SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GULK gul4k, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. gulk; besläktat med sv. dial. gylka, gölka, hicka, kasta upp, d. dial. gulke, gurgla, skrika (om kråka), nor. dial. gulka, harkla m. m.; jfr GYLKA]
(numera föga br.) veter. övre delen av strupen hos häst; det ställe på hästhuvudets undersida där huvud o. hals stöta samman. Alm(Sthm) 1829, s. 39. TLäk. 1832, s. 29. Gulken var uti häftig rörelse. Hygiea 1852, s. 358. Klint (1906).
Spoiler title
Spoiler content