SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GÅRA 3ra2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. GÅR?, f.?, l. GÅRE?, m., anträffade bl. i pl. gårer o. gårar.
Ordformer
(gåra 17001893. gårar, pl. 17141790. gårer, pl. 1740. gåror, pl. 1767 osv.)
Etymologi
[sv. dial. gåra, motsv. d. gaare, nor. dial. gaara, f., gaare, m., gaar, f., nyisl. gára, f., gári, m.; besläktat med GJORD o. GÅRD, sbst.1; eg.: ring; jfr sv. dial. (Gotl.) gardar, pl. savringar; jfr äv. GORR 3]
1) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) om savrand l. strimma i trä l. bark; äv. om åder l. nerv på blad; i sht i pl. (Sv.) gåra, (lat.) fibra. Hamb. (1700). Thenne Kin-Kina Barken ser gohlbrun ut, och har sina ränder och gårar icke ändalångs, som annan bark, uthan twärts öfwer. Lindestolpe Fross. 50 (1717). Carlberg SthmArchitCont. E 4 b (1740). Lundell (1893).
2) (†) spricka, rämna; jfr FLAGA, sbst.1 7. En stor berökad obeslagen sjöskums-pipa med en gåra på ena sidan. NyttGam. 1787, s. 80. (Sv.) Gåra (i jern o. d.) (fr.) Paille. Nordforss (1805). Meurman (1846; med hänv. till flaga).
Avledn.: GÅRIG, adj.3
1) (numera knappast br. utom ss. senare led i ssg) till 1: ådrig o. d. Nordforss (1805). ÖoL (1852). jfr FIN-GÅRIG.
2) (†) till 2: ”flagig”. Nordforss (1805).
Spoiler title