publicerad: 1929
GÖDA jø3da2, äv. (starkt vard.) jø4, v. -er, -dde jöd3e2, -dt jöt4, -dd jöd4 ((†) -ade Spegel GW 237 (1685: giödar, pr. ind. sg.), Nilsson Fauna 1: 188 (1820, 1847: gödadt, p. pf. n. sg.)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Linc. Uuu 4 b (1640; i bet. 1 a), Lind (1749; i bet. 1 a o. 2 a)), -ING († Rålamb 13: 12 (1690; i bet. 2 b), Tiällmann Gr. 108 (1696)), -NING (se d. o.), -SEL (se d. o.), -SLA, sbst. (se avledn.); -ARE (tillf., Barnekow HlednGödn. 12 (1904)); jfr GÖD.
Etymologi
1) med avs. på djur l. människa o. i anv. som ansluta sig därtill.
a) göra (djur l. människa) fet; vanl.: gm (för ändamålet särskilt avpassad) riklig o. kraftig utfodring bibringa (slaktdjur) godt hull o. fetma; ofta i p. pf. med adjektivisk bet.; äv. refl.: äta sig till (slakt)hull; i pass. stundom övergående i bet.: få godt hull, bli fet. Dragher hijt then gödda kalffwen och slacter honom. Luk. 15: 23 (NT 1526). Man plägar giöda Giäsz, Swijn och andra Matslige Creatur till slachtning. Fernander Theatr. 298 (1695). Då Bok-ållon blifva ömniga, drifvas Svinen .. på Bok-skogarna at gödas. Linné Sk. 407 (1751). På spettet satts en gödd kalkon. Lenngren (SVS) 2: 345 (1796). Med potäter och säd kan (man) göda oxar fetare än med drank. QLm. I. 4: 27 (1833). Feta hjordar af nordbons bästa slagtdjur gödde sig med ollon (i skogarna). Strindberg Utop. 244 (1885). — jfr DRANK-, FULL-, ÖVER-GÖDA samt HALV-, VÄL-GÖDD. — särsk.
α) [med anslutning till Luk. 15: 23 (se ovan)] (vard.) i bild, i uttr. slakta den gödda kalven, bulla upp allt vad huset förmår (för att bereda ngn ett festligt mottagande). Widegren (1788).
β) (vard., skämts.) i bild, i uttr. det är så godt om (ngt), så man kan göda svin med (det) o. d., för att beteckna att ngt förekommer så rikligt l. så ofta att det nästan förlorat allt värde (o. bl. duger till svinmat). Det är så mycket jubiléer nu för tiden, så man kan göda svin med dem. NDA 1914, nr 133, s. 2.
γ) i vissa anv. i p. pf. med adjektivisk bet.
α') om person: som har överflödig fetma, alltför fet, övernärd. Han är födder och icke gödder. SvOrds. B 2 b (1604). Jag drömde länge om en sådan man, / Så gödd, så gammal och så ogudaktig. Hagberg Shaksp. 3: 384 (1848; om Falstaff).
β') (numera knappast br.) oeg. om sädeskorn: väl fyllt, fylligt, tjockt o. bukigt. TT 1884, s. 87 (om maltkorn). Tvåradigt korn (är) i regel fylligare, mer ”gödt”, än det sexradiga. LB 2: 18 (1899).
γ') (†) bildl.: bukig, stinn. En giöddan maatsäck, / then Bonde med bäär, / som långtfrån Gården wil dijka. Wivallius Dikt. 100 (c. 1635).
δ) i uttr. göda sig l. sin kropp (kroppen) l. sin buk o. d., hänge sig åt frosseri o. vällevnad l. överhuvud åt materiella njutningar; göra sig goda dagar, leva högt l. ”flott”. Tesse munkar, the ther ey wilia arbeta, vtan wilia wara fåfenge, och gödha sich aff annars manz swett och arbete. OPetri Clost. D 4 b (1528); jfr ε. J gödhen idher vthaff alt mitt folcks Jsraels spijsoffers förstling. 1Sam. 2: 29 (Bib. 1541). (De rika bliva sjuka) therföre, at the så öffuerflödeliga förtära och göda sin eghen bwk. LPetri 2Post. 187 b (1555). Dw haffwer heele wintheren legatt ther i Finlandh och gött tigh. SUFinlH 1: 142 (1601). Man (far) vt på diurgården, och hafwer ther allahanda sinnens syndiga förnöijelse före, at föda och giöda then syndiga kroppen och siälen. Swedberg Dödst. 330 (1711); jfr ζ. Adlerbeth HorSat. 101 (1814).
