SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRÄTTEN, grät3en2, adj. -tet; -tne, -tna; -tnare. adv. GRÄTTET.
Etymologi
[sv. dial. grätten, surmulen, knarrig, kinkig, kräsmagad, grättig, vresig, motsv. d. grætten, nor. gretten, nyisl. grettinn, surmulen, kinkig; möjl. till sv. dial. (Dal.) grättas, smågråta, isl. grettast, grina, visa tänderna av ilska; av ett nord. granti̯an, visa tänderna, jfr d. dial. grante, jämra sig; besläktat med GRÄNJA. — Jfr GRÄTT]
1) (föga br.) surmulen, knarrig, vresig. WoJ (1891). Onkel Lucien, som grätten och gnatande låg på soffan. Heidenstam Skog. 185 (1904).
2) (ngt vard.) svår att tillfredsställa, granntyckt, kräsmagad, nogräknad, ömtålig, kinkig; ofta i fråga om mat; om sak: som röjer l. uttrycker dylik egenskap. Hå! .. ä'du så grätten af dej du? Blanche Engelbr. 39 (1846). Men jag får inte vara för mycket / grätten på bitarna, dem jag får. / Jag håller till godo det mången försmår. Andersson MickelR 16 (1900). Det grättna ordvalet. Berg SvSkald. 105 (1906). 2NF 33: 909 (1922).
Avledn.: GRÄTTENHET, r. l. f. särsk. (ngt vard.) till 2. Mycken sofring och grättenhet (föreligger) i (Hallströms prosa). Berg SvSkald. 47 (1906). Andersson Antol. 253 (1909).
Spoiler title
Spoiler content