[liksom d. haranguere, t. haranguieren av fr. haranguer, avledn. av harangue (se HARANG)]
1) (numera föga br.) intr.: hålla tal vid ett officiellt tillfälle, en högtidlighet o. d. inför en församling l. menighet, till en högtställd person l. person som göres till föremål för hyllning o. d. Swedberg Schibb. 274(1716). I prästeståndet harangerade ordföranden länge om hertigens förtjenster mot fäderneslandet. HH XXV. 2: 8(1809). Lundgren MålAnt. 3: 56(1873).
2) (numera mindre br.) tr.: hålla ett hälsnings- l. hyllningstal till (ngn); högtidligt tilltala (en församling); äv. allmännare: i högtidliga l. högtravande ordalag tala till (ngn). Rydén Pontoppidan 294(1766). På detta vis harangerar den fattiga Modren sin dotter. Atterbom i Phosph. 1812, s. 64. Talmännen harangerade konungen. Odhner G3 2: 431(1896). SvD(A) 1929, nr 95, s. 24.
