publicerad: 1929
GRÄVA grä3va2, v. -er, -de, -t, -d; äv. (jfr anm. nedan) grov grω4v, grovo grω3vω2, grävit, gräven; äv. (jfr anm. nedan) GRAVA gra3va2, v.1 -er, -de, -t, -d; l. vanl. grov, grovo, gravit, graven; äv. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (†, i ssgrna DÖD-GRÄVERI, STENKOLS-GRAVERI), -NAD (enst., Tavaststjerna Laur. 46 (1897)), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. grava (-f(f)u-) Luk. 16: 3 (NT 1526), Östergren (1925; angivet ss. ålderdoml. o. sälls., skönl.). gräva (gre-, -f(f)v-, -f(f)u- o. d.) GR 1: 49 (1523) osv. pr. ind. sg. gravar Balck Es. 108 (1603), Östergren (1925; jfr ovan). graver Luk. 13: 8 (NT 1526), Schiller SvSpr. 190 (1855, 1859). gräver 2Mos. 21: 33 (Bib. 1541) osv. pr. ind. sg. pass. graves Lönqvist Bara 6 (1775), Törngren Artill. 1: 118 (1794). graffz Bullernæsius Lögn. 204 (1619). gräves RP 6: 558 (1636: uttgräffves) osv. grävs Schroderus Comenius 94 (1639) osv. imper. sg. grav Balck Es. 183 (1603), Tiällmann Gr. 212 (1696). gräv Warg 149 (1755) osv. ipf. gravade Dalin (1852), Sederholm Finl. 1: 22 (1863), Östergren (1925; jfr ovan). gravde Mörk Ad. 2: 65 (1744), Linder Regl. 133 (1886; angivet ss. dial.). grov, sg. Luk. 6: 48 (NT 1526), Östergren (1925; angivet ss. mest ålderdoml., skönl., ofta högtidligt). graffuo, pl. OPetri Kr. 305 (c. 1540). grovo, pl. 1Mos. 26: 19 (Bib. 1541) osv. grävde Columbus Ordesk. 68 (1678) osv. sup. gravat VDAkt. 1683, nr 186, Östergren (1925; jfr ovan). gravit (-et, -idh) 1Mos. 26: 18 (Bib. 1541), Linder Regl. 133 (1882, 1886). gravt Linder Regl. 133 (1886; angivet ss. dial.), Nyblom i 3SAH 8: 345 (1893). grävit (-et) Bureus Suml. 40 (c. 1600), Lundell (1893), Bergroth FinlSv. 78 (1916; angivet ss. vulg.). grävt Weste (1807) osv. p. pf. gravd Lundberg Träg. 32 (1754), Järta 2: 7 (1823: genomgrafda, n. best.). graven HSH 31: 438 (1638), Östergren (1925; jfr ovan). grävd Rudbeck Atl. 2: 513 (1689) osv. gräven ConsEcclAboP 158 (1658), Strindberg TjqvS 1: 46 (1886: uppgräfven). — gröffv- 1543 (: gröffware). Anm. I fsv. anträffas uteslutande stark böjning. I nysv. uppträder den svaga böjningen först på 1600-talet. Sahlstedt (1773) har ipf. grof o. gräfde, men i sup. o. p. pf. bl. gräfvit resp. gräfven. Weste (1807) har både grof, gräfvit, gräfven o. gräfde, gräft, gräfd. Rydqvist SSL 1: 252 (1850) uppgiver att gräfde brukas oftare än grof, men har gräfvit, gräfven ”tillika med” gräft, gräfd. Numera är den starka böjningen nästan uteslutande knuten till formen grava. Av de starka formerna är ipf. grov, grovo den ojämförligt vanligaste. Ännu ngn enstaka gg förekommer dock också p. pf. gräven, i sht ss. senare led i ssgr, t. ex. uppgräven. Sup. grävit är ss. vard. brukligt i Finl. (se Bergroth FinlSv. 78 (1916)). Beträffande förhållandet mellan formerna grava o. gräva må nämnas att formen grava (o. den därmed sammanhängande starka böjningen), som numera är sällsynt, har antingen en dialektal l. en arkaiserande l. vitter prägel. I fråga om bruket i äldre tid jfr: Som man säger i offenteligit tal: strax, .. grafva (osv.) .. så kunna: straxt .., gräfva (osv.) .. icke hållas för delar af ett rätt Svänskt tal. Hof Skrifs. 164 (1753), ävensom Rydqvist SSL 1: 173 (1850))
Etymologi
[fsv. grava, gräva, ipf. grof, p. pf. gravin, grävin, motsv. d. grave, isl. grafa, got. graban, fsax. graƀan, fht. graban, t. graben, feng. grafan, eng. grave, besläktat med fbulg. grebą, skava, krafsa. Jfr GRAV, sbst.1, GRIFT, GROP, GRUBBLA, GRUVA, sbst.1—3, GRÄVLA, GRÄVLING. Vokalen -ä- i fsv. o. nysv. beror på inflytande från de omljudda formerna i pr. ind. sg.]
