[av ovisst urspr.; jfr dock ENoreen hos Dahlstierna (SVS) Komm. 76]
(†) i uttr. dra(ga) gränja l. gränje, benämning på ett slags fordom bruklig dragkamp; äv. bildl. (Högadeln tänkte: vi få icke råda) Så länge Konung Göstafs Barn de sämje, / Vi måtte lagat att de åter draga gränje. Carl IX Rimchr. 75(c. 1600). Dahlstierna (SVS) 183(1707). Stå på stubben; / Draga grænja; Torka malt. Ihre Superstit. 32(1750; i uppräkning av benämningar på lekar).
