calonius Bref 8 (1793). Hvar och en (under upplysningstidevarvet) tändes af en ädel ifver att .. utan skonsamhet förfara med .. alla gräliga systemer. Geijer I. 5: 88 (1811). Grälig syssla. Dalin (1852).
Avledn.: GRÄLIGHET, r. l. f.
SAOB
