SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FORN 4rn, adj., n. -t ((†) fo(o)rt(h) (-dt, -tt) (i uttr. gammalt och fort, se 2 a γ, 2 b α) SvTr. 4: 6 (1521), Rääf Ydre 3: 214 (i handl. fr. 1671), VDAkt. 1688, nr 731); best. o. pl. -e, -a, ngn gg fordne 3rd-, fordna; -are resp. fordnare (gradf. bl. mera tillf. Björner Hävd. (1748; i titeln), Afzelius SæmE 265 (1818)). Anm. 1:o. Den fsv. dat.-formen i sg. mask. o. pl. fornom kvarstår, i sht i vissa uttr. (se 2 a, 2 b β), ännu hos t. ex. JBureus (1642) i 3SAH 23: 364, Faggot PVetA 1760, s. 30, o. Sahlstedt (1773). 2:o. I vissa uttr., t. ex. alltjämt (arkaiserande) i uttr. av l. från forno (se 2 a α), förekommer den fsv. dat.-formen i n. sg. forno 3rnω2. 3:o. Av ordet användes i ä. tid nästan bl. formerna forne, forna ss. attribut o. i substantivisk anv. samt formen fornt, dels ss. predikatsfyllnad i uttr. gammalt och fornt (se 2 b α), dels ngn gg ss. adv. (se 2 a γ). I senare tid anträffas dessutom stundom forn (tidigare äv. forden), fornt ss. attribut (tidigast hos Ekelund Fielding 491 (1765)) o. ngn gg (arkaiserande) forn, forna ss. predikatsfyllnad (Brate Edda 233 (1913)).
adv. -T (†, i bet. 2 a γ, BtFinlH 4: 133 (1563), Swedberg Gr. Förrspr. 10 (1722), Schultze Ordb. 1268 (c. 1755)).
Ordformer
(fo(h)rn (foorn) 1521 (: forna, pl.) osv. fordne (-na, -nare) 17331892. fördna HH XVIII. 4: 71 (1714). forden Franzén i SAH 2: 49 (1797), Strindberg TjqvS 1: 40 (1886). Anm. Formerna fordne, fordna äro under 1700-talets senare hälft o. under förra hälften av 1800-talet vanligare än formerna forne, forna)
Etymologi
[fsv. forn, motsv. ä. dan. o. isl. forn; jfr fsax., fht. forn, adv., förr; avledn. till roten i FÖR(E), med avljud föreliggande i FIRN o. FJÄRRAN. Formen forden är bildad till formerna fordne, -na, i vilka ett d inskjutits, sannol. gm inflytande från FORDOM]
1) utan att beteckna ngt långt tidsavstånd: som förut l. tidigare varit, föregående, förutvarande, förre, gången, förfluten; stundom svårt att skilja från 2.
a) (†) om tid. Faggot PVetA 1760, s. 30. Fordna tider .. hafva bidragit att förlora (förtroendet mellan konung o. folk). Gustaf III 1: 82 (1771). Forna årets surdeg. Adlerbeth Ant. 1: 181 (c. 1792). Vid forna tillfällen. Genberg VSkr. 1: 6 (1859).
b) (numera mindre br.) i annan anv. (Håkons) forna dreng wiste sådant berätta för Håkon. Bureus Suml. 81 (i handl. fr. 1646). Fru L(enngre)n, den fordna Mamsell M(almste)dt. Thorild Gransk. 1: 54 (1784). Det .. olyckliga krig, hvari vår forne konungs (Gustav IV Adolfs) sjelfrådiga personlighet störtat oss. Järta VSkr. 1: 49 (1809). Det närvarande tillståndet har framgått ur ett fordet, och detta åter ur ett ännu äldre. Broocman Mag. II. 1: 14 (1811). På de fordna / Fästningsvallar, promenader vordna. Snoilsky 2: 238 (1881); jfr 2 b. — särsk. (†)
α) framför titel l. ämbetsbenämning: före detta. Herr Forne Länsmannen Lars Branting Hansson. VDAkt. 1790, nr 524. Därs. 1792, nr 130.
β) i sg. best. ss. pronomen: den förre. Jöran Larson .. har och (liksom ovannämnde Jöns i Kåskinpä) warit för landzhöfdingen äwen på samma sett som then forna och tilbiuder 4 dal. för 3 koor efter han gifte sig til Korpo. Murenius AV 268 (1653).
2) betecknande ett förhållandevis långt tidsavstånd: som en gång l. för länge sedan varit; jfr 1.
a) om tid: sedan länge förfluten l. flydd l. förgången, som ligger långt tillbaka. I forna tider, förr äv. i de forna tider l. i forna tiden l. i forno l. i forno tider l. i fornom tima (l. tid) l. i forden tid, fordomdags. I forna dagar l. dar. Forna tiders enkla seder. Girs Edelh. Dedik. 1 (1627). Forna da'r var man karl. Wennerberg 2: 77 (1847, 1882). (†) En mycket forn tid. VittAH 26: 324 (1869). — särsk.
α) (i vitter stil, arkaiserande) i uttr. av l. från forno, förr äv. av ålder och forno, sedan l. från forna (urminnes) tider, sedan gammalt; stundom övergående i bet.: från första begynnelsen, ursprungligen. VDAkt. 1737, nr 248. Liljestråle PVetA 1784, s. 45. Det gjordes af fordno ingen skillnad Bönder emellan. LBÄ 33—35: 22 (1800). De från forno ärfda dygderna. PT 1902, nr 56 A, s. 3. Därhän var det redan nu kommet, men så hade det icke varit af forno. Högberg Vred. 2: 71 (1906).
