[sv. dial. (Västerb.) gräväl, gräva, söka, (Finl.) grävla, stöka, bråka; avledn. till GRÄVA, v. Jfr GRUBBLA, GRÖVLA]
(†)
1) gräva i jord o. d. (se GRÄVA, v. I); äv. bildl.: rota, böka; äv.: leta (efter ngt); jfr GRÄVA, v. I d α. Iag gräflar nu i tig (dvs. jorden) med mina Händer. Spegel GW 144(1685). (De som hava) gräflat effter ordens rötter i then jorden som war många 100 mijl ifrå thet stellet hwarest the fördolda liggia. Dens. a 3 a(1712). Gräfla i böcker. Sahlstedt(1773). Dalin(1852; angivet ss. ”pop.”). Lundell(1893; angivet ss. påträffat hos finl. förf.). — särsk. bildl.: fundera, tänka, spekulera, grubbla; jfr GRÄLA II;äv. med obj. betecknande det varöver ngn funderar l. grubblar. Att I .. inted gräffla och subtilisera för mykedt i sakerne. AOxenstierna 3: 385(1626). Ju mer wij gräfle slikt (dvs. angående paradisets namn), ju mindre wete wij. Spegel ÖPar. 5(1705). Sophisticera, (dvs.) grilla, gräfla. Swedberg Schibb. 298(1716).
2) [sannol. bildl. anv. av 1] om småbarn: sprattla, kravla. (Sv.) Barnen ligga och gräfla, (lat.) Infantes cubant, lacertos ultro citroque motitantes. Sahlstedt(1773).
SAOB
