SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GURGEL gur4gel, sbst.2, n.; best. gurglet.
Etymologi
[vbalsbst. till GURGLA, v.2]
(vard.) gräl, ”gruff”, ”bråk”, krakel. Nyblom Twain 2: 150 (1874). (De) ställde till gurgel med mötande borgare. PedT 1900, s. 374 (”174”). Engström 1Bok 131 (1905).
Spoiler title
Spoiler content