[sv. dial. happa, habba, hända, lyckas, happa l. habba sig, oförmodat inträffa, slumpa till; jfr d. happe, nor. happa, hända, bära till, o. det från nord. spr. lånade eng. hap, happen, hända; ordet hör samman med HAMPA, v.1, o. får väl snarast antagas hava uppkommit gm assimilation ur detta]
1) (vard. o. bygdemålsfärgat, mindre br.) refl. opers.: slumpa sig, foga sig, bära till; jfr HAMPA, v.1 Jag får si, huru det kan happa sig. Högberg Vred. 2: 251(1906).
2) (vard. o. bygdemålsfärgat i södra Sv., föga br.) med personsubj., i förb. happa till 10 4 (att göra ngt), (oförvarandes l. av en tillfällighet) komma (att göra ngt), råka (att göra ngt). Han .. kunde aldrig låta bli att .. slåss. Men så happade han i hastigheten till att doppa en flaggskeppare i sjön. Bondeson Anna 4(1883).
SAOB
