SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HARKA har3ka2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Broocman Hush. 1: 77 (1736)); förr äv. HARKE, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(har(c)ka VarRerV 43 (1538) osv. har(c)ke VocLib. avd. 38 (c. 1580), Fatab. 1915, s. 106 (c. 1635: Harkar, pl., i bet. 2))
Etymologi
[jfr d., mnt. o. (nord)t. harke; till HARKA, v.2; kanske snarast lån fr. mnt.]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kratta (särsk. om med järnpinnar försedd dylik), räfsa; flerspetsig l. flerkloig hacka; jfr HARV, sbst.1 1. VarRerV 43 (1538). At Fruchten aff ogräs icke måtte förqwäffias, så behöfwes roothackandhe (som skeer med harckan). Schroderus Comenius 394 (1639; t.: Jäteisen, jätharcken). Med långa harkor eller räfsor, med trädpinnar till tänder, redes ull, bomull, fjäder m. m. frie från alla tofvor och knutar. VetAH 1818, s. 50. Skogvakt. 1891, s. 216. Rifningen (av kol) sker medelst långa harkor. JernkA 1904, s. 226. — jfr KOL-, MALM-, ROST-, SLAGG-HARKA m. fl.
2) fisk. vid ändan av en trästång fäst kamliknande (av järn smidt) redskap (med smala pinnar utan hullingar) att fånga ål med. JHRhezelius (c. 1635) i Fatab. 1915, s. 106. LfF 1876, s. 341. Fiske med harka vare förbjudet. SFS 1900, nr 78, s. 2. TurÅ 1916, s. 250. — jfr ÅL-HARKA.
Avledn. (till 1): HARKA, v.1 (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med kratta l. räfsa rensa (trädgårdsland l. -gång m. m.) l. uppluckra (jord m. m.) l. utraka l. sortera (kol o. d.); kratta, räfsa. Helsingius O 6 a (1587). Jorden gräfwes .. opp, harckas wäl. Rålamb 14: 19 (1690). Gården harkas och sopas. Dahlgren 2Ransäter 61 (cit. fr. 1840). Kolet harkas och fatas i kolfat. HbSkogstekn. 695 (1922).
Särsk. förb.: harka ned l. ner. särsk.: med kratta nedmylla (frön). Rålamb 14: 9 (1690). Weste (1807).
Spoiler title
Spoiler content