GÄLL gäl4, sbst.1, r. l. m. l. n. (r. l. m. LAT 1873, s. 93, osv.; n. Linné Ungd. 2: 282(1734) osv.; se för övr. BÄVERGÄLL); best. -en, äv. -n, ss. n. -et; pl. -er, ss. n. äv. = (se BÄVERGÄLL).
Etymologi
[jfr fsv. bävergel; av mnt. geile, mht. geil, testikel (till fht. geil, glad, översvallande kraftig, se GÄL, adj.); med avs. på bet.-utvecklingen se etymol. avd. under BÄVERGÄLL]
eg.: testikel; benämning på (innehållet i) vissa körtelpungar hos bävern o. myskdjuret; numera bl. om bävergäll. Bäfrar fås ofta, med gället så stort, att det här säljes för 3 plåtar. Linné Ungd. 2: 282(1734). Skinnet och gällen tillhopa gjorde en vuxen bäfver till ett lika värderadt villebråd som den största björn. Modin GTåsjö 203(1916). — jfr BIBER-,BÄVER-,DESMANS-GÄLL.
Ssg: GÄLL-PUNG. bävergällspung. Nilsson Fauna 1: 416(1847). Dessa körtlar (som avsöndra bävergällen, bilda) .. hos en vuxen bäfverhane .. säckar, ”gällpungarne”, af 8—12 cm. i längd, (och) finnas hos både hane och hona. Uppl. 1: 125(1902).
