SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GULLE gul3e2, stundom GULLA gul3a2, adj. oböjl.
Ordformer
(gulla 1909. gulle 1840 osv.)
Etymologi
[till GULD (GULL) 4; jfr sv. dial. (Finl.) gulle, smeknamn till ngn som man tycker om]
(i folkligt spr. i vissa trakter) älskad, kär, ”rar” o. d.; användt endast attributivt framför substantiv (substantiverade adjektiv) o. personliga pronomina vid tilltal, särsk. då man inställsamt ber ngn om ngt l. uppmanar ngn att göra ngt. Ack, att du kommer! Söta, gulle, rara dej, tag noter med dig. FForssberg (1840) hos Dahlgren Släktprof. 1: 267. Min hjertans gulle vän. Topelius Fält. 2: 295 (1856). (Gumman till pojken:) Här har han saffransbrö .. här har han kringler — ät han, gulle lelle! Fröding ESkr. 2: 46 (1891). Nånå, söte, gulle deg, Mats, ta int illa opp lite skämtan av en barndomsvän, sade han inställsamt. Väring Vint. 247 (1927).
Ssgr: GULLE-BARN, -GOSSE, se GULD (GULL) ssgr.
Spoiler title
Spoiler content