β) i numera obr. uttr.: av forne tider tillbaka, sedan forna tider, sedan gammalt. Verelius Herv. Dedik. 4 (1672). i fordno, fordomdags, i forna tider. FoU 21: 378 (c. 1830). forna tiden l. åldern, forntiden(s folk). Nordenflycht Fruent. 52 (1761). Fordna tiden baxnades för denna Vetenskapen. Linné DelNat. 6 (1773).
γ) (†) ss. adv., tidigast i uttr. gammalt och fort (jfr b α), sedan urminnes tider, av ålder, sedermera ensamstående med bet.: fordom. (Bönderna tillfrågades) om the wille gilla och samtyckia the råår gamaltt och foortt, som skillnad (dvs. gräns) töm emillann waridt hade. BtFinlH 4: 133 (1563). Swedberg Gr. Förrspr. 10 (1722). Schultze Ordb. 1268 (c. 1755).
b) i annan anv.: som tillhör l. stammar från (tilldragit sig i) l. har avseende på l. är utmärkande för en förhållandevis långt tillbaka liggande tid, ofta (den nordiska) forntiden; gammal, forntida, från forna dar, urgammal. Återse forna vänner, lärjungar. Från forna kamrater. Återfå sin forna hälsa. Återvända l. återgå till sitt forna intet. Forna öden. I det forna Rom. GR 1: 21 (1521). Forna sagor och urqvädins märkvärdigheter. Dalin Arg. 1: 136 (1733, 1754). Till det forna vi förgäfves vädje: / hvad förr var verklighet, är skugga nu. Tegnér 2: 336 (c. 1825). Tydliga spår af landets fordna bebyggelse. Strinnholm Hist. 2: 262 (1836). Af (adeln kunde ej) .. ett riksens råd i forn betydelse .. bildas och stödjas. Malmström Hist. 1: 185 (1855). Sluta till ett alt för fornt ursprung. 1MinnNordM IV. 3: 6 (1882). Efter forn sed. Brate Edda 319 (1913). — särsk.
α) i sammanställning med gammal; numera bl. i icke attributiv anv. o. företrädesvis (arkaiserande) i uttr. gammalt och fornt, förr äv. fort (jfr a γ), (vad som är) sedan fordom gällande l. brukligt, (gammalt o.) hävdvunnet. SvTr. 4: 6 (1521). I Dannemen (haven) stor skotzmåll vpå (dvs. åberopen er mycket på) gammalt och fordt. GR 13: 142 (1540). Dett .. må afskaffes, och blifue såsom gamalt och fordt varit hafuer effter 1591 åhrs fördrag. OxBr. 1: 253 (1624). Thet gamble och forna, the meena sigh weta .. är .. ey annat, än anten en tiock tökn och dimba; eller ett liust moln. Stiernhielm Fateb. Föret. 2 a (1643). (Med Stenkil) gick Konungadömet utur then gambla och forna Konunga slächten i Swerige. Verelius Herv. 182 (1672). HHjärne i Julbok 1906, s. 151.
β) i åtskilliga numera ålderdomliga l. föråldrade uttr., ss. de forna, forntidens folk, de gamla, forna världen, forna tider(s) l. forntiden(s folk), efter l. i fornom sed, efter forntida sed. Mig kalla Judar Kabala, / Däm fornom känd i Upsala. JBureus (1642) i 3SAH 23: 364. I fornom sed. Björner Vols. 27 (1737). Fordna verlden, som ännu måste lefva af ollon. Linné MusReg. XII (1754). Tegnér (WB) 4: 50 (1822).
γ) ålderdomlig, fornartad, arkaisk; i n. sg. obest. stundom i substantivisk anv. Språket (i Dalarna) är .. fornt. Bergman SmSkr. 27 (1820). Plägseder, åsigter, historiska förhållanden af forn hållning. Eichhorn Stud. 2: 193 (1872). Färöarna .. (hava) i språk och seder bibehållit mera fornt än Norden själf. SvH 1: 233 (1903). Hedin i 3SAH 25: 181 (1913).
Ssgr (i allm. till 2 b. Anm. Av den mängd ssgr med forn- vilkas andra led utgöres av en benämning på ett folk l. språk l. av till dylika bildade adj. har endast ett fåtal medtagits): FORN-ARTAD, p. adj. i sht i fråga om språk, stil, språkform l. dyl.: ålderdomlig, arkaisk. Rydqvist SSL 1: 17 (1850). De till synes mindre fornartade centrala sveamålen. Flodström SvFolk 201 (1918).
-BAKTRISKA. (numera föga br.) språkv. benämning på det indoeuropeiska (iranska) språk varpå avesta l. de bevarade urkunderna för Zoroasters religion äro avfattade, avestiska; jfr -PERSISKA. UUKatal. 1882, v.-t. s. 10. Charpentier IndoeurSpr. 141 (1915).
-BORG. från forna tider stammande borg; särsk. (i fråga om sv. förh.) arkeol. om ett slags från forntiden stammande, av grova, åtminstone numera åsformiga murar l. vallar bestående förskansningar som uppförts genom att block o. stenar hopats på varandra utan användande av murbruk, bygdeborg. Gestriklands fornborgar. Samtiden 1871, s. 412. Ringmurar eller fornborgar, som man något oegentligt kallat dem. HHofberg i VittAMB 1875, s. 110. Den .. gamla slottsfästningen Olofsborg .. räknas som Finlands märkligaste fornborg. LfF 1904, s. 150.
-BRUK.
1) (numera knappast br.) om sed l. bruk som är utmärkande för äldre tider, i sht forntiden. Polyfem V. 7: 1 (1812). Rydqvist SSL 4: 483 (1870).
