SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GUPP gup4, n. (Björkman (1889) osv.), i bet. 1 äv. (numera föga br.) r. (l. m.) (SthmFig. 1845, s. 157, Sehlstedt 3: 45 (1863, 1867)); best. -et, ss. r. (l. m.) -en; pl. =.
Etymologi
[bildat till GUPPA, v.1; jfr GUPP, interj.]
1) vbalsbst. till GUPPA, v.1: guppning, guppande rörelse; numera i sht konkretare: plötsligt hopp l. ”skutt”. Bellman SkrNS 2: 38 (1772). En annan kärra .. gjorde ett häftigt gupp ned i vaken och blev sittande. Hedin Pol 1: 362 (1911). Flygplanet gör ett gupp. Fogelqvist ResRot 65 (1926).
2) på väg (ofta om vintern) bildad liten upphöjning (med gropar framför o. bakom) varigenom en guppande rörelse hos passerande åkdon förorsakas. Björkman (1889). Senare blefvo vägarna jämmerliga med gupp och stenar. Nyström NKina 2: 36 (1914). — särsk., i skidbacke: avsats varifrån skidhopp göres, stup. TIdr. 1886, s. 68. ”Jag åkte i dag i en backe med gupp”, sade Svante. Geijerstam MPojk. 3 (1896).
3) tekn. om upphöjning å maskindel o. d. Vikten .. glidande med sin ena ända mot ett med gupp försedt plan. TT 1901, Allm. s. 245.
Avledn. (till 1, 2): GUPPIG, adj.1 om väg o. d.: där man l. vagnen osv. guppar resp.: full av gupp; ojämn, gropig. Stenläggningen är .. kullrig och guppig. Hedin Indien 1: 84 (1910).
Spoiler title
Spoiler content