publicerad: 1950
ORGEL or3jel2 (o`rgel (g som j) Weste; å´rrjäll Dalin. Anm. Uttal med g upptages av Rydqvist SSL 4: 358 (1870: i högtidligt föredrag höres stundom g) o. LoW (1889: ibl.)), r. l. m. ((†) n. VDAkt. 1713, nr 307); best. -n (ss. n. orglet); pl. orglar; förr äv. ORGLA, f.; pl. orglor.
Ordformer
(orgel 1558 (: orgelwärck), 1746 osv. orgla 1700—1729 (: orglor, pl.). orjel 1889—1918. urgel- 1571 (: Urgellekare))
Etymologi
[jfr fsv. orghelmakare; jfr d. orgel; tidigast (i ssgr) av mlt. orgel o. senare nyinlånat från t. orgel, av fht. orgala, ombildning av fht. organa, liksom feng. orgel av feng. organa (eng. organ); av mlat. organa, eg. pl. av organum (se ORGANUM), men uppfattat ss. ett fem. sbst. i sg. (jfr ORGANOR). — Jfr ORGOR]
1) musikinstrument (vanl. för kyrkligt bruk) vars toner frambringas gm luft som gm bälgen (i antiken gm vattentryck) inpressas i pipor av olika storlek o. form o. som spelas med tillhjälp av klaviaturer, dels för händerna (manualer) o. dels (i fråga om större orglar) för fötterna (pedaler); äv. i utvidgad anv., om (orgel)harmonium (med fria metalltungor i stället för pipor). Spela orgel. Trampa orgeln. Portativ orgel, liten orgel som kan bäras (jfr POSITIV). En orgla af bahra trää af en admirable godh resonance. KFÅb. 1912, s. 350 (1700). Tystnad / Rådde i salen, tystnaden lik i templet, då orgeln / Brusat till slut, och stilla till bön hvart sinne sig samlar. Runeberg 1: 364 (1841). Orglar äro kända i Sverige sedan början af 1300-talet. Nilsson HallMus. 33 (1902). När orgeln spelade och oskolade röster stämde i, kände jag (osv.). Dardel Adelsb. 9 (1925). Vem .. skötte orgeln i dag i domkyrkan? Östergren (1934). — jfr HUS-, KAMMAR-, KONSERT-, KYRK-, PIP-, SKOL-, VATTEN-, VÄDER-ORGEL m. fl. — särsk. (i vitter stil) bildl., med tanke på en orgels väldiga tonmassor o. djupa l. dova toner. Hafvets orgel brusar. CVAStrandberg 1: 70 (1845). Högt uppe i grantopparna spelar den friskande vinden orgel. Tavaststjerna UÅr 3 (1892). Åh, dansa, sommarstorm med djupa orglars brus. Andersson Vis. 179 (1918).
2) geol. i uttr. geologisk orgel, om geologisk bildning som består av mer l. mindre cylindriska l. trattformiga fördjupningar i ytliga lager av kalksten. Hallström Skepn. 312 (1910).
Ssgr (till 1): A: ORGEL-ACKOMPANJEMANG. —
-ACKORD. —
-AFTON. om mindre orgelkonsert på bestämd afton l. bestämda aftnar. Östergren (cit. fr. 1922). SDS 1946, nr 305, s. 10. —
-ANDAKT~20 l. ~02. om mindre orgelkonsert, vanl. åtföljd av en andaktsstund. Orgelandakt äger rum i S:t Jakobs kyrka i afton. Östergren (cit. fr. 1929). —
-BRUS. (i sht i vitter stil) jfr brus 2. Vid jubelsång och orgelbrus / Du träder, ungdom, in i Herrans hus. Östergren Dikt. 94 (1871). särsk. bildl. Furors stilla orgelbrus. Wirsén NDikt. 35 (1880). Vågornas mäktiga orgelbrus. Hedenvind-Eriksson Offerv. 6 (1920). —
-BRÖSTVÄRN~20 l. ~02. (i fackspr.) bröstvärn (se d. o. 3) på orgelläktare. Hahr NordeurRenässArkit. 238 (1927). —
-BYGGARE. person som yrkesmässigt bygger orglar. BoupptSthm 20/6 1672. OrgelByggares Examina böra i någon privilegierad OrgelByggares närvaro anställas i Musicaliska Academien. Branting Förf. 2: 428 (1829; efter handl. fr. 1773).
-BYGGERI10104 l. 30~102.
-BÖSSA, äv. -BYSSA. [jfr t. orgelgeschütz] (förr) skjutvapen som hade ett antal bredvid varandra sittande pipor (liknande orgelpipor), varur skott avlossades i snabb följd efter varandra l. samtidigt; jfr kulspruta. Törngren Artill. 2: 3 (1795). —
-DJUP, adj. (i vitter stil) djup ss. en orgelton. Det lugna tonfallet i den orgeldjupa stämman. Mörne KlasK 55 (1923). —
-DREJARE. [med anslutning till t. drehorgel, positiv] (†) positivhalare. Nicander Minn. 1: 63 (1831; om t. förh.). —
-FÖRSPEL~20, äv. ~02. förspel utfört på orgel. Hb. 1894, s. 10. —
-HARMONIUM. kammarorgel; jfr harmonium; förr äv. om fysharmonika (se d. o. 1). Höijer (1864). Chefens salong .. var ett elegant möbleradt rum, med .. (bl. a.) orgelharmonium. Strindberg Giftas 2: 72 (1886). Övningar å piano och orgelharmonium (vid folkskoleseminarium). SFS 1936, s. 805. —
-HISTORIA. orgelbyggeriets (se d. o. 1) historia. (Hennerberg o.) Norlind 2: 166 (1912).