2) (†) språklig arkaism. Kommenterande noter öfver vissa dunkla ord, talesätt, fornbruk och olika läsarter. Lyceum 2: 33 (1811). Boivie SvSpr. 191 (1820).
-BULGARISKA, r. l. f. språkv. benämning på det slaviska språk varpå Kyrillos' o. Methodios' bibelöversättning är avfattad; jfr -SLAVISKA, KYRKO-SLAVISKA. LUKatal. 1883, ht. s. 10.
-DAGS. (†)
2) adj. = FORDOMDAGS 2. Ferner PVetA 1765, s. 42. Forndags riddarborgar. Hedborn 1: 256 (1846). Anm. I vitter stil förekomma (i sht under 1800-talet) ss. mer l. mindre tillfälliga åtskilliga ssgr med forndags- (oftast med motsvarigheter bland ssgr med forn-), ss. forndags-kväde, -ro, -saga, -sed, -svensk, -värld. Atterbom i Phosph. 1810, s. 170 (: forndags-Svensk). Söderberg Dikt. 55 (1901: forndagsro).
-DANSK, adj. särsk. språkv.; jfr -DANSKA. Forndanska skrifter. Linder Om -er 7 (1890).
-DANSKA, r. l. f. språkv. benämning på det danska språket under dess tidigaste skede l. från tiden för de äldsta danska språkminnesmärkena till c. 1350; stundom äv. om danskan till c. 1550 o. motsatt: nydanska. Munch FsvFnoSpr. XLI (1849).
-DIKT. (i sht i vitter stil) dikt l. diktning som förskriver sig från forntiden. Nordens minnen i häfder och lagar och forndikt. Rydqvist Resa 316 (1838). Den yppersta forndikt, som kommit till vår tid (dvs. Fjǫlsvinnsmal). Rydberg Myt. 1: 572 (1886).
-DYGD. (i vitter stil) duktighet (duglighet) l. moralisk förtjänst som tillhör l. kännetecknar forna tider. SvMag. 1766, s. 303. Forndygd med dess allvar är begrafven. Tegnér (WB) 1: 133 (1804). Kindblad (1871).
-ENGELSK. särsk. språkv. angelsaxisk (se d. o. 1). Bergman GotlGeogr. 57 (1870).
-ENGELSKA, r. l. f. språkv. angelsaxarnas språk, angelsaxiska. Richert Ljudlag. 283 (1866).
-FOLK. forntida folk; särsk. i pl. best. ofta om antikens folk. Fornfolkens äldsta historia. Norrmann Eschenburg 1: 16 (1817). Holmberg Nordb. 472 (1854).
-FORM, pl. -er. språkv. språkform (böjningsform) som tillhör ett långt tillbaka liggande skede (i allm. det äldsta) i ett språks historia. Rydqvist SSL 1: 263 (1850).
-FORSKARE. person som bedriver fornforskning, arkeolog; förr äv. om samlare av fornsaker l. antikviteter. Möller (1790). SvLitTidn. 1821, sp. 775. En förståndig och skarpsinnig fornforskare. HJärta (1822) i HJärtaBrefv. 1: 22. —
-FORSKNING. undersökning l. studium av fornlämningar o. fornsaker; fornkunskap, arkeologi; förr äv. allmännare, om undersökning som gäller forna tiders historia. En strängt vetenskaplig fornforskning. Möller (1790). Någon viss gren af fornforskningen. Frey 1844, s. 165. Monopoliserande af fornforskningar för statens räkning. De Geer Minn. 1: 185 (1892).
-FRANSK. särsk. språkv. som är avfattad på fornfranska l. tillhör l. är utmärkande för l. har avseende på fornfranskan. Hoppe (1892).
-FRANSKA, r. l. f. språkv. benämning på franska språket under dess äldsta skede l. från tiden för den äldsta urkunden med franskt språk (843) intill omkr. 1520. PedT 1896, s. 333.
-FRISISK. särsk. språkv. jfr -FRISISKA.
-FRISISKA, r. l. f. språkv. benämning på frisiska språket under dess äldsta skede l. från tiden för de äldsta frisiska språkminnesmärkena intill början av 1500-talet. Linder Om -er 6 (1890).
-FYND. (fynd av) kulturföremål från längesedan gången, i sht förhistorisk tid. Tholander Ordl. (c. 1860). Ett nytt stort fornfynd, som gjorts i Ungern. PT 1892, nr 304, s. 3. Mängder av lösa fornfynd. Flodström Naturförh. 120 (1918).
-FÄDER, pl. (numera bl. ngn gg arkaiserande) förfäder i längesedan gången tid, i sht i forntiden. NorrlS 59 (c. 1770). Fornfädrens gudalära och skaldekonst. Strinnholm Hist. 2: 446 (1836). Högberg JesuBr. 1: 11 (1915).
-FÖREMÅL~002. arkeol. lös (l. fast) fornlämning; oftast i pl. AntT 1: 59 (1864). Fornföremål, vare sig smycken, prydnadskärl eller byggnadsrester. Nordenstreng EurMänRas. 141 (1917).
-GAMMAL, superl. -äldst. (†) forntida, urgammal. Strinnholm Hist. 2: 231 (1836). Arfsrätten till det forngamla rikets krona. SFS 1859, nr 42, s. 3. Svedelius Repr. 72 (1889). särsk. i superl. Liljegren Runl. 24 (1832). Det fornäldsta Grekiska alphabetet. Strinnholm Hist. 2: 452 (1836).
