SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GÄLL gäl4, adj.1 -are. adv. -T.
Ordformer
(g(i)äld 16811741. gäll (gi-, gj-, j-, -ell) 1674 osv.)
Etymologi
[jfr isl. gjallr, ävensom mnt. gelle, adv.: högljudt; av stammen i GÄLLA, v.1]
i fråga om ljud: hög(ljudd), genomträngande, skarp; numera nästan bl. i fråga om ton som ligger högt på tonskalan; förr äv. allmännare: ljudlig, kraftigt ljudande l. klingande, dånande.
a) om ton, ljud, klang, röst o. d. En giäld och stark Röst. Verelius 50 (1681). Et gäldt skrik. Ekelund Fielding 252 (1765). Gälla åskeslag. Stiernstolpe Blumauer 2: 31 (1814). De bättre lottade (ha) skrikit lika gällt, som de hvilka klagat med skäl. Askelöf EoA 124 (1834; bildl.). Tvenne stämmor, den gällaste diskant och den djupaste bränvinsbas. Blanche Tafl. 75 (1845). En gäll vissling. SDS 1928, nr 51, s. 6.
b) om musikinstrument o. d.: som frambringar gälla toner; förr äv.: starkt klingande. Palmfelt Ecl. 32 (1740). De gälla jägar-horn kring bergen genskall gifva. Creutz Vitt. 7 (1761). Novgorods Drott .. trodde sig länge / .. de gälla (harp-)strängarne höra. Stagnelius (SVS) 3: 71 (1817). Nerifrån gården hördes det skarpa ljudet av en liten gäll pipa. Lagerlöf Holg. 1: 78 (1906).
c) om levande varelse: som har gäll röst l. gällt läte; numera nästan bl. i sådana uttr. som vara gäll i rösten o. d.; förr äv. allmännare: högljudd; bullrande. De giälla Foglar sungo. Columbus BiblW A 2 a (1674). Såsom den dånande sjön svallar genom Inistore's hundrade öar; så gälle, så ymnige, så omätlige återvände Lochlin's söner emot Konungen af det ödsliga berget. Ossian 2: 69 (1794). Gälla kanariefoglar. Böttiger 6: 378 (1847).
d) (i sht i vitter stil, mindre br., ävensom i fackspr.) bildl., om färg: ”skrikande”, bjärt, skarp, gräll. Estlander KonstH 179 (1867). Kastanierna prunkade i färgstarka skiftningar, gällaste brunrödt och mjukaste mossgrönt. Benedictsson Eftersk. 3 (c. 1885). NordBoktrK 1908, s. 152.
e) (†) i överförd anv., om luft o. d.: sådan att ljudet höres klart o. skarpt. Han med sin nya pisk gaf tappert smäll på smäll, / Som hördes långer väg ty luften var helt gäll. Livin Kyrk. 95 (1781).
Ssgr (i allm. till a): GÄLL-LJUDAD, p. adj. (†) = -LJUDD 1. Hamb. (1700). Heinrich (1814).
-LJUDANDE, p. adj. (föga br.) gällt ljudande, gäll. En gälliudande Säckpijpa. Hiärne Suurbr. 82 (1680). Palmblad Aisch. 383 (1845).
-LJUDD, p. adj. [jfr HÖG-LJUDD]
1) (numera föga br.) till a: gäll; förr äv. allmännare: högljudd. Wollimhaus Ind. (1652). Gällljudt och tomt prat. Möller (1790). Schulthess (1885; med hänv. till gäll).
2) (†) med klar o. hög luft vari ljudet höres klart o. skarpt; jfr GÄLL, adj.1 e. En frisk, gälljudd frostmorgon. FrSkog. 146 (1892).
-SKRATT. (†) gällt l. högljudt skratt. Leopold 5: 433 (1799). Han utbrast i gällskratt. Atterbom (1855) i BL 23: 57. —
-SKRI. (†) = -SKRIK. Atterbom Siare VI. 1: 263 (1852).
-SKRIK. (†) gällt skrik, gallskrik. Weste (1807; med hänv. till gallskrik). Schulthess (1885; med hänv. till gallskrik).
-SKRIKA, v. (†) gallskrika. Weste (1807; med hänv. till gallskrika). Schulthess (1885; med hänv. till gallskrika).
Avledn.: GÄLLHET, r. l. f. (gäld- 1741) (föga br.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara gäll. Serenius (1734; under shrilness). Östergren (1926).
Spoiler title
Spoiler content