Avledn.: orgelhistorisk, adj. —
-HUS. orgelb. det med dörrar försedda trävärk som omger o. skyddar orgelns inre, ömtåligare delar. Hennerberg (o. Norlind) 1: 1 (1912). —
-KLANG. klang av orgeltoner. Phosph. 1810, s. 325. Den massiva orgelklangen. Wegelius MusH 110 (1891). —
-KLASS. (förr) vid konservatorium: klass för utbildning av organister. Bremer Brev 4: 419 (1865). SFS 1926, s. 565. —
-KONSERT.
1) konsert då (huvudsakligen) orgelkompositioner spelas. Vid åhörandet af .. (abbé Voglers) hundrade Orgel Concerter. SP 1799, nr 114, s. 1.
-KONST.
2) konsten att bygga orglar. Denna disposition är typisk för 1700-talets gyllene orgelkonst. Fornv. 1930, s. 330. —
-KONSTNÄR~02 l. ~20. om konstnärligt framstående orgelspelare l. kompositör för orgel. 2NF 18: 1272 (1913). —
-KORAL. mus. orgelkomposition som genomgående är uppbyggd på en koralmelodi. Jeanson (o. Rabe) 1: 214 (1927). —
-KORALL. koralldjur av familjen Tubiporidæ o. i sht av släktet Tubipora Lin., vilkas cylindriska kalkrör ge kolonien en viss likhet med piporna i en orgel; i pl. äv. ss. namn på familjen Tubiporidæ. Scheutz NatH 227 (1843). Rendahl Brehm 22: 352 (1931). —
-LEKARE. (†) orgelspelare, organist. Forssell Hist. II. 1: 112 (i handl. fr. 1571). Hülphers Mus. 229 (cit. fr. 1574). —
-LIK, adj. lik orglar; äv.: som liknar orgeltoner. —
-LUFT. orgelb. den sammanpressade luft som fordras för frambringande av orgelns toner o. (i nyare orglar) för utförande av dess pneumatiska funktioner, spelluft. Hennerberg (o. Norlind) 1: 6 (1912). —
-LÄKTARE. läktare där orgeln är placerad. Han gick upp och satte sig på orgelläktaren. PT 1758, nr 77, s. 3. Om söndagen placerades alla inackorderingarne på orgelläktaren. Strindberg TjqvS 1: 54 (1886). —
-MAKARE. [fsv. orghelmakare] (i arkaiserande stil) orgelbyggare. M. Påwel orgelmaker. 3SthmTb. 1: 168 (1593). 2VittAH XXXII. 2: 31 (1890, 1894). —
-METALL. orgelb. legering av tenn o. bly, varav vissa orgelpipor tillvärkas. Hülphers Mus. 310 (1773). —
-MUSIK. Jag har varit på konserter, där man blott gaf orgelmusik och fugor, den svåraste musik för ett oöfvadt öra. Geijer Brev 55 (1809). särsk. bildl. De djupa känslornas orgelmusik. Heidenstam Dikt. 39 (1895). —
-MÖNSTER. (förr) om vävnadsmönster med pipformiga figurer? 1 st: fin dräljs duk med orgel mönster. ÅgerupArk. Bouppt. 1751. —
-PIPA, r. l. f.
1) pipa i orgel. Dähnert 213 (1746). Orgelpiporna äro af 2 slag: flöjtpipor .. där luften bryter sig mot en skarp kant, samt tungpipor .. där luften försätter tungor i vibration. Boivie NordMMusik. 8 (1911). särsk. bildl. Arnell Moore LR 1: 131 (1829). Nu brusar sommarns höga psalm i skogens orgelpipor. Viksten Idyll 80 (1927).
3) (†) geol. om pipformigt hålrum i ytligt lager av kalksten; jfr orgel 2. Nilsson ÅrsbVetA 1830, s. 102.
-POSITIV, n.
1) äldre benämning på mindre orgel med labialstämmor. BtFinlNF 38: 137 (c. 1750). UpplFmT 3: 327 (cit. fr. 1846).