-GERMANSK, förr äv. -GERMANISK. som tillhör l. är utmärkande för l. har avseende på de germanska folken under deras forntid. SKN 1843, s. 243. De forngermanska språken. Tamm TyPrefix 12 (1876). Forngermansk rätt. Wisén i 3SAH 4: 195 (1889).
-GRANSKARE. (†) arkeolog. Palmblad Fornk. 1: 47 (1843). CSäve i VittAH 26: 352 (1869).
-GRAV. i sht arkeol. grav från forntiden. Undersökningar af forngrafvar och andra fornlemningar. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 20 (1863). Forngrafvar äro fridlysta. Grimberg SvH 8 (1905).
-GREKISK. som tillhör l. har avseende på l. är utmärkande för forntidens greker; motsatt dels: hellenistisk, dels: medel- o. nygrekisk; särsk. konst., språkv. som tillhör l. har avseende på l. utmärker den förklassiska perioden i det grekiska språkets o. konstens historia. Palmblad LbGeogr. 175 (1851). Forngrekiska skrifttecken. Lysander RomLittH 112 (1858). De många forngrekiska städerna vid Svarta havet. Verd. 1892, s. 278.
-GREKISKA, r. l. f. språkv. forntidens grekiska språk; motsatt dels: hellenistisk grekiska, koine, dels: nygrekiska; äv. särsk.: förklassisk grekiska. PedT 1893, s. 53.
-GRIFT. (†) forngrav. Nilsson Ur. I. 2: 3 (1838). Holmberg Bohusl. 3: 77 (1845).
-GRIFT-STUGA. (†) gånggrift. Nilsson Ur. I. 3: 6 (1838).
-GRÅ. (i vitter stil) från den grå forntiden, urgammal; om sak äv.: grånad av hög ålder. SthmFig. 1847, s. 129. Från forngrå tid. Strinnholm Hist. 4: 2 (1852). De forngrå barderna. Beskow Minnesb. 1: 267 (1855, 1860). Den forngråa katedralen (i Santiago). SD 1898, nr 253, s. 5.
-GUTNISK. språkv. som tillhör l. är utmärkande för l. har avseende på forngutniskan l. är avfattad på forngutniska. Forngutnisk ljudlära. Söderberg (1879; boktitel).
-GUTNISKA, r. l. f. språkv. den östnordiska dialekten på Gotland under forntiden o. medeltiden. Söderberg FgutnLjudl. 2 (1879).
-GÖTISK. (numera bl. ngn gg arkaiserande) som tillhör l. har avseende på l. är utmärkande för de förhistoriska götarna (l. germ. folk som antagas l. antagits stamma från dem); fornnordisk; äv.: gotisk. Följd af mången grå forngötisk kämpes hamn, / Ifrån sin lagerbädd, se Gustaf Adolf stiger. Wallin Vitt. 2: 322 (1813). Vandalerna, en gren af den forngötiska stammen. Strinnholm Hist. 1: 126 (1834). Forngötiska och nyare Svenska namn: Alarik .. Henrik. Enberg SvSpr. 49 (1836). Hallström G3 118 (1918).
-GÖTISKA, r. l. f. (†) gotiska. Palmstjerna Snapph. 1: 130 (1831). Strinnholm Hist. 3: 322 (1848).
-HEM.
1) (mindre br.) om ett folks äldsta boningsplatser l. urhem. Strinnholm Hist. 1: 127 (1834). Östergren (1921).
2) (på vissa platser) bygdemuseum; jfr -SAL, -STUGA. Medelpads fornhem. 2NF 18: 1434 (1913).
-HISTORIA. den del av historien som behandlar det äldsta skedet av mänsklighetens l. ett l. flera folks utveckling; särsk. (i fackspr.) i inskränktare anv., om den gren av nämnda vetenskap som huvudsakligen arbetar med litterära (handskriftliga) källor; jfr -KUNSKAP. SvMerc. 1: 223 (1755). En ”götisk” riktning i svensk fornhistoria. 2NF 19: 1027 (1913).
-HÄRMANDE, p. adj. (tillf.) arkaiserande. Fornhärmande språk, t. ex. i Tegnérs Frithiofs saga. GCederschiöld i NordT 1895, s. 347.
-HÄVD.
1) (urkunder till) forntida historia; oftast i pl.; i pl. förr äv. dels: skriftliga urkunder från forntiden, dels: fornkunskap. Möller (1790). Ödmann StrFörs. 1: 275 (1799). Kännedom af Grekiska och Romerska .. fornhäfderna. FörslSkolordn. 1817, s. 15. (Forssell o.) Grafström 10 (1827). Sveriges vackra fornhäfd. Wallin Rel. 3: 153 (1827). Afledningen ig, ehuru af Germanisk härkomst, plägar ej i våra fornhäfder användas för verbet. Rydqvist SSL 1: 51 (1850). Hagström Herdam. 4: 105 (1901).
2) (†) ngt gammalt o. hävdvunnet. Stiernstolpe Arndt 2: 50 (1807). De första efter fornhäfd och naturlig billighet vidtagna rättsgrundsatser blefvo .. samlade, ordnade. Strinnholm Hist. 1: 570 (1834).
-HÄVDARE. (†) hävdatecknare på den forntida historiens område; fornforskare, arkeolog. Hasselquist Resa 24 (1749). CRBerch i 1VittAH 1: 127 (1755). Möller (1790).
-HÖGTYSK~02. särsk. språkv. som tillhör l. har avseende på l. utmärker fornhögtyskan l. är avfattad på fornhögtyska. Linder Om -er 6 (1890).
