SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRÄND grän4d, vard. äv. grän4, r. l. f. (m. Möller (1790), Ahlman (1872)); best. -en, i ä. tid (i sht i vers) o. vard. (utom i södra Sv.) äv. = (uttalat grän4) (Bellman 3: 236 (1790), Linder Regl. 85 (1886)); pl. -er ((†) -ar Henel Sthm Föret. 3 (1728)); förr äv. GRÄNDA, r. l. f.; pl. -or.
Ordformer
(gränd (-e-, -æ-, -dh) 1526 osv. gränn (-e-) 1629—1708. grända 1712 (: Grändor, pl.)—1722)
Etymologi
[fsv. gränd, grenn, f., grannskap, gränd, fnor. o. nor. grend, grenn, grannelag; bildat av stammen i GRANNE]
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Norrl., Smål.) o. i nor.] (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) område omfattande flera nära intill varandra liggande gårdar (i större by) l. byar resp. byar o. gårdar; jfr (SOCKEN)-ROTE. NorrlS 1: 230 (1560). Drängen .. är född här i Församlingen, och (har) tient i samma gränd förr, ther änkian bor. VDAkt. 1731, nr 742. Hela gränden (sockenroten) kommer att flytta till hvardera sina fäbodar. Broman HelsB 246 (1734). Denna .. by (dvs. Skatamark i Norrl.) är delad i trenne ”gränder”. Landsm. VI. 3: 12 (1887). NorrlS 1: 229 (1903).
2) trång (o. kort) gata, tvärgata, bigata; numera företrädesvis mer l. mindre föraktligt om dylik mörk o. smutsig gata (förekommande bl. i de äldsta delarna av en stad l. i fattigkvarteren); äv. bildl. I (förr äv. på) gränden l. gränderna. Grändernas fattigaste befolkning. Gack .. vth på gatwnar och grändherna j stadhen. Luk. 14: 21 (NT 1526). (Huset) ligger i en grend och inthet vedh gatun. RP 16: 641 (1656). Några (studenter hade) speelt och sungit på grenden. ConsAcAboP 5: 48 (1680). Gatorna i Staden voro mästedels ojämne, smala och trånga med något irregulaire gränder. Linné Gothl. 164 (1745). I gränderne gro inga lagrar. Tegnér (WB) 4: 119 (1824). Trånga, illaluktande gränder. NF 19: 311 (1895). Billing Betr. 366 (1906; bildl.). Den högfärdsmani som 1858 hade befordrat åtskilliga av Stockholms trevna gränder till gators rang. KJohanson o. EKleman (1920) hos Bremer Brev 4: 622. jfr BAK-, BI-, TVÄR-, VATTU-, ÅTERVÄNDS-GRÄND m. fl. — särsk. (i vitter stil, tillf.) i pl., i överförd anv.: folk som bor i gränderna l. fattigkvarteren. (Kung Henrik) Blef sällskapsbror med gator och med gränder. Hagberg Shaksp. 3: 196 (1848).
Ssgr (till 2): GRÄND-FOLK. (i vitter stil) folk som bor i gränderna l. fattigkvarteren. Afzelius Sag. 6: 39 (1851). I känner icke grändfolket när de äro yra. Strindberg Gill. 106 (1880). —
-MYNNING. det ställe där en gränd utmynnar i en öppen plats l. i en gata l. i en annan gränd. Rosenius Himmelstr. 283 (1903). —
-SLINKA, f. (tillf.) gatslinka. Gatslyna, grändslinka! utbrast hon med förtrytelsens .. vrede. Strindberg SvÖ 3: 323 (1890). —
-ÖPPNING. grändmynning. (Lundin o.) Strindberg GSthm 33 (1880). Hvalföfverspända grändöppningar. Lagerlöf Antikr. 231 (1897).
Spoiler title
Spoiler content