ε) närmande sig till l. övergående i bet.: göra (ngn) rik l. förmögen; äv. refl.: rikta sig (gm ngt). Schroderus Os. 2: 689 (1635). Ska en fattig torpare göda stadsaptekaren, som kokar ihop bara smörja och tar pengar för? Wetterbergh Altart. 99 (1848). Han har gött sig med änkors och faderlösas egendom. Staaff Balzac KurtL 196 (1928).
ζ) i annan rent bildl. anv. Genom öfverflödig mat och dryck .. näras och gödas köttets lustar. Rosenius Bud 205 (1858). Der (vid universitetet) göder sig inbilskheten, och högfärden frodas. Svedelius Lif 114 (1887). Du är egentligen den kokettaste kvinna, som finns; du låter hela världen göda dig med smicker. Roos Son 23 (1904).
b) (föga br.) med saksubj.: alstra godt l. kraftigt hull hos (människa l. djur); göra (ngn) fet. Förmyckin Maat ock Dryck, dig öder mehr än göder. Columbus BiblW K 2 b (1676). Intet göder Oxar bättre än tårra Hafran. Rålamb 13: 60 (1690). Önskom honom, bröder, / Allt, hvad kroppen göder, / Allt, hvad muntert snille föder. Kellgren (1785) hos Bellman 6: 219.
2) med avs. på åker, äng, träd o. d.
a) medelst gödsling o. d. göra (jord) fruktbar(are); tillföra (åker, äng o. d.) gödsel l. gödningsämnen; numera föga br. utom oeg. o. bildl. i högre stil, särsk. i sådana uttr. som göda marken l. fältet med sitt blod o. d.; förr äv. abs.: gödsla. Iach graffuer om kring thet (dvs. trädet), och gödher thet. Luk. 13: 8 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Gödes tiockt på Leran, tunt och offta på Sanden. Brahe Oec. 95 (1581; uppl. 1920). Spargis Sänger kunna alldrig förmycket gödas. Rålamb 14: 12 (1690). Bonde bör sin åker väl häfda och giöda. BB 6: 1 (Lag 1734). Den ladugårdsspillning, hvarmed vi göda våra fält. Arrhenius Jordbr. 1: 4 (1859). De gröna fälten utanför städernas murar göddes af suckar och förbannelser. Rydberg KultFörel. 3: 174 (1886). — jfr ASK-, KALK-, ÖVER-GÖDA.
b) (i sht i fackspr., särsk. landt.) om växtnäring l. jordförbättrande ämne o. d.: göra (jord) fruktbar(are). Rofvor .. öpna, lösa och giöda sielfva jorden. Serenius EngÅkerm. 225 (1727). At kalk göder åkrar, derom är ingen tvifvel. Wallerius Min. 24 (1747). Vår ymniga snö, huru göder den icke marken ansenligen? Gadd Landtsk. 1: 21 (1773). Marken var täckt av aska, och den gödde jorden. Sandström NatArb. 1: 125 (1908). jfr: Skurna träd .. växa (hastigt) om de oskurna ett förhållande, som gifvit upphof till det kända talesättet, att ”knifven göder”. LBl. 1904, nr 12, s. 2.
Sammansättningar (till 1 a, i allm. landt.).