-HÖGTYSKA~020, r. l. f. det högtyska språket under dess äldsta skede l. under tiden från den s. k. högtyska ljudförskjutningens inträde till omkr. 1100. NF (1881).
-INDISK. som tillhör l. stammar från l. har avseende på l. utmärker de nuvarande hinduernas forntid. Den rika forn-indiska (litteraturen). Palmblad Nov. 2: 173 (1819, 1841).
-ISLÄNDSK~02. särsk. språkv. som är avfattad på fornisländska l. tillhör l. utmärker l. har avseende på fornisländskan. NF 5: 57 (1881).
-ISLÄNDSKA~020, r. l. f. språkv. om språket i isländska urkunder från tiden före reformationen, isländska; jfr -NORDISK, -NORDISKA. 2NF 8: 880 (1907).
-KONUNG. forntida konung; i sht i fråga om nordiska förh. Geijer Häfd. 506 (1825).
-KRISTEN, adj. som tillhör l. är utmärkande för l. har avseende på kristenheten under dess äldsta skede l. under forntiden, gammalkristen. Lundell (1893). Fornkristen arkitektur. Hahr ArkitH 146 (1902).
-KRISTLIG. (numera mindre br.) = -KRISTEN. Tegnér (WB) 9: 349 (1843). En fornkristlig legend. Lysander Faust 7 (1875).
-KUNNIG. (numera mindre br.) som äger (grundliga) kunskaper om forntiden; särsk. substantiverat: arkeolog. GBonde (c. 1750) hos Dalin Vitt. 3: 460. Allt hvad den fornkunniga lärdomen derutöfver tillagt såsom regel för stafningen. Leopold (1824) i SAH 17: 28. Hahnsson (1888).
-KUNSKAP~02 l. ~20.
1) (mindre br.) kännedom om forntida förhållanden. Nordin i 1SAH 4: 211 (1791, 1809). All denna fornkunskap låg förvarad i de urgamla skaldernas qväden. Strinnholm Hist. 2: 402 (1836). NF (1881).
2) benämning på vetenskapen om längesedan gångna tiders odling; numera nästan bl. i inskränktare anv., om den del av nämnda vetenskap som utgår från studiet av bevarade produkter av ifrågavarande tiders materiella odling, arkeologi; jfr -HISTORIA. Jämförande, förhistorisk, orientalisk, nordisk, medeltida fornkunskap. Professor i klassisk fornkunskap och antikens historia. En ljusare tid för fornkunskapen begynner redan med Greklands och Roms verkligen historiska ålder. Leopold 6: 105 (1803). Hildebrand FörhistF 57 (1873). 2NF (1907).
-KVÄDE. från ett folks forntid stammande dikt; i sht om dikter från Nordens forntid. Björner Vols. 105 (1737). Inhemska nordiska fornqväden. Strinnholm Hist. 1: 90 (1834).
-KÄNNARE. (mindre br.) kännare av forntida odling, arkeolog. Fischerström Mäl. 113 (1785). Vår fräjdade fornkännare O. Montelius. Modin GTåsjö 328 (1916).
-KÄNNEDOM. (†) fornkunskap (i bet. 1 o. 2). Atterbom Minnest. 1: 193 (1847). Fornkännedomens ändamål och nytta. Montelius SvFornt. 1: 16 (1874).
-LAG, r. l. m. (föga br.) forntida lag. Munch FsvFnoSpr. XXXII (1849). Utgifvaren af våra fornlagar. Rydqvist SSL 4: 223 (1868). Wisén i 3SAH 4: 217 (1889).
-LEVA, r. l. f. (†) fornlämning. Ödmann StrFörs. II. 1: 100 (1803). Lysander RomLittH 18 (1858).
-LITTERATUR. forntida litteratur; på fornspråk skriven litteratur. Vår inhemska fornlitteratur. Wieselgren SvSkL 3: 243 (1835).
-LÅGFRANKISKA~0200, r. l. f. språkv. benämning på det västgermanska språk varifrån över medelnederländskan holländskan utgått. NF 5: 176 (1881).
-LÅGTYSK~02. särsk. språkv. jfr -LÅGTYSKA. NF 5: 176 (1881).
-LÅGTYSKA~020, r. l. f. språkv. fornsaxiska; äv. ss. sammanfattande benämning på de kontinentala västgermanska fornspråk som ej drabbats av den högtyska ljudförskjutningen. Noreen VSpr. 1: 78 (1903).
-LÄMNING. lämning från längesedan gångna, i sht förhistoriska tider; numera bl. arkeol. om bevarade produkter av dessa tiders materiella odling, antingen lösa, ss. vapen, värktyg, husgeråd, prydnader o. d., l. fasta, ss. förhistoriska boplatser, gravhögar, runstenar, borg-, slotts-, kyrko-, klosterruiner o. d.; ofta liktydigt med fasta fornlämningar; numera företrädesvis i pl.; jfr -MINNE, -SAK. Möller (1790). Högar och Stensatta Fornlemningar. Sjöborg Nomenkl. 3 (1815). Fornlemningar af förgångna och från jordytan alldeles försvunna organiska kroppar af vextriket. Berzelius Kemi 5: 1141 (1828). (Uttrycken) någon råd, ingen under .. äro fornlemningar och hafva varit neutrer i pluralis. Schiller SvSpr. 77 (1859). En af vårt lands äldsta och märkvärdigaste fornlämningar, ruinerna af Alvastra kloster. LbFolksk. 148 (1890).
