HALVHET hal3v~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. halvhed, t. halbheit; avledn. av HALV]
1) (†) motsv. HALV 1: hälft. Ett skrifsätt och dess betraktare, ett verk och dess läsare, böra de ej vara två halfheter, som ömsevis upptaga och fullända hvarann? Almqvist Sätt. 22 (1835).
2) (i sht i skriftspr.) motsv. HALV 4: egenskapen l. förhållandet att vara halv. — särsk.
a) motsv. HALV 4 a. Bägge (satserna) höra till det slags halfsanna satser, som just genom sin halfhet äro särdeles tjenliga att .. trifvas i den halfdag, som utgör massans upplysning. Geijer I. 1: 142 (1818).
b) motsv. HALV 4 b γ. Atterbom i Phosph. 1810, s. 42. Kanske .. hade (hon) bristerna i sin uppfostran att tacka för halfheten i sin religion. Almqvist AmH 2: 122 (1840). Den halfhet, som består i att blott theoretisera utan att praktiskt tillämpa theorierna. Wikner Tank. 23 (1872). — särsk. konkret(are): ngt halvt, ofullkomligt, bristfälligt; ofullgånget värk. Hammarsköld SvVitt. 1: 332 (1818). Dylika halfheter som jag och mången annan kunna göras vid all tid. Men hvad som skall blifva något helt utaf måste i tid hafva sjelfständighet. JVSnellman (1844) i FoU 20: 149. Ni tillhör de själar, som icke tåla halfheter; ni vill hafva allt eller intet. Wikner Lifsfr. 2: 283 (1884).
c) motsv. HALV 4 b δ, i fråga om kunskaper, bildning o. d.: ofullkomlighet, ytlighet, bristfällighet. Ytligheten, halfheten och bristfälligheten i menniskornas bekantskap med det gudomliga ordet. Bring Högm. 191 (1862).
Ssg: (2 b) HALVHETS-ÅTGÄRD~20 l. ~02. (i sht i skriftspr.) halv åtgärd, halvmesyr. Han höll sitt ord såsom en man, som icke är benägen för halfhetsåtgärder. GHT 1898, nr 20 B, s. 2.