I. intr.: (i allm. med spade l. dylikt värktyg) åstadkomma en fördjupning l. fördjupningar i jorden l. i sand l. snö o. d.; äv., om djur: (med framfötter l. nos o. d.) åstadkomma en fördjupning l. gång l. fördjupningar l. gångar o. d. i jorden. Gräva i sanden med händerna. Gräva i marken. Gräva efter ngt, gm grävande leta efter ngt, gräva för att finna ngt. (Han) grooff diwpt. Luk. 6: 48 (NT 1526). Groffuo ock Jsaacs tienare j dalenom, och funno ther en brunn medh leffuandes watn. 1Mos. 26: 19 (Bib. 1541). Caninen, i thet han gräfwer, så giör han joolgånger. Schroderus Comenius 205 (1639). Vid gräfning till en grund. Wennerberg 1: 166 (1881). — särsk.
a) i fråga om grävning i jord för att bearbeta den för sådd l. för att göra den lucker o. därigm (mera) tjänlig för växtlighet (jfr II 1 b slutet). Iach graffuer om kring thet (dvs. trädet), och gödher thet. Luk. 13: 8 (NT 1526). När Adam grooff och Ewa spann, / Sägh, hwar war tå then Adelzmann? Girs Edelh. A 3 a (1627). Åboerne å .. nybyggen inom lappmarksgränsen .. odla sin åker endast genom gräfning med spade. EconA 1807, maj s. 61. Lagerlöf HomOd. 294 (1908). särsk. (†) ss. vbalsbst. -ning, konkret, närmande sig bet.: uppgrävd mark. År 1748. såddes d. 27 April 2 kappar himmelskorn uti ny gräfning af god svartmylla, .. hvarpå året förut varit lin, och då gödt med god får-dynga. VetAH 1749, s. 59. — jfr DJUP-, HÖST-, SOMMAR-, VÅR-GRÄVNING m. fl.
b) i fråga om grävning (i vetenskapligt syfte) efter föremål l. fasta lämningar från äldre tider o. d.; i sht ss. vbalsbst. -ning. Jag har förut sagt, at man här (vid Pompeji) har gjort undersökningar och gräfningar. Björnståhl Resa 1: 205 (1771). Ännu hafva icke alla skattgräfvare åt kulturhistorien lärt att, såsom Skandinaviens och Tysklands, gräfva vetenskapligt. Rydberg Varia 205 (1891, 1894; i bild). De nya grävningarna (vid Alvastra) kasta ett allt klarare ljus över det förflutna. Böök ResSv. 109 (1924). — jfr FORSKNINGS-, SKATT-GRÄVNING.
c) med subj. betecknande värktyg l. maskin. Gräf djupt, min spade! Böttiger 1: 14 (1856). Dylika (gräv-)maskiner äro ofta mycket kraftiga och kunna gräfva i särdeles hård och stenbunden mark. 2NF 10: 464 (1908).
d) mer l. mindre oeg. o. bildl. (jfr II 1 a δ, II 2). En blåsa, uti hvilken han grof med en knifsudd och fick derutur något till anseende svart som ett tagel eller knappnålsudd. HdlCollMed. 13/12 1745. Men vele vi gräfva til botten, skole vi snart skönja, at alla våra egenskaper, ja alla våra dygder, äro, alt som de användas, antingen de ädlaste eller de slemmaste ting i verlden. Tessin Bref 1: 329 (1753). Utan att invänta ett kommandoord .. samlade hvarje man tyglarne stadigt i vänstra handen och höjde sabeln, hvarpå 1,200 sporrar ursinnigt gräfde i hästarnes sidor. Janson Abr. 16 (1901). — särsk.
α) (ngt vard.) rota; äv.: leta (efter ngt); jfr GRÄVLA 1. Han grävde med händerna i fickorna. ConsAcAboP 3: 19 (1665). (Han) hade ingen annan ro och förnöjelse än dageligen gräfva bland sine Fyrkar. Kling Spect. Ss 1 a (1735). Vid gräfningen i gamla luntor fann han (osv.). Berndtson (1880); jfr β. Vahlin gräfde bland tidningarna efter dagens nummer af sitt blad. Tavaststjerna Inföd. 31 (1887). Låtom oss aldrig gräfva / i gammal synd och skam, / men blott se fram! Fröding NDikt. 98 (1894). Då började pojken gräva i sina fickor. Lagerlöf Holg. 1: 160 (1906).
β) (vard., mindre br.) närmande sig bet.: forska, studera. Iw meer en skarpsinnigh effter förnufften och Philosophisk wijsheet, ther vthi (dvs. i bibeln) studerar och gräffuer, iw mindre han ther aff förstår. PErici Musæus 2: 33 a (1582). Nu satt Tord mest inne och grävde i zoologiska verk. Siwertz Sel. 2: 136 (1920).
γ) (i fackspr.) göra nedåtgående rörelser, (upprepade ggr) sänka sig ned.
α') sjöt. om fartyg: med framdelen sänka sig (i vattnet); jfr DOPPA, v. 2 b, DUVA, v.2 2. Rosenfeldt Tourville 117 (1698). Skeppet börjar redan gräfva i sjön. Trolle Duvall 1: 62 (1875). Klint (1906).