-MINNE. minne l. minnesmärke från längesedan gångna, i sht förhistoriska tider; numera företrädesvis konkret, om fornlämningar l. fornsaker; i sht förr äv. om alster av forna tiders andliga odling; oftast i pl. Fasta, lösa fornminnen. En på fornminnen rik trakt. Leopold 6: 106 (1803). Ättehögar och andra fornminnen. Alm- (Sthm) 1842, s. 40. Samlandet af fornminnen i sång, sägn och saga, i ordstäf och vidskepelse, i skrift och sten. Wieselgren Samt. 74 (1872, 1880). Kindblad (1871).
-MINNES-FÖRENING. benämning på varje särskild av de föreningar (den äldsta stiftad 1856) som hava till huvudsyfte att bevara o. bekantgöra ett lands l. landskaps fornminnen. Svenska fornminnesföreningen (stiftad 1869). Upplands fornminnesförenings tidskrift. (1871; titel på alltjämt utkommande tidskrift). IllSv. 1: 274 (1873).
-MINNES-SKYDD. jfr -MINNES-VÅRD. 2NF 19: 1311 (1913).
-MINNES-VÅRD, r. l. f. (lagstadgad) vård av fornminnen. TurÅ 1914, s. 30.
-NORDISK. som tillhör l. har avseende på l. utmärker de nordiska folkens forntid; särsk. [efter d. oldnordisk] (numera knappast br.) språkv.: fornvästnordisk, fornisländsk. De fornnordiska mytherna. Hammarsköld SvVitt. 2: 50 (1819). ”Forn-Nordiska” (d. v. s. Isländska) uttalet. Rydqvist SSL 4: 7 (1868). Fornnordiska språket. NF (1881). Svedelius Lif 309 (1887). Ett hus af timrad plank i fornnordisk stil. PT 1912, nr 87 B, s. 3.
-NORDISKA, r. l. f. [efter d. oldnordisk] (numera knappast br.) språkv. fornvästnordiska. FinBiogrHb. 696 (1897).
-NORSK. som tillhör l. har avseende på l. är utmärkande för Norges forntid l. fornnorskan, som är avfattad på fornnorska. Forn-Norska mythologien. Munch FsvFnoSpr. XVII (1849). NF 5: 57 (1881).
-NORSKA, r. l. f. språkv. benämning på språket i Norge under forntiden o. medeltiden; förr äv.: fornvästnordiska. NF 5: 58 (1881). Noreen VS 1: 82 (1903).
-ORD. (mindre br.) språkv. i fornspråket förekommande, numera obrukligt ord. Strinnholm Hist. 3: 26 (1848). Inhemska fornord. Tegnér HemOrd. 10 (1881).
-PERSISK. särsk. språkv. jfr -PERSISKA.
-PERSISKA, r. l. f. språkv. benämning på persiska språket i dess äldsta form, föreliggande i inskrifter med kilskrift från tiden 521—338 f. Kr.; jfr -BAKTRISKA. Richert Ljudlag. 152 (1866).
-ROMERSK. som tillhör l. har avseende på l. utmärker antikens Rom; i sht i fråga om förklassiska förh. Atterbom Minn. 341 (1818). Rydberg RomD 21 (1877).
-SAGA. från ett folks forntid stammande saga; i sg. best. äv. koll. De Gamle (dvs. Filemon och Baucis) berättade denna forn-saga (att de av Jupiter fått löfte att följas åt i döden). Dalin Arg. 1: 241 (1733, 1754). Hinduernes fornsagor. Palmblad Nov. 3: 22 (1817, 1841).
-SAK. arkeol. om från längesedan gångna tider, i sht (den förhistoriska) forntiden, stammande produkter av materiell kultur, ss. vapen, värktyg, mynt, husgeråd, gravkärl, prydnader, äldre kyrkoinventarier o. d., lös fornlämning; förr ngn gg allmännare: fornlämning; oftast i pl. Egyptiska fornsaker. Studiet av fornsakerna. GBonde (c. 1740) hos Trolle-Bonde Hesselby 118. Stenmonumenter och andra fornsaker. Liljegren Runl. 21 (1832). Kyrkliga fornsaker. Brunius GotlK 2: 235 (1865).
-SAKS-FORM, pl. -er. arkeol. fornsakstyp. Piehl Egypt. 51 (1896).
-SAKS-FYND. arkeol. fornfynd. Retzius FinKran. 14 (1878). OMontelius hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 40 (1901).
-SAKS-SAMLING. vanl. konkret. HHildebrand i AntT 3: 20 (1870). Den förhistoriska (avdelningen i statens historiska museum) l. fornsakssamlingen. 2NF 26: 1040 (1917).
-SAKS-TYP. arkeol. OMontelius i IllSvH 1: 239 (1876). Studiet af de olika fornsakstypernas utbredningsområden. Uppl. 1: 164 (1902).
-SAL. (på vissa platser) bygdemuseum; jfr -HEM 2, -STUGA 2. Bergman GotlSkildr. 116 (1882). Fornsalen på Kalmar slott. MeddSlöjdf. 1887, s. 87. Gotlands fornsal. Hildebrand Medelt. 2: 604 (1897).
-SAMLARE. (†) samlare av fornsaker, antikvitetssamlare. PJBergius IVetA 1758, s. 14. JERydqvist i VittAH 19: 93 (1836, 1850).
-SAMLING. (mindre br.) konkret: fornsakssamling; förr äv. allmännare: samling av föremål l. skrifter l. dyl. från äldre tider. Atterbom VittH 170 (1845; om den äldre eddan). De Nilssonska fornsamlingarna. PT 1905, nr 39 A, s. 3.
-SAXISK. särsk. språkv. jfr -SAXISKA.
