publicerad: 1930
HAKA ha3ka2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Sahlstedt (1757) osv.) ((†) -er IErici Colerus 1: 318 (c. 1645)); äv. (numera bl. i Finl., vard.) HAKE ha3ke2, sbst.1; r. l. m.; best. -en; pl. -or ((†) -ar Landsm. XVII. 3: 48 (1672), JournSvL 1799, s. 117).
Ordformer
(nom. -a VarRerV 7 (1538) osv.; -e VocLib. avd. 18 (c. 1580), AArgillander (1762) hos Rosenstein BarnSjukd. Nn 1 b (uppl. 1771), Bergroth FinlSv. 61 (1916). oblik kasus -a IErici Colerus 1: 186 (c. 1645) osv.; -e VocLib. avd. 19 (c. 1580: hakenne, best.), Schroderus Os. III. 1: 4 (1635); -u BOlavi 20 a (1578), BtÅboH I. 4: 5 (1626), Schroderus Comenius 251 (1639: Manfolks hakun, best.))
Etymologi
1) hos människan: det främsta o. nedersta, av hud o. muskler täckta partiet av underkäken, vilket nedåt begränsar ansiktet o. bildar ett mer l. mindre starkt framträdande utsprång; äv. i mera obestämd anv. om hela den del av ansiktet som är nedanför munnen; äv. mer l. mindre bildl. Ha bred, smal, spetsig, kort, utdragen, utstående, indragen, kluven, tvåkluven haka. Ha en grop i hakan. Taga någon om, under hakan. Ta sig om hakan, ss. tecken på eftersinnande. Draga in hakan, äv. (vard.) bildl.: stämma ned tonen, ”ta skeden i vackra handen”, bliva ”mjuk”. VarRerV 7 (1538). På hakun ther skägget wexer. BOlavi 20 a (1578). Gå i vatnet up til hakan. Serenius (1741). Håll du mun du! dra du in hakan du! Blanche Bild. 1: 131 (1863). De gode borgarne (i Härnösand) togo sig om hakan och började fundera. Högberg Vred. 2: 224 (1906). (En tidig människotyp utmärkes av) frånvaron av haka, för så vitt man med haka förstår ett utsprång på underkäken. Nordenstreng EurMänRas. 28 (1917). Hakan bör .. alltid hållas väl nere under boxning. Holmberg Boxas 35 (1921). jfr: Då kom Klingspor, fältmarskalken, .. / Med två hakor (dvs. med dubbelhaka) och ett öga och af hjerta knappt en hälft. Runeberg 5: 15 (1860). — jfr DUBBEL-, ISTER-, TVE-HAKA. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Skäggiot haka klädhär ikkä väl i dansä. NordT 1920, s. 170 (c. 1540; ordstäv som Olaus Petri uppgives hava låtit rista med runor på väggen i sitt hus i Storkyrkobrinken). Lätt att simma, när en annan håller upp hakan. Wensell Ordspr. 50 (1863).
b) [jfr uttr. stå i vattnet ända upp till hakan] (†) i det bildl. uttrycket stå i gäld till hakan, vara svårt skuldsatt, ha skulder ”upp över öronen”. Han står i gäld til hakan. Dalin Arg. 1: 153 (1733, 1754).
c) (i vissa trakter, vard.) i uttr. tappa hakan, eg.: gapa av förvåning l. slapphet l. dyl.; äv. bildl.: ”tappa koncepterna”. Björkman (1889). Ska jag urskulda mig? upprepade farmor och tappade hakan. Bergman Farmor 203 (1921).
2) i överförd anv., om motsvarande kroppsdel hos djur.
a) hos däggdjur; utom i fråga om apor numera bl. zool. Emot Wåren sättia sig stora Swulnader vnder theras (dvs. de vattensjuka fårens) Haker. IErici Colerus 1: 318 (c. 1645). Linné Vg. 222 (1747; i fråga om älg). Dens. MusReg. 2 (1754; i fråga om apor).
b) zool. hos fågel. Hakan .. (hos fåglar är) stället under nedre käken, emillan näbbet och strupen. Retzius Djurr. 142 (1772). Somliga (sylvior) ha röda bröst och hakor. Rosenius SvFågl. 1: 115 (1915).
c) (knappast br.) zool. hos fisk. Hakans skäggtöm var röd. Lilljeborg Fisk. 2: 180 (1886; i fråga om fisken Onos cimbrius Lin.).
d) zool. hos insekt: underläppens fasta, hornartade skiva, vilken gm en ledhud är fäst vid strupens kant. Dahlbom Insekt. VIII (1837). Thorell Zool. 2: 340 (1865).