β') (numera bl. vard.) hippol. om häst: böja ned huvudet o. halsen o. därigenom söka ett alltför kraftigt stöd på bettet. KrigVAH 1829, s. 166. Hästen sticker t. ex. eller bär näsan högt, gräfver eller bär den lågt. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 58 (1836). TIdr. 1894, julnr s. 14.
II. tr.
1) i fråga om åstadkommande av fördjupningar l. gångar o. d. i jord l. sand o. d., i allm. med spade l. dylikt värktyg l. (om djur) med fötter l. nos o. d.
a) med obj. betecknande den fördjupning l. dyl. som bildas gm grävandet. Gräva en brunn, ett dike, en kanal. Thet war en hwsbonde som planteradhe en wijngård .. och grooff en wijngroop ther inne. Mat. 21: 33 (NT 1526). (Vi) hafve achtet late grafve en skepzled igenom thet drag, som skiuter utt i siön vedh Skeggenäs. GR 24: 460 (1554). Här (i jorden) gräfver han (dvs. mullvaden) sig gångar med de undransvärdt starka framfötterna. Nilsson Fauna 1: 131 (1820). Jag grof en graf så djup och bred / Och sänkte i stillhet den döde ned. Östergren Dikt. 186 (1871). — jfr BRUNNS-, DIKES-, KANAL-, TÄCKDIKES-GRÄVNING m. fl. — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Then ena groop gräffuer, han faller sielff ther vthi. Syr. 27: 26 (”28”) (Bib. 1541); jfr: Den som gräfver grop för andra, faller gerna sjelf deri. Granlund Ordspr. (c. 1880). Dhen många Brunnar gräfwer, får intet gott Watn i alla. Grubb 101 (1665). Lät migh eij .. / .. falla i then groop / Min fiend för migh grafwer. Ps. 1695, 43: 2.
β) i uttr. gräva grunden till en byggnad o. d., gräva den fördjupning i marken i vilken grunden till en byggnad skall läggas (uppmuras o. d.). Rönigk Fresenius 153 (1753). Nya grundvalar (tiIl Sthms slott) grofvos. Tessin Bref 2: 307 (1755). Östergren (1925). — jfr GRUND-GRÄVNING.
γ) i oeg. anv., med subj. betecknande eroderande vatten. Hafwet har .. grafwit och gröpt ut dälder. Swedenborg RebNat. 1: 21 (1719). Älven .. (hade) grävt sig en djup fåra. Lagerlöf Holg. 2: 299 (1907).
δ) mer l. mindre bildl. (jfr I d). Ogudachtigheten .. gräfver åt sig en bottnlös afgrund, hvaruti hon sig störtar, utan hopp om förlåssning. Ehrenadler Tel. 740 (1723). Om än personligheterna uppslukas af den afgrund, som revolutionen gräfver, så (osv.). SKN 1843, s. 251. Pilsvärmarne flögo hväsande mot .. (skyterna) och gräfde stora luckor i deras led. Janson Faran 75 (1909).
b) (†; se dock slutet) med obj. betecknande den jord o. d. i vilken det gräves. Hwad vthgräfwit är (av jord som utgrävts för att användas till gödning av åkrar), wexer åter til .. och fyller den grafne platzen. Hiärne 2Anl. 367 (1706). När bonden grof högen, kom han öfer kol och ben. Wettersten Forssa 35 (c. 1750). — särsk. (fullt br.): gm grävande bearbeta (jord) för sådd l. göra (den) lucker o. därigm tjänlig för växtlighet (jfr I a). Iagh skal låta honom (dvs. vingården) liggia ödhe, at ingen skal skäran eller graffuan, Vthan tistel och törne ther inne wexa. Jes. 5: 6 (Bib. 1541). Liten åker till att grafva / Vill jag uppå landet hafva. Sehlstedt 1: 35 (1844, 1861). Tiden för trädgårds-jordens gräfning inträffar då kälan gått ur densamma. Lundström Trädg. 17 (1852). Att skotta snö, hugga ved, gräfva jorden, .. det har man fått dem (dvs. armarna) till. Strindberg SvÖ 1: 186 (1882). Forsslund Arb. 9 (1902). jfr DJUP-, HÖST-GRÄVA.
c) med obj. betecknande det föremål o. d. som förflyttas i o. med grävandet.
α) (numera bl. tillf.; jfr dock nedan under α') upphämta gm grävande, gräva upp. Rålamb 13: 27 (1690). När våren är tillagd, omlagas husen, då .. grafves lera och lerslås. Lönqvist Bara 6 (1775). Konungen (dvs. K. XII) lärer säga, att vilja vi inte svälta, så få vi grava födan ur de norska bergen. Heidenstam Svensk. 2: 224 (1910). — särsk.
α') med avs. på mineral; numera bl. i uttr. gräva guld. The bergwerck, ther man guld och silff gräffuer. 1Mack. 8: 3 (Bib. 1541). Salmiak gräfwes nu sällan, beredes af urin, Soot och Salt. Hiärne Berghl. 450 (1687). Gräfva guld. Nyblom Twain 2: 156 (1874).