-SAXISKA, r. l. f. språkv. de tyska saxarnas språk under dess äldsta period (c. 700—c. 1200); jfr -LÅGTYSKA. Richert Ljudlag. 137 (1866).
-SED. (i vitter stil) sed som tillhör l. kännetecknar l. stammar från äldre tider, i sht forntiden. Råa, enkla fornseder. Phosph. 1811, s. 69. Fornseden att gå årsgång har i Värend länge bibehållit sig. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 396 (1864).
-SJÖ. geol. forntida insjö som numera motsvaras av torvmosse l. av ett komplex av insjö o. torvmosse (torvmossar) l. av torvmossar. Fornv. 1910, s. 131.
-SKANDINAVISK, förr stundom, numera sällan -SKANDISK. jfr -NORDISK. Den fornskandinaviska gudaläran. Strinnholm Hist. 1: 130 (1834). Den fornskandinaviska litteraturen. Söderhjelm Runebg 2: 190 (1906).
-SKRIFT.
1) (mindre br.) forntida, i nyare tid obrukligt sätt att beteckna ljud l. stavelser l. ord. Strinnholm Hist. 2: 461 (1836; om runorna). Egyptens fornskrift. 2NF 6: 1500 (1907). bildl. Läs på himlens fornskrift, ritad på den Högstes mantelbräm. Tegnér (WB) 5: 202 (1825).
2) litterär urkund från äldre tider, i sht forntiden l. medeltiden; förr äv. koll. Leopold 6: 73 (1803). Fornskrifter afskildes från nyare tiders. BL 16: 32 (1848). Bevis-ställe .. ur Svensk fornskrift. Rydqvist SSL 1: 174 (1850).
-SKRIFTS-SÄLLSKAP~20 l. ~02. (fornskrifts- 1845 osv. Anm. Sällskapet skriver själv sitt namn fornskrift-) bl. i uttr. Svenska fornskriftsällskapet, benämning på ett år 1843 stiftat sällskap som ombesörjer utgivandet av äldre svenska arbeten, i sht medeltidsskrifter. Samlingar utgifna af svenska fornskrift-sällskapet. (1844). SFS 1845, nr 6, s. 3.
-SLAVISKA, r. l. f. språkv. benämning på det indoeuropeiska språk som är moderspråk för de slaviska språken, urslaviska; jfr -BULGARISKA, KYRKO-SLAVISKA. 2NF 25: 1426 (1917).
-SPRÅK. språk under dess äldsta skede l. äldre skeden; äv.: forntida språk; stundom pregnant, dels i sg. best. om fornsvenskan, dels i pl. best. om de klassiska språken (jämte hebreiskan). Liljestråle PVetA 1784, s. 41. Att anställa slika offer åt afgudarna kallades i fornspråket att blota. Fryxell Ber. 2: 10 (1826). (Lärdomens) öfversta grad var mästarens i de tre fornspråken. Wallin Rel. 4: 274 (1837). Underlätta de klassiska språkstudierna genom en parallel-behandling af de båda fornspråken. Wieselgren Samt. 45 (1870, 1880).
-STOR. (i vitter stil) av forntida storhet. Du tronar på minnen från fornstora dar. Dybeck Runa 1865, s. 18.
-STUGA.
1) (†) = GRIFT-STUGA. Nilsson Ur. I. 3: 6 (1838).
2) (i vissa trakter) mindre bygdemuseum; jfr -HEM 2, -SAL. VL 1899, nr 299, s. 3.
-SVENSK, m. (mindre br.) forntida l. medeltida svensk. De Geer i SAH 36: 20 (1862). Att fornsvensken varit en väldig idrottsman, veta vi. PedT 1895, s. 15.
-SVENSK, adj. som tillhör l. har avseende på l. utmärker forntidens l. medeltidens svenskar, särsk. deras språk, fornsvenskan; stundom, i sht förr, allmännare: gammalsvensk. (Ett utmärkande drag hos studenten var) hans fornsvenska enkelhet. Zedritz TurkMus. 11 (1835). Fornsvenska mönster och modellarbeten. IllSv. 1: 48 (1882). Det fornsvenska samhället. Uppl. 1: 237 (1902).
-SVENSKA, r. l. f. språkv. svenska språket under dess äldre skede l. från tiden för de äldsta svenska språkminnesmärkena (c. 800) till c. 1526; äv. (i sht förr) i inskränktare anv. om språket under detta skedes tidigare period, vanl. kallat äldre fornsvenska (enl. den numera vanliga uppfattningen till c. 1375), motsatt: yngre fornsvenska. Det andra (skedet i svenskans utveckling) från 1000 till 1300, eller Forn-Svenskan. Enberg SvSpr. III (1836). Munch FsvFnoSpr. 2 (1849).
-SÅNG. forntida dikt; forntida (folk)diktning; i sg. best. särsk. om fornnordisk l. fornisländsk diktning; förr ngn gg äv. om gammaldags folkmusik. Atterbom i PoetK 1816, s. XXXIII. Enligt .. en stor kännare af fornsången .. leder den förra af (melodierna) sitt ursprung ända från 12:te seklet. (Forssell o.) Grafström 36 (1828). Den tid då fornsången tystnade och Islänske Skalder försvunno vid våra hof. Wieselgren SvSkL 2: 444 (1834). Redan Porthan hade samlat rätt många Finska fornsånger. Wirsén i 3SAH 2: 411 (1887).
-SÄGEN, förr äv. -SÄGN. från forna tider stammande sägen handlande om då timade händelser; i sg. best. äv. koll.; jfr -SAGA; förr ngn gg äv.: gammalt ordstäv. Bergklint Vitt. 132 (1761). Enligt en känd fornsägen heter det: när Präster blifva bönder, faller stenen i grönan dal. Ödmann AnvSkrift. 71 (1822). Sådant .. (vårt land) först skymtar fram i fornsägnen. EHTegnér i 3SAH 5: 14 (1890).