A (vard. ofta uttalat jø3~ framför senare ssgsled som börjar med konsonant, t. ex. jø3~ kal2v): GÖD-BOSKAP3~02 l. ~20. (göd- 1805 osv. göde- 1526—1807) boskap som gödes l. blivit gödd l. lämpar sig för gödning. Mat. 22: 4 (NT 1526). (Det finnes) vissa djur och boskapsstammar, som förr taga hull och lättare gödas än andra, samt sålunda företrädesvis lämpa sig såsom gödboskap. Sjöstedt Husdj. 1: 271 (1860). —
-DJUR. djur som gödes l. blivit gödt l. lämpar sig för gödning. Sjöstedt Husdj. 1: 221 (1860). Ett högt förädladt göddjur, eller som man också kallar det, köttdjur, har de köttiga delarna, såväl bakdelen som ryggen och framdelen, rikt besatta med kött. LBl. 1904, nr 34, s. 2. —
-FODER. foder varmed göddjur utfodras, foder lämpligt att giva åt göddjur. Wrangel HbHästv. 10 (1884). MJordbrHb. 14: 23 (1916). —
-GALT. (göd- 1805 osv. göde- 1809) (föga br.) särsk. i uttr. fet som en gödgalt samt bildl. om ”smällfet” mansperson. Det är en gödgalt. Han är fet som en gödgalt. Nordforss (1805). Jensen Mickiewicz 282 (1898). —
-KALV. (göd- 1734 osv.; gö- BoupptVäxjö 1808 (: Gjö Kalfskin). göde- 1721—1809. gödo- 1541—1739) kalv som gödes l. blivit gödd till slakt; äv. om köttet av slaktad sådan; stundom bildl. om (mycket) fet yngre person. Mal. 4: 2 (Bib. 1541). De nu varande Påf-ungar, Munkar, giödkalfvar och Signorer i Rom. Dalin Arg. 2: 330 (1734, 1754). —
-KALV(S)-SKINN. VRP 18/10 1721. Kalfskinn gifva mycket godt läder ... Gödkalfskinn utmärka sig för hög vikt men sämre kvalitet. 2UB 8: 544 (1900). —
-KALV(S)-STEK, r. —
-KUR, pl. -er. mot vissa sjukdomar l. sjukliga tillstånd använd kur som avser att skaffa patienten godt l. starkt hull, gödningskur. DuodSanal. (1889). Wretlind Läk. 6: 104 (1898). —
-OXE. (göd- 1586 osv.; gödd- Balck Es. 143 (1603). göde- 1554—1729; gödde- Balck Es. P 5 a (1603)) oxe som gödes l. blivit gödd till slakt; äv. om köttet av slaktad sådan; stundom, bildl., om (stor, fet) mansperson som knappt ids göra ngt annat än äta o. dricka. Vij .. haffve förmanedt tigh, thet thu schulle holle någre gödeoxer opå stall till vårtt behoff. GR 24: 393 (1554). De sämsta karlarna ha knuffat sig närmast upp till tronen. Nu lära dessa gödoxar stå sig slätt (om det blir krig). Heidenstam Karol. 1: 77 (1897). —
-RAS, r. kreatursras som (särskilt) lämpar sig för gödning; gödboskapsras. Juhlin-Dannfelt 242 (1886). Korthornsrasen .. är verldens förnämsta gödras. TLandtm. 1897, s. 390. Limousinsvinet .., en medelstor, mycket omtyckt gödras. 2NF 16: 556 (1911). —
-STALL. (göd- 1807 osv. göde- 1612—c. 1755) stall för göddjur, särsk. gödsvin. Messenius Sign. 11 (1612). Juhlin-Dannfelt 235 (1886). —
-STIA. (göd- 1728—1807; gö- BoupptSthm 7/8 1654. göde- 1628—1736) (numera knappast br.) stia för svin l. gäss o. andra småkreatur som (skola) gödas; ngn gg bildl. JRudbeckius MemQvot. 58 b (1628). Klostren (blevo) ju lenger ju mer .. lata bukars gödestigor. Rhyzelius Monast. 5 (1740). Svin, som stå på gödstia. Wahrman Manski o. Wolstein 220 (1807). —
-SVIN. (göd- 1562 osv. göde- 1582—1749) svin som gödes l. blivit gödt till slakt; äv. bildl. om (fet o. ”fläskig”) frossare o. goddagspilt o. d. HFinlKamF 2: 70 (1562). Epicuriske gödeswin. Phrygius 3Likpr. 21 (1618). Celsius HushAlm. 1743, s. 20.
B (†): GÖDA-FÅR, se A.
C (†): GÖDE-BOSKAP, se A. —
(1 a δ) -BUK, m.||ig. (†) person som ”göder sin buk”. Linc. Llll 5 b (1640). Sylvius Curtius 669 (1682). —
-FÅR, -GALT, -KALV, -OXE, -STALL, -STIA, -SVIN, se A.
D (†): GÖDO-KALV, se A.
GÖDERI 104, n. (föga br.) landt. till 1 a: anläggning för gödande av höns o. d. SvD(A) 1925, nr 7, s. 3. jfr HÖNS-GÖDERI. —
GÖDSEL, se d. o. —
GÖDSLA, r. l. f. (g(i)ödzla 1652—1722. götzla 1651. gösla 1614) (†) konkret, till 2: gödsel. Aschaneus HwsRegl. 24 (1614). VDAkt. 1651, nr 188. Risingh Landb. 62 (1671). jfr: Sommargiödzlan förspilles. VDAkt. 1722, nr 293. —
GÖDSLA, v., se d. o. —
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content