β) (numera bl. i vitter stil) åtföljt av adverbial: nedgräva, gräva ned (i jorden o. d.). Then som it (pund) hadhe fåt gick bort och grooff thz j iordhena, och bortgömde sin herras peninga. Mat. 25: 18 (NT 1526). Man såg at Eric ej sitt pund i jorden grof, / Han gjorde nästan alt hvad hushåld har behof. Livin Kyrk. 88 (1781; i bild). — särsk.: jorda, begrava (ngn ngnstädes). (Han kallade) henne intidh annedt än en gamull diäffwl och trullkärlingh then ther wåre wärdh att graffwes vndher galghen. HH XIII. 1: 187 (1565). Man fann de tu med hand i hand, / Och grof dem så i kyrkans sand. Franzén Skald. 1: 287 (1793, 1824). Så bitterlig / du grovs i mull. Sjöberg FridaB 98 (1922). jfr JORD-GRÄVA.
d) åtföljt av adverbial, refl.: gräva så att man kommer ngnstädes hän l. uppnår ngt. De hade här och hvar sett tamarisker och på några ställen kunnat gräfva sig till vatten. Hedin GmAs. 1: 414 (1898).
e) åtföljt av objektivt predikativ: gräva så att ngn l. ngt blir så l. så beskaffad (beskaffat); äv. refl. På förmiddagen har jag i dag varit ute i min trädgård och gräft mig varm. OPSturzenBecker (1867) i Sturzen-Becker 2: 316. Templet har i århundraden stått öfvervuxet af blad, lafvar och mossa och blifvit gräfdt fritt igen. Levertin II. 2: 43 (1901).
2) (numera bl. i vitter stil) i oeg. anv. av 1 (jfr I d, II 1 a δ): göra fåror (i ngt), fåra, rista; med obj. betecknande antingen det föremål o. d. i vilket fåror o. d. ristas l. de fåror o. d. som ristas; äv. bildl. (Isl.) Forat, (sv.) Dhet som är diupt grafwet. Verelius 51 (1681). Af årens alla pinor fårad / min panna gräfts i djupa veck. Levertin Leg. 77 (1891). Historien är som ett anlete, däri hvar och en ser endast det som han förstår. Och i vår tids anlete gräfver lifvet märken, som först en annan tid skall kunna tyda. Larsson Stud. 92 (1894, 1899). Runstafven .. ser ut som en tallgren, gräfd i fåror af maskarna. Heidenstam Skog. 39 (1904). — särsk. (†): inrista, gravera; jfr GRAVA, v.2 Tu skalt ock göra itt ennespan aff klart guld, och gräffua ther vthi effter steensnidhare konst Herrans heligheet. 2Mos. 28: 36 (Bib. 1541; Bib. 1917: rista, såsom man graverar signetringar: ”Helgad åt Herren”). Thi lybbesche .. lätte .. gräffua honom ett signette. Brahe Kr. 9 (c. 1585). Namnkunniga händer täfla med hvarandra om at gräfva de Maupertius namn uti de förnämsta Academiers Tideböcker och andra Minnesmärken. SvMerc. V. 2: 253 (1759).
a) till II 1 c α. Månsson Trääg. 21 (1643). När det gäller att skapa en plantering i Sveg, måste man först gräva bort gruset och transportera dit matjord. Böök ResSv. 158 (1924).
b) (†) till II 1 c β: flytta (ngt) o. gräva ned (det) på annat ställe. Huadh han förnemde penninger i midelttid ichie annammar, skall .. hanss broder graffuas vp vr kiörkiegårdhenn och graffuas borth annerstedis och vara ogilldir. TbLödöse 234 (1591). —
GRÄVA EFTER. (†) till II 2 slutet: gm gravering kopiera (ngt). Signeten hade han själf gräfvitt effter i bly. RP 4: 143 (1634). jfr EFTERGRÄVA. —
1) (tillf.) genom grävande draga fram (en kanal l. ett dike o. d.); jfr GRÄVA, v. II 1 a. Han .. såg .. ned i vägen, som gräfts fram genom en höjdkam. Janson Lögn. 260 (1912). Berg Krig. 150 (1915).
2) till II 1 c α: gm grävande taga fram (ngt) l. bringa (ngt) i dagen. Cavallin (1875). När det (dvs. Åhus slott) grävdes fram ur sin backe, .. var jag en pojke på nio år. Böök ResSv. 45 (1924).
3) till II 1 d, refl. Vi gräfva oss fram under gränden och in under konsulns hus. Heidenstam End. 148 (1889). Vallentin London 443 (1912). bildl. Jag har genom egna ansträngningar gräft mig fram ur min obemärkta mullvadshåla. VBenedictsson (1887) hos Lundegård Benedictsson 387. —
1) (vard.) bildl.: ”plöja igenom” (ngt); jfr GRÄVA, v. I d α. (De) som gräfvit igenom de yppersta Biblioteker, at utur hundrade Autorer .. kunna lägga fram i dagsljuset en Tractat. SvMerc. 3: 610 (1757).