-SÖKARE. (†) fornforskare, arkeolog. Dalin Arg. 1: 299 (1733, 1754). Leopold 6: 73 (1803). Schulthess (1885; med hänv. till fornforskare).
-TEXT. (mindre br.) i sht språkv. Böttiger 5: 225 (1871, 1874). En sådan följd af forntexter, som den af Schlyter utgifna. Wisén i 3SAH 4: 219 (1889).
-TID, -TIDA, se d. o. —
-TIMA, adj. o. adv. (†) forntida, fordomdags. IFAminoff (1821) i ASScF 11: Minnestal 1: 5. I forntima dar var befaldt. Ling As. 327 (1833).
-TRO, r. l. f. forntida trosföreställning(ar); numera företrädesvis i fackspr. om hos kulturfolk kvarlevande (spår o. lämningar av) folktro från forna tider. Cnattingius SnE IV (1819). Forntron beträffande jakt- och fiskelyckan. Fatab. 1908, s. 182. Insamling och studium av vår svenska forntro i Finland. FolklEtnogrStud. 1: 164 (1916).
-TYSK, adj. Atterbom Minn. 17 (1817). Domkyrkan (i Meissen) .. är ett mästerverk af gammal, forntysk byggnadskonst. Böttiger 6: 161 (1835).
-VETENSKAP~002 l. ~200. (numera föga br.) fornkunskap, arkeologi. SvLittFT 1834, sp. 398. Det heliga landets fornvetenskap. PT 1902, nr 169 A, s. 3.
-VÅRD, sbst.1 (numera föga br.) fornminnesvård. AntT 1: 83 (1864). TurÅ 1914, s. 226.
-VÅRD, sbst.2 (i sht i vitter stil, föga br.) forntida minnesvård (bautasten o. d.). Hyltén-Cavallius Vär 1: 158 (1863). Höjer Sv. 2: 275 (1876).
-VÄN. person som hyser starkt intresse för forntida kultur o. för vetenskaper som behandla denna. SJHedborn i PoetK 1820, 2: 186. jfr: Fornvännen. (1906; tidskriftstitel).
-VÄRLD. (numera i sht i vitter stil) forntida (förhistorisk) värld (med dess människor o. förhållanden); i sg. best. äv. i inskränktare anv., dels (i sht förr) om antiken, dels ngn gg förr om Nordens forntid. Den klassiska fornvärlden. Nordens fornvärld. SvMerc. 1: 97 (1755). För att på förhand vägleda sina åhörare inom fornverldens område, föreläste Herr Professorn Bidrag till en Nordisk Archäologi. Iduna 8: 150 (1820). Af .. (Praxiteles') Afrodite-bilder .. var den knidiska, enligt hela fornverldens dom, den yppersta. NF 13: 152 (1889). Skuggorna rörde min panna — och skönt / steg en fornvärld ur grafven. Heidenstam Alienus 3: 9 (1892).
-VÄSTNORDISK~020. särsk. språkv. som tillhör l. har avseende på l. utmärker l. är avfattad på språket i det forntida Norge o. därifrån koloniserade områden (Island, Grönland osv.). Den fornvästnordiska litteraturen. 2NF 17: 1297 (1912).
-VÄVNAD. (†) gammaldags allmogevävnad. QvinlHemsl. 26 (1880).
-YRDISLAG, se d. o. —
-ÅLDER. (i sht i vitter stil)
1) forntid; särsk. i sg. best. stundom (i sht förr) dels om den nordiska forntiden, dels om antiken. Den nordiska fornåldern. Den klassiska fornåldern, antiken. Fornåldrens tolf Spekingar eller Drottar. Schönberg Bref 1: 25 (1772). Någon älsklingsförfattare från fornåldern, Cicero eller Aristoteles. Snoilsky i SAH 52: 45 (1876).
2) forntida skede; vanl. i sg. obest. o. pl. Rydqvist SSL 3: IV (1863). Stenåldern, .. denna mest aflägsna fornålder. Hildebrand FörhistF 144 (1874).
-ÅLDRIG. (i sht i vitter stil) uråldrig; urgammal; förr äv.: ålderdomlig (o. därigenom vördnadsvärd), gammaldags; forntida. Nordforss (1805). Det naiva och fornåldriga i berättelsens ton. SvLittFT 1833, sp. 426. Det Christna Europas fornåldriga dramatik. JERydqvist i VittAH 19: 84 (1836, 1850). Västerås, den fornåldriga staden vid Svartåns utlopp i Mälaren. LbFolksk. 255 (1890).
-ÄLDST, se -GAMMAL.
-ÄLSKARE. (numera mindre br.) fornvän. Dalin Vitt. II. 6: 91 (1739). Våra lärde fornälskare. Hof Skrifs. 106 (1753). NHSjöborg Samlingar för Nordens fornälskare. (18221830; boktitel). Schück SvLitH 1: 373 (1888).
-ÄRVD, p. adj. (i vitter stil) ärvd från forna tider. Strinnholm Hist. 4: 595 (1852). Vi (bygga) vår framtid .. / på fornärfd odlings grund. Flensburg Sång. 87 (1900, 1915).
Avledn.: FORNHET, r. l. f. (†) till 2, konkret: fornminne. Häfde-älskare, som fara efter ljus uti de minsta fornheter. GbgMag. 1759, s. 350.
Spoiler title
Spoiler content