GÅRA gå3ra2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. GÅR?, f.?, l. GÅRE?, m., anträffade bl. i pl. gårer o. gårar.
Ordformer
(gåra 1700—1893. gårar, pl. 1714—1790. gårer, pl. 1740. gåror, pl. 1767 osv.)
Etymologi
[sv. dial. gåra, motsv. d. gaare, nor. dial. gaara, f., gaare, m., gaar, f., nyisl. gára, f., gári, m.; besläktat med GJORDo. GÅRD, sbst.1; eg.: ring; jfr sv. dial. (Gotl.) gardar, pl. savringar; jfr äv. GORR 3]
1) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) om savrand l. strimma i trä l. bark; äv. om åder l. nerv på blad; i sht i pl. (Sv.) gåra, (lat.) fibra. Hamb.(1700). Thenne Kin-Kina Barken ser gohlbrun ut, och har sina ränder och gårar icke ändalångs, som annan bark, uthan twärts öfwer. Lindestolpe Fross. 50(1717). Carlberg SthmArchitCont. E 4 b(1740). Lundell(1893).
2) (†) spricka, rämna; jfr FLAGA, sbst.1 7. En stor berökad obeslagen sjöskums-pipa med en gåra på ena sidan. NyttGam. 1787, s. 80.(Sv.) Gåra (i jern o. d.) (fr.) Paille. Nordforss(1805). Meurman(1846; med hänv. till flaga).
Avledn.: GÅRIG, adj.3
1) (numera knappast br. utom ss. senare led i ssg) till 1: ådrig o. d. Nordforss(1805). ÖoL(1852). jfr FIN-GÅRIG.
SAOB