2) till II 1 b: gm grävning genomskära (ett näs o. d.). (Olof Haraldson) lät om nattetid med ogemen skyndsamhet gräfva igenom södra sidan af Agnefit. Dalin Hist. 1: 619 (1747). Auerbach (1909).
3) till II 1 d, refl.: gm grävande tränga fram gm (ngt hindrande); äv. bildl. JMessenius (1629) i HB 1: 83. Cavallin (1875). För att finna ett enda värdefullt faktum måste man ju gräfva sig igenom berg af betydelselösheter. Söderberg Främl. 4 (1903). särsk. med subj. betecknande eroderande vatten. Just nu har den (dvs. ån) grävt sig igenom en vacker dal, och den kommer nog fram till havet. Lagerlöf Holg. 2: 123 (1907). —
1) till II 1 a. Stiernhielm Fred. 10 (1649). Så dök han huvudstupa i bassängen, som grävts in från den strida strömmen. Johansson RödaHuv. 2—3: 219 (1917).
2) (föga br.) till II 1 c β. Schenberg (1739). I de äldsta tider (äro) kärl utan fot .. icke .. sällsynta; de .. gräfdes in i jorden. Adler Meyer 330 (1894). oeg.: föra (ngt) långt in (i ngt), pressa (ngt) in (i ngt). Nu började han raka, gräfvande in sina fingrar i mitt ansigte, för att strama skinnet. Nyblom Twain 1: 42 (1873).
3) till II 1 d, refl., i uttr. gräva sig in l. (bl. i eg. anv.) in sig. Hans hwndar hafua wpätit itt lijk, grefuit sig in i kyrckian och andra gångin i en graf kommit in till kiste låckit. ConsEcclAboP 500 (1661). Berg Krig. 98 (1915). särsk. mer l. mindre oeg. o. bildl. Öfverallt gräfver sig här nybyggarens hand in i den vilda mossen, aftvingande densamma till en början visserligen endast karga skördar. MosskT 1889, s. 285. Ögonen, vilka med varje år grävde sig allt djupare in, rörde sig knappast. Lindqvist Herr. 278 (1917). särsk.
a) fördjupa sig (i ngt), tränga djupt in (i ngt); helt uppgå (i ngt). Nordforss (1805). Jag begriper nu rätt väl, huru man i gamla dar .. kunde gräfva sig rent af in i forntiden och bära endast dennas ord på tungan. PGenberg (1843) i KyrkohÅ 1904, s. 11. Hans arbeten äro lärda och grundliga, men han gräfver sig ofta in i detaljer och förlorar därigenom en allmännare syn på tingen. Finland 242 (1893). Norlind Hell 2: 119 (1913).
b) om ngt sakligt: tränga in o. sätta sig fast i sinnet, ”bita sig fast”. Tviflets magt .. gräfver sig in i själens innersta djup. Hwasser VSkr. 1: 157 (1847). Stilen är icke omedelbar, .. men den är slående .. och dess uttryck gräfva sig outplånligt in i minnet. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 501 (1912).
4) till II 2: inrista; förr äv.: gravera; äv. bildl. Ekblad 39 (1764). (Sv.) Gräfva in, (t.) in Kupfer stechen. Dähnert (1784). Det är ej blott strapatser och ålder utan äfven eftertanken, erfarenheten och lefnadsvisheten, som gräfver in sina djupa, slingrande fåror i deras (dvs. stövarnas) rynkiga pannor. Knöppel SvRidd. 189 (1912). refl., om fåra. Fårorna gräfva sig der (dvs. på kinderna) allt djupare in. Thomander Pred. 1: 78 (1849). —
1) till II 1 c β: lägga l. gömma o. d. (ngt) i en för detta ändamål grävd fördjupning i marken o. d. Gräva ned ngt i jorden. Gräff them (dvs. dina pänningar) icke nedher vnder en steen, ther the doch förfaras. Syr. 29: 10 (Bib. 1541). särsk. mer l. mindre bildl. Han häldre, med förakt, de största faror ser, / Än han sin ungdom vill i mörkret gräfva ner. Ristell Mer. 30 (1774). En professor, som dagligdags gräfver ner sin själ i klassikerna. Henriksson Tyskl. 185 (1901); jfr 2 c α. särsk.
b) sjöt. i uttr. gräva ned förstäven o. d., om fartyg: sänka förstäven i vattnet; jfr GRÄVA, v. I d γ α'. Oxenstierna Vanderdecken 52 (1865). Engström 1Bok 149 (1905).
