publicerad: 1929
GUR gɯ4r, n. (Wallerius osv.) l. r. (l. m.) (Hiärne osv.); best. -et resp. -en, äv. -n; pl. (†, i bet.: olika slag av ”gur”) -er (Rinman).
Ordformer
(förr äv. skrivet guhr)
Etymologi
miner. benämning på i fuktigt tillstånd slammiga l. grötlika, i torrt tillstånd mjölliknande jordarter; förr vanl. om dylika jordarter uppkomna gm utsilning ur bärglager; numera bl., i ssgn KISEL-GUR l. elliptiskt för denna, om bärgmjöl (diatomacéjord); jfr TRIPOLIT; förr äv. i allmännare anv. Den hwijthet som i klyftorna finnes, som en Gur eller welling, är antingen af silfwer, bly eller någon fijn kalksteen. Hiärne 2Anl. 9 (1702). Då .. (”svartaktig blodsten”) rifves, ger han gult eller rödaktigt gur. Wallerius Min. 261 (1747). Rinman (1788). Dalin (1852). LAHT 1903, s. 186. — särsk. (†) om gips. Cronstedt Min. 19 (1758).
Ssgr: GUR-DYNAMIT. tekn. dynamit bestående av i kiselgur uppsugen nitroglycerin. 2UB 5: 90 (1902). —
-STEN. (†) om glimmerhaltig sandsten. Skimrig sandsten eller Guhrsten. Brander NatH 132 (1785). Heinrich (1814).
Spoiler title
Spoiler content