SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HARMONIUM harmω4nium l. 0302, n.; best. -iet; pl. -ier ((†) -iums AB 1869, nr 127, s. 1 (: Orgelharmoniums), Wegelius Musikl. 2: 186 (1889)).
Etymologi
[liksom dan. o. t. harmonium av fr. harmonium, av gr. ἁρμόνιον, n. sg. av ἁρμόνιος, adj. till ἁρμονία (se HARMONI)]
orgelartat tangentinstrument med fritt svängande metalltungor utan pipor, satta i rörelse av luften från en bälg som trampas av den spelande själv; orgelharmonium; kammarorgel; jfr FYSHARMONIKA o. REGAL. UB 2: 535 (1873). Harmoniet ersätter i många andaktslokaler orgeln och har blifvit ett omtyckt instrument för hemmet. 2NF 10: 1485 (1909). — jfr ORGEL-HARMONIUM.
Ssgr: HARMONIUM-ORGEL. (†) orgelharmonium. En i dessa dagar direkt från Paris ankommen s. k. ”Harmonium-Orgel”. SvT 1852, nr 191, s. 2.
-SKOLA, r. l. f. lärobok i harmoniumspelning. —
-SPELNING.
Spoiler title
Spoiler content