SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HAJA haj3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (knappast br., Almqvist DrJ 131 (1834)).
Etymologi
[bildat till HAJ, adj.]
(vard.) bli rädd, visa förskräckelse; utom i den särsk. förb. haja till numera bl. tillf.; förr äv. i uttr. haja åt sidan, förskräckt kasta sig l. fara åt sidan. En ung häst .., som vid minsta läte hajar åt sidan. Almqvist DrJ 129 (1834). Högberg Baggböl. 1: 200 (1911).
Särsk. förb.: HAJA TILL10 4. (vard.) plötsligt o. hastigt övergående visa förskräckelse, av plötslig förskräckelse l. rädsla l. av överraskning l. häpnad rycka till. Almqvist Skälln. 45 (1838). Moster hajade först till alldeles förfärligt och höll på att släppa syltskålen. Fröding ESkr. 2: 44 (1891). Han var .. så lik (sin far) att man rent av hajade till. Siwertz Sel. 2: 155 (1920). SvD(A) 1930, nr 6, s. 9. särsk.
a) i förb. med bestämning inledd av prep. (in)för, äv. (i sht förr) vid. De Geer Hjertkl. 103 (1841; med prep. vid). Det var inte utan att han hajade till för den grova figuren. Siwertz Sel. 1: 187 (1920). (De) hajade till inför en så oerhörd förolämpning. Bergman Kerrm. 12 (1927).
b) (föga br.) opers. i uttr. det hajar till i ngn, ngn ”hajar till”, det ”kläcker till” i ngn. Öman Ungd. 84 (1889). Det hajade till i mig. Gellerstedt Gläntor 85 (1909).
HAJA TILLBAKA 10 040, äv. 032. (vard., tillf.) förskräckt rygga tillbaka. Topelius Vint. III. 2: 75 (1897).
Spoiler title
Spoiler content