2) (numera bl. kulturhist.) liten bärbar orgel som spelas med vev, positiv. (De) som stryka land och riken omkring med orgelpositiv och markattor. Lundgren Res. 171 (1850). De första orgelpositiven vevades nu (dvs. på 1820-talet) på Slätten (på Djurgården), mest av tyskar. Fatab. 1939, s. 190. —
-PUNKT. [med syftning på att orgelpunkt förekommer särskilt ofta i orgelkompositioner, i sht i fugor] mus. baston som i sht i slutet av en flerstämmig komposition uthålles länge, medan de övriga stämmorna fritt fortsätta; äv. om hela det sålunda uppkomna tonkomplexet; förr äv. om långt uthållen slutkadens i sång. Sånglära 21 (1814). Mankell Lb. 136 (1835). Fröberg Harm. 205 (1878). BonnierMusL (1946). särsk. bildl. (Livets disharmonier) äro kraftiga profetior om ett försonande ackord, bortom grafvens orgelpunkt. Bremer Nina 806 (1835). I kärlekens drömmande, låga, / vibrerande orgelpunkt. Wide Orgelp. 7 (1944). —
-SAL. försedd med orgel o. avsedd för åhörande av orgelmusik. Musikaliska akademiens orgelsal. AB(L) 1895, nr 275, s. 2. —
2) grupp av orgelkonstnärer som utmärker sig gm likhet i spelsätt, gemensam stilriktning o. d. Den nyaste franska orgelskolan. AB(L) 1895, nr 258, s. 7.
3) [jfr t. orgelschule] läro- l. övningsbok för undervisning i orgelspel. Orgel-skola. Törnwall (1876; boktitel). —
-SPEL. Lindfors (1824). Händels ypperliga klavér- och orgelspel. Valentin Musikh. 2: 52 (1901). särsk. bildl. Mitt hjertas orgelspel. Wirsén Dikt. 103 (1876). Skogarnas orgelspel. Henning Medit. 72 (1919). —
-SPELARE. Lindfors (1824). Den makalöse orgelspelaren Karl Straube. NoK 124: 194 (1935). särsk. om viss befattningshavare. SFS 1950, s. 644. —
-STYCKE. musikstycke för orgel. (Buxtehudes) orgelstycken (utgifna 1876 af Spitta). NF 2: 1376 (1878). —
-STÄMMA, r. l. f. mus. serie av orgelpipor med samma konstruktion o. klangfärg. Lindfors (1824). Hennerberg (o. Norlind) 1: 107 (1912). —
-SÅNG. (numera bl. i vitter stil) sång som är beledsagad av orgelspel. AnderssonBrevväxl. 1: 152 (1832). Hallström Skogsl. 15 (1904; bildl.). —
-TABULATUR. (förr) mus. notskrift med bokstäver o. rytmiska tecken som användes i sht för orgelspel. Wegelius MusH 156 (1892). Orgeltabulatur användes ibland ännu av J. S. Bach. SvUppslB 27: 334 (1936). —
-TON ~tω2n.
1) ton som frambringas av orgel; äv. sammanfattande, om orgelns tonförråd. SP 1799, nr 114, s. 3. Avtrubbning av begreppet kyrklig orgelton. Fornv. 1930, s. 337. särsk. bildl. Vindarnes orgelton. Wirsén NDikt. 2 (1880). (Biskopen som hade) låtit sin stämmas orgeltoner välla över salen. Wägner Genomskåd. 230 (1937). Den stora heidenstamska lyrikens orgelton. SvD(B) 1942, nr 323, s. 8.
-TONANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) jfr -ton 1; särsk. bildl. Den första strofens majestätiskt orgeltonande anslag. Böök SvStud. 115 (1913). —
-TRAMPARE. person som är anställd för att trampa en l. flera bälgar till en orgel. DA 1793, nr 210, s. 4. Idag ha vi spelt bra, sa orgeltramparn till klockaren. Ström SvOrdst. 60 (1929). —
-VIRTUOS, m.||ig. Såsom orgelvirtuos skattades .. (Buxtehude) ofantligt högt af sin samtid. NF 2: 1375 (1878). —
-VÄRK, n. [jfr t. orgelwerk]
1) (numera i sht om ä. förh. l. i kanslispr.) orgel; numera bl. om större orgel (kyrkorgel). BtÅboH I. 10: 22 (1576). Abbé Vogler, när du rör / Orgelverkets gudadunder. Bellman SSkr. 4: 313 (1786). Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om orgelverk i kyrka. BtRiksdP 1921, IX. 1: nr 32, s. 1. Så skall det låta, sa klockarn, föll i orgelverket. Ström SvOrdst. 60 (1929). särsk. (†) bildl., om belägringsartilleri. Svart Gensw. I 2 a (1558).
4) (förr) försvarsanordning i fästningsport o. d. vilken bestod av var för sig upphängda järnbeslagna bjälkar som vid angrepp kunde släppas ned. Ståhlsverd 41 (1755).
B (†): ORGLA-NISSE. om spelman. Ther war Orglanisse glad, / Han båd' spelade och qwad. Moræus Schonæus 431 (c. 1685; möjl. individnamn).
Avledn.: ORGLA, v. [jfr d. orgle, t. orgeln] (i vitter stil, mindre br.) ge ifrån sig orgeltoner, låta l. brusa som en orgel. Fjärden, som spelar i orglande brus. Fallström Sval. 23 (1909). Det orglar från morgon till kväll / som i ett hvitt kapell (av humlorna i bärträden). Karlfeldt Hösth. 96 (1927). Granarna orgla dova. Martinson Natur 