SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GUTE gɯ3te2, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m.; i bet. 2 förr äv. GOTE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; i bet. 1 stundom GUT gɯ4t, sbst.1, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar, förr äv. -er (Wallin GothlSaml. 1: 182 (1747), Högberg Storf. 145 (1915)).
Ordformer
(gote 1894—1906 (: gotar, pl.). gutar, pl. 1683 osv. gut 1747 (: Guther, pl.)—1919. gute 1857 osv.)
Etymologi
[fsv. gutar (gotar), pl.; jfr d. guter, mht. goten, pl.; etymologiskt samma ord som GOT; av omtvistat urspr.; sannol. nära släkt med folknamnet GÖT(AR); se t. ex. Hellquist EtymOrdb. (1921; under göt) o. Wessén HednMyt. 81 ff. (1924)]
1) (i sht på Gotl. samt, i fackspr., i fråga om ä. förh.) gotlänning; i sht i pl.; i ä. tid icke skilt från: göt(ar). (Gotlands) Inwånare kallades i äldsta Tijderne Gutar, Gutniske, det är Göthar och Göthiske. Hadorph GothlL Föret. A 1 a (1678, 1687). Spegel RudGothl. 27 (1683). Klintberg Gotl. 176 (1909).
2) [efter motsv. anv. i fsv.] numism. benämning på under medeltiden i Visby (tvåsidigt) präglade mynt. Svarta gutar, om dylika mynt av sämre kvalitet o. mörk färg. Hildebrand Medelt. 1: 893 (1894). Fornv. 1906, s. 196. jfr Bergman NumGothl. 4 (1837).
Ssgr (i fackspr.): GUTA-LAG(EN), r. l. m. [fgutn. lagh guta] den (under medeltiden upptecknade) lag som fordom gällde på Gotland, gotlandslagen (se d. o. 1). Bergman GotlSkildr. 1 (1882). jfr Säve GutnUrk. IV (1859). —
-SAGA(N). en till gutalagen fogad uppteckning av sägner om gutarnas äldsta historia. Säve GutnUrk. IX (1859).
Avledn.: GUTISK, adj. (numera knappast br.) gutnisk. Thjelvar, en Gutisk man. Säve GotlMinn. 3 (1859). Hildebrand Hedn. 128 (1866). —
GUTNISK, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content