Ssgr: A: (1) HAK-BAND. (hak- 1804 osv. hake- 1749) på (i sht till kvinnodräkten hörande) huvudbonad: band avsett att anbringas (knytas) under hakan för att fasthålla huvudbonaden; stundom: hakrem. Lind (1749; under hals-bändlein). Geijerstam LycklMänn. 81 (1899). Hjälmarnas hakband. Hildebrand StFolk 77 (1915). —
(1, 2 a) -DEL. anat. i uttr. underkäkens hakdel, om den del av underkäken som ingår ss. del i hakan. —
(1) -DUK. litet tygstycke avpassat att anbringas på bröstet under hakan; bröstlapp, haklapp; numera nästan bl. om dylik till nunnedräkten o. till ä. tiders änkedräkt hörande duk. Nordforss (1805). En virkad hakduk. NJournD 1856, s. 70. Östergren (1926). —
(2 b) -FJÄDER. jfr FJÄDER I 1. zool. PT 1898, nr 103, s. 3. (Orren) trycker (vid lek) .. undernäbben så tätt mot marken, att han ofta rifver af sig hakfjädrarna. Ericson Fågelkås. 1: 146 (1906). —
-GROP. (hak- 1823 osv. hake- 1749)
1) till 1: hos somliga personer förekommande liten, rundad fördjupning midt i hakans nedre del. Lind (1749; under kinn-grüblein). Östergren (1926).
2) [efter nylat. fossa mentalis] (†) anat. till 1 o. 2 a: ovanför hakknölen liggande fördjupning i varje underkäksben. Florman Anat. 1: 196 (1823). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 10 (1836). —
(1) -HÅLLARE, r. l. m. mus. platta (vanl. av ebenholts) vilken fastskruvas på violinlocket på sidan om stränghållaren o. mot vilken den spelande stöder hakan för att underlätta violinens fasthållande. Maier Courvoisier 8 (1874). —
(1) -HÖJD. (i fackspr.)
2) på stående människa: höjd räknad från marken till hakan. Höfthöjd, brösthöjd, hakhöjd. InstrGymnInf. 1872, s. 42. —
-KNÖL. [efter nylat. protuberantia mentalis] anat. till 1, förr äv. till 2 a: mindre upphöjning på framsidan av underkäkens hakdel. Florman Anat. 1: 195 (1823). Retzius EtnolSkr. 28 (1842). —
(1) -KRANS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 62). (hak- 1917. hake- 1900) (vard.) krans av skägg, omgivande hakan. Gubben .. gned sig i hakekransen med knogarna duktiga tag. Bondeson MVK 24 (1900, 1903). Kjellin Troili 1: 243 (1917). —
-LAPP, r. l. m.
1) till 1: litet tygstycke avpassat att anbringas på bröstet under hakan; numera företrädesvis om dylik lapp som bindes om halsen på barn för att skydda kläderna för fläckar; äv. i överförd anv. om mindre parti av bröstet hos vissa fåglar (jfr 2 b) vilket gm sin färg avviker från det övriga bröstet. Envallsson Hofsl. 3 (1786). Om lille Julle är snäll och inte rifver af sig haklappen. Hedenstierna FruW 200 (1890). Den svartkantade, lefverbruna haklappen på det hvita bröstet (hos svalan). Ericson Fågelkås. 1: 92 (1906). Därs. 2: 51 (1907).