2) till II 1 d, refl., i uttr. gräva sig ned l. gräva ned sig. Om the än groffue sigh nedher j heluetet, så skal doch mijn hand hemta them tädhan. Am. 9: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: bröte sig in i dödsriket). (Mullvaden) gräfver sig så ned i fasta jorden, at de, som se det, kunna billigt stadna i förundran. Kling Spect. Ii 4 b (1735). Hedin Pol 2: 107 (1911). särsk.
a) (i soldatspr.) i fråga om arrangerande l. intagande av i jorden nedgrävda försvarsställningar. Nordberg C12 2: 191 (1740). Innan den svenska landstormen ens hunnit till sin utrustningsort, är fienden i land och har grävt ned sig. Hedin 4Tal 93 (1914).
b) oeg., om ngt sakligt. Vattnet (har) grafvet sig neder hvart åhr (i flodbädden). Linné Skr. 5: 10 (1732). Skrofvet (av den förolyckade ångaren) .. gräfver sig allt djupare ned i leran. SD 1899, nr 576, s. 4.
c) mer l. mindre bildl. Både tankar och ordalag (äro i ett visst tal) så ojämna, at han ibland klifver up til Stjernorna, och straxt derpå åter gräfver sig ned i jorden. SvMag. 1766, s. 793. Hon (dvs. Fredrika Bremer) var icke hågad att gräfva ned sig i en aflägsen landsort. Sylwan SvLit. 94 (1903). särsk.
α) fördjupa sig (i ngt), helt uppgå (i ngt). Gräf icke ner dig i det enskilta, utan omfatta det hela. Tegnér (WB) 8: 223 (1837). Jag får draga mig undan för att ostört gräva mig ned under en par år i förgångna tiders konst och konstindustri. CGEstlander (1873) hos Schybergson Estlander 279. (Dick) gräfde .. sig .. djupare ner i minnet af Mary. Hellström Kusk. 67 (1910).
β) sluta sig inom sig själv. Det var klart, att livet icke var roligt, när man grävde ned sig på det viset och inte talade med någon. Didring Malm 1: 177 (1914).
γ) om ngt sakligt: tränga in o. sätta sig fast i sinnet, ”bita sig fast”. Annerstedt UUH II. 1: 391 (1909). Vi tänka på Runebergs barndomsminne av Döbeln ... Man kan icke undra över att de (dvs. Döbelns ord) grävde sig ned i gossens själ. Belfrage Runebg 216 (1917). —
1) (†) i uttr. gräva om sig, bildl.: utbreda sig l. sitt välde o. d.; jfr GRÄVA, v. I. Ifrån then tijdhen grooff then Turkiske Tyrannen meer och meer om sigh, och förde vnder sigh månge herlighe Städher och Slott, som hörde vnder then Vngerske Cronan. Schroderus Os. III. 1: 234 (1635; lat. orig.: semper longius progressus).
2) till II 1: gräva (ngt) på nytt l. för andra gången. Nordforss (1805). Cavallin (1875). särsk. till II 1 b. Gräva om ett trädgårdsland.
3) (enst.) = GRÄVA, v. II 1 b slutet; jfr RÖRA OM. Der ute ser jag att I tillreden dödens sängar, I gräfven om jorden för att utså i förgänglighet hvad som skall uppstå i oförgänglighet. Tegnér (WB) 5: 323 (1825). —
1) till II 1 a.
a) (mindre br.) gräva (en grav o. d.), öppna (en grav o. d.), uppkasta (ett dike o. d.). Erik Mathson i Domarböle .. (m. fl. hava) gräfuit op graaff mädan folket strömade uhr kyrkian. Murenius AV 273 (1653). Dödgräfwaren på Södermalm som hafwer gräfwet op Grafwen. BoupptSthm 12/5 1671, Bil. Lagerlöf Holg. 2: 181 (1907).
2) till II 1 b; äv. oeg. Vil man svedjeland bränna; .. gräfve up jorden, och hafve vatn ther hos och annan redskap, som tienar at släcka elden med. BB 15: 1 (Lag 1734). Tåget .. måste .. stanna .., enär vattnet på två kilometers längd gräft upp jernvägsbanken. SD(L) 1898, nr 239, s. 4. särsk. (mindre br.) till II 1 b slutet. Gräfva upp en trädgård. Moberg Gr. 290 (1815). Auerbach (1909).
3) till II 1 c α: gm grävning upphämta (ngt) ur jorden o. d.; äv. bildl. Sedan loth han græfwa vp af iordenna te fatige kroppa ok meenlösa barn. GR 1: 49 (1523). Den moderna, engelska journalismens mani för att gräfva upp alla möjliga och omöjliga detaljer i offentliga individers privatlif. Steffen ModEngl. 299 (1893). Nilsson FestdVard. 64 (1925). —
1) till II 1.
a) till II 1 a; äv. med subj. betecknande eroderande vatten. Swedenborg RebNat. 3: 316 (1718). Hamnbyggnaderna .. utanför Bryssel verka synnerligen imponerande, då man betänker, att en hamn för sjögående fartyg här gräfves ut ur marken vid en inlandsstad. Siösteen ModBelg. 277 (1906).
b) till II 1 b; äv. med subj. betecknande eroderande vatten. Rålamb 13: 30 (1690). (Sv.) Gräfva ut .. (fr.) Caver. Nordforss (1805). Orsaken till de fluviala dalarnas betydande ombildning är glaciärernas förmåga att gräfva ut eller erodera berggrunden. 2NF 30: 115 (1919). oeg., med obj. betecknande annat än jord o. d. Gräva ut en apelsin. Lindh Huuszapot. 97 (1675).
c) till II 1 c α. Hiärne 2Anl. 367 (1706). Banvallen hade frusit upp i stora pucklar ... Det fanns inget annat att göra än gräva ut jäsleran. Didring Malm 1: 226 (1914). särsk.
α) i fråga om utgrävning i arkeologiskt syfte; jfr GRÄVA, v. I b. Gräfva ut en stad. Björkman (1889). Gräva ut ruiner. Auerbach (1909).
β) jäg. gm grävning uttaga (en grävling l. räv o. d.) ur dess håla. Källström Jagt 133 (1850). Gräfva ut en räf. Björkman (1889).
γ) oeg. Spegel 343 (1712). (En man hade blivit) skjuten bakifrån. De hade gräft ut kulan ur hans hufvud och funnit att den var rund. Zilliacus Hågk. 146 (1899).
d) gm grävning avleda vattnet ur (sjö o. d.). Bryta igenom berg och gräfva ut stora sjöar. Posten 1769, s. 950. Gräfva ut ett träsk. Meurman (1846).
e) till II 1 d, refl. Skulle de (dvs. kaninerna) gräfva sig vt vnder Syllarna, så polas huset rundt omkring. Dahlman Reddej. 107 (1743). Björkman (1889).
2) till II 2. Der speglas allt emellan djupa ärr / af kärleksdrömmar, nu i bitar brustna, / och gräfda ut af laster ock tyvärr. Josephson SvartaR 79 (1888). särsk. (†): inrista, gravera; jfr GRÄVA, v. II 2 slutet. Ekblad 341 (1764). Gräfva ut bilder i sten. Lindfors (1815).
Ssgr (i allm. till I. Anm. Jfr äv. ssgrna under GRAV-, GRAVA, v.2 o. v.3): A: GRÄV-BEN. zool. jfr -ORGAN. Marklin Illiger 185 (1818). 2NF 24: 906 (1916). —
-BI. zool. insekt tillhörande vissa släkten av solitära bin vilka gräva gångar i jorden i vilka de lägga sina ägg, jordbi. Thomson Insect. 300 (1862). Wirén ZoolGr. 1: 262 (1897). —
-BORST. zool. hos vissa insekter: till grävredskap utbildad, borstlik bildning; jfr -ORGAN. VerdS 175: 15 (1911). —
-DJUR. zool. djur som har förmåga att gräva gångar o. d. i jorden. Reuter DjurgSkildr. 115 (1903). —
-GALT. (numera knappast br.) grävsvin, grävling. Nilsson Fauna 1: 183 (1847). TurÅ 1915, s. 151. särsk. om hanne av grävling. Weste (1807). —
(I a) -GREP. trädg. för grävning avsett, gaffelformigt redskap. Abelin Frukt 235 (1902). Gräfgreparna ha vanligen gröfre, plattade, gödselgreparna finare, runda klor. 2NF 10: 274 (1908). —
-JÄRN. (grav- 1640—1745. gräv- 1755) (†) järnredskap för grävning, hacka. Linc. (1640; under marra). oeg., om redskap för borrning i sten. Möller (1745, 1755; under boucharde). —
(I a) -KÄPP. etnogr. hos primitiva folk: till uppgrävning av ätliga rötter o. dyl. o. till bearbetning av jord använd käpp, i sin enklaste form endast spetsad i ena ändan o. i mera utvecklad form försedd med en mer l. mindre spadliknande spets. 2NF 19: 591 (1913). Nilsson PrimKult. 79 (1923). —
-MASKIN. tekn. maskin för grävning av jord.
2) till I: arbetsmaskin för utgrävning av stora jordmassor. TT 1893, Allm. nr 49, s. 2. 3NF (1928). —
-ORGAN. zool. hos djur: (på speciellt sätt utbildat) organ varmed djuret gräver gångar l. hålor o. d. i jorden. Mullvadarne .., hvilkas främre extremiteter äro .. bildade till förträffliga gräf-organer. Thorell Zool. 2: 129 (1861). FoFl. 1906, s. 109. —
-REDSKAP~02 l. ~20. (grav- 1656—1763. gräv- 1886 osv.) redskap för grävning. Murenius AV 321 (1656). PJBergius PVetA 1763, s. 79. särsk. oeg., hos djur, = -ORGAN. UVTF 34: 73 (1886). Frambenen (hos mullvadssyrsan) äro danade till kraftiga gräfredskap. 2NF 27: 1480 (1918). —
(I a) -SKYFFEL. (grav- 1722—1875. gräv- 1831—1868) (föga br.) trädg. visst slags för bearbetning av jord avsedd skyffel. Ahlich XXXI (1722). Gräfskyffel är ett väsentligt verktyg vid allt trädgårdsarbete. Lundström Trädg. 1: 16 (1831). Cavallin (1875). —
-SO. (greff-) (†) jfr -SUGGA; anträffat bl. en gg ss. till en man riktat okvädinsord. Hvar war då din greffsoo (dvs. var var du då, din ”grävso”). Ebba Lilliehöök (1587) i VgFmT II. 2—3: 104 [personen i fråga hette ”Pinsvin”. Jfr att t. sauigel, eg. igelkott, är ett vanl. okvädinsord]. —
(I a) -SPADE. (grav- 1738—1755. grave- 1555. gräv- 1894) (mindre br.) spade för grävning i jord. I .. (skolen) vethe, att vij haffve behoff en hoop graffve spader, skoffler och yxer. GR 25: 243 (1555). Möller (1745). NPress. 1894, nr 340, s. 4. —
-STEKEL. (grav- 1882—1893. gräv- 1837 osv.) (numera föga br.) zool. individ l. art l. släkte av vissa gaddsteklar som gräva hålor i jord l. murket trä o. däri nedlägga näringsmedel för larverna. Thorell Zool. 2: 362 (1865). LfF 1918, s. 33. särsk. om individ l. art av släktet Pompilus Schröd., vägstekel; särsk. om arten Pompilus viaticus Fabr. Dahlbom Insekt. 246 (1837). 1Brehm III. 2: 66 (1876). —
-SVIN, se d. o. —
-TYG. (grav- 1664. gräv- 1903) (föga br.) koll. = -REDSKAP. Verelius Götr. 139 (1664). SvKennelklT 1903, s. 81. —
-VÄRKTYG~02 l. ~20. = -REDSKAP; särsk. oeg. = -REDSKAP slutet. NF 11: 441 (1887). 2NF 37: 846 (1925).
B (†): GRAVE-SPADE, se A.
(I b) -BERÄTTELSE. arkeol. redogörelse för i arkeologiskt syfte företagen grävning. Fornv. 1915, s. 157. —
(I b) -FÄLT. arkeol. AntT XVII. 3: 62 (1904). Intet egyptiskt grävningsfält torde ha bjudit på så många överraskningar av vitt skilda slag som Dahschur. Lugn Egypt. 2: 136 (1924). —
-TABELL. landt. tabell angivande vid (tillämnat) dikningsföretag o. d. erforderlig grävning. SFS 1920, s. 2725.
Avledn.: GRÄV, n. [sv. dial. (Norrl.) gräv, hacka med smal spets, potatishacka; jfr nor. dial. grev, hacka, hake på hästsko, isl. gref, jordhacka]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I a: hacka, jordhacka. NorrlS 1: 342 (1560). Nordström Luleåkult. 196 (1925).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hake på hästsko; jfr GREPP 5. Patent nr 5665 (1894). PT 1909, nr 111 A, s. 1. —
GRÄVA, f. (†) till I o. II 1 b: grävning; särsk. konkretare, om det uppgrävda markområdet l. dyl. Peer Jacobsson i Nääs och Michil Pålsson i Borbo treskas emoot att bettala höö för Borbo ängs vpgräfuande, och therföre skole the tingföras på nesta ting af kyrkiowerderna. Item skola gräfuorna åter synas och werderas tillkommandhe åhr. Murenius AV 363 (1657). —
GRÄVARE, förr äv. GRAVARE, om person m.||ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m. (grav- 1538 (: dödgraffuare), 1558—1833. gräv- c. 1580 osv. gröffware 1543) [fsv. gravare]
1) (mindre br. utom ss. senare led i ssgr) till I o. II 1: person som gräver l. har till yrke att gräva. Olaff gröffware (ägde 14 spannland åker enl. jordeboken). NorrlS 1: 287 (1543); möjl. till b nedan. En gräfvare förmår upptaga pr dag 4000 st. torf. TT 1896, Extrah. s. 70. jfr DAMM-, DIKES-, GRAV-, SKANS-, SKATT-, TUNNEL-GRÄVARE m. fl. särsk.
b) (†) om dödgrävare; jfr GRÄVA, v. II 1 c β slutet. VDAkt. 1731, nr 600. SP 1780, s. 24. jfr DÖD-, LIK-GRÄVARE.
c) i oeg. o. överförd anv.
α) om djur: som (är utrustad med grävorgan o.) har förmåga att gräva i jorden. Den tröga gräfvarn. Runeberg 5: 370 (1833; om grävling). (Lökgrodan är) en skicklig grävare i sand och lös jord. Lönnberg RyggrDj. 3: 23 (1915).
β) om maskin. Den tredje silfvermedaljen tilldelades Hr Aspinalls Potatisupptagare (gräfvare). LAHT 1877, s. 70.
2) (†) till II 2 slutet. (Sv.) Gräfware, (lat.) sculptor. Hamb. (1700). jfr BELÄTE-, UT-GRÄVARE. Ssgr (till GRÄVARE 1): grävar- l. grävarefot. (föga br.) zool. till GRÄVARE 1 c α; jfr GRÄVBEN. Marklin Illiger 185 (1818).
-lön. (gravar(e)-) (†) till GRÄVARE 1 b: ersättning åt dödgrävare. VRP 19/10 1722. BoupptVäxjö 1796.
GRÄVBAR, adj. (i sht i fackspr.) till II 1, om mark: möjlig att gräva i. Vintertid, då marken icke är grävbar. InstrInfFältarb. 1918, s. 146.
GRÄVLA, GRÄVLING, se d. o. —
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content