[fsv. gränia, gränna, ryta, tjuta, under tjut gnissla med l. visa tänderna, grina, motsv. sv. dial. gränia, gränga, grägna, gränna, grina, visa tänderna, nor. grenja, skratta högt, vara barsk, isl. grenja, tjuta, ryta, mht. grennen, grina (mot ngn), fht. grennan, feng. grennian, visa tänderna av vrede l. glädje; av en germ. stam gran- som möjl. med t-utvidgning föreligger i GRÄTTEN.Anm. I bet. 2 beror anv. av ordet stundom på direkt lån från isl. — Jfr GRINNA]
1) förvrida anletsdragen, grina illa; numera bl. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): förvrida anletsdragen till gråt, gråta, lipa, ”grina”; äv. företrädesvis l. uteslutande med tanke på det ljud som åtföljer ”grinandet”: kvida, klaga, jämra sig; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Hon grijnar och gräniar säger sigh wara siuk. Brasck TyKr. I 1 b(1649). Hwart öga skiönia Kan / Huru illa Gårda-hoopen där we gränniar. Dahlstierna (SVS) 164(c. 1700). Gubben har ondt af podagre, och blef på sidstone otolig och grängiade. Bark Bref 1: 50(1703). Att ideligen gränja öfver ”misshushållningen”. Atterbom Siare 4: 237(1847). Pojkarna äro bråkiga, måste tystas till och börja gränja. Berg Clerck 85(1898).
2) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ryta, tjuta, gnissla, morra o. d.; äv. med saksubj. Kämparna gräniade och ropte på honom. Verelius Götr. 187(1664; isl. orig.: greniudu). Hunden gräniar. Comenius OrbPict. 5(1683). Värjan gränjar / Och går ur skidan. Björner Hrolf 65(1737; isl. orig.: greniar). Nu Hervarder gränjar, i skölden han biter. Ling Tirf. 2: 31(1836; trol. efter isl.). Tigern svängde den långa svansen och gränjade. Scholander I. 2: 187(c. 1870). Vargen .. låg och grängade (under dödsryckningarna). FrSkog. 18(1892). Bergman LBrenn. 88(1928).