2) till 2.
b) (i fackspr.) till 2 b: hudflik l. hudveck nedhängande från hakan (o. strupen). Juhlin-Dannfelt 236 (1886). 2NF 36: 571 (1924). —
(1) -MUSKEL. anat. Hakmuskeln .. går från underkäken ned till hakhuden. Müller LbAnat. 136 (1905). —
-PÅSE. (hak- 1788 osv. hake- 1640—1815)
1) till 1.
a) (numera knappast br.) sjuklig, påsformig utväxt under hakan (förr äv. på halsen). IndSvec. (1641). Lind (1749; under kropf). Östergren (1926).
b) (i sht vard.) tjockt, nedhängande hudveck under hakan (på grund av riklig ansamling av underhudsfettväv), dubbelhaka, isterhaka. Widegren (1788). Fruntimret satt stilla .. och hennes hakpåse var nedfallen mot hennes bröst. Hedenstierna FruW 26 (1890). Östergren (1926).
2) (i fackspr.) till 2: hudveck under hakan (förr äv. på halsen) hos vissa djur. Hakepose på oxarna, then slake hwden vnder oxehalsen. Linc. (1640; under palear). Ödmann StrSaml. 3: 43 (1788). Pelicaner, med sin store hakpåse. Thunberg Resa 1: 328 (1788). —
-REM.
1) till 1, på huvudbonad, i sht hjälm, kask o. d.: rem avsedd att spännas om hakan för att fasthålla huvudbonaden. AB 1830, nr 3, s. 1. Schulthess Tigerhielm 62 (1880). FFS 1922, s. 443.
2) ridk. till 2 a, på ridgrimma: rem som är avsedd att spännas under hästens haka. 2NF 23: 247 (1915). Hamilton Ridn. 18 (1923). —
(1) -SKINN. (hak- 1903. hake- c. 1740) (vard.) KKD 3: 95 (c. 1740). Om man ej drog sig för en orre (dvs. en örfil) .. eller ett tag i hakskinnet. Falk Skolp. 125 (1903). —
(1) -SKYDD. (i fackspr.) stycke av metall l. läder o. d., avpassat att tjäna ss. skydd för hakan l. ansiktets nedre del; särsk. (förr) å rustning: den del av hjälmen som skyddade nedre delen av huvudet (o. halsen). VittAMB 1873, s. 100. 2NF 2: 986 (1904). Hellsten Florettf. 18 (1922). —
-SKÄGG.
1) till 1 o. (mera tillf.) 2 a. Marklin Illiger 158 (1818). Fryxell Ber. 12: 130 (1843). Knöppel SvRidd. 89 (1912; i fråga om älgtjur). Då han blev fundersam, tog han sig om hakskägget med en trög och fumlig hand. Fogelqvist ResRot 148 (1926).
2) (i fackspr., mindre br.) till 2 b: haklapp(ar) (i bet. 2 b). Många fåglar .. (hava) ett hakskägg på underkäken. Rebau NatH 1: 346 (1879). Möller Fjäderf. 30 (1885; i fråga om tupp). —
(2 b) -SLÖR. (i fackspr., mindre br.) haklapp(ar) (se d. o. 2 b). 2NF 30: 344 (1920; i fråga om tupp). —
(1, 2 a) -SPETS. —
(1) -STYCKE.
(1) -TAGG. (i fackspr.) om taggliknande utskott från underkäkens hakdel. Hartelius Anat. 18 (1874). Nordenstreng EurMänRas. 28 (1917). —
-VINKEL.
1) antropol. till 1: vinkel vari de båda underkäkshalvorna vid hakan sammanlöpa. Underkäken är (på svenska kranier) .. omkring 0,35 från nedre randen af hakvinkeln till alveolarranden. Retzius EtnolSkr. 8 (1842).
2) till 2.
a) veter. till 2 a, i överförd anv., hos häst: utskott vid de båda underkäkshalvornas förening. VetAH 1811, s. 272.
b) zool. till 2 b, hos fågel. Thorell Zool. 2: 186 (1861). Hakvinkeln .. eller hakans främsta del, hvarest näbbet är nedåt böjdt. TVeterLandth. 1882, s. 231.
B (†): HAKE-BAND, -GROP, -KRANS, -PÅSE, -SKINN, se A. —
Avledn.: HAKAD, p. adj.1 till 1 o. 2: som har (så l. så beskaffad) haka; bl. ss. senare led i ssgr; jfr LÅNG-, SVART-HAKAD m. fl.
Spoiler title
Spoiler content