SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HAJA, v.2 -ade.
Etymologi
[jfr sv. dial. haja, hajä (Gotl.), hägra (på sjön), häj (Öl.), hägra, häja (Finl.), intr. o. opers. i fråga om luftspegling, då föremålet icke synes upp- o. nedvändt utan tyckes höja sig på vattenytan, d. dial. (Bornh.) haja, opers. om oväder: draga upp; av ett ä. hāghi̯a, av samma stam som HÄGRA]
(†) intr. o. refl., för att beteckna att en strand, som på grund av avståndet eljes icke synes, blir synlig vid klart o. stilla väder: hägra. Weste (1807; med hänv. till gallra). — särsk. i uttr. sjön hajar sig. Möller (1790). Röding SD (1798).
Spoiler title
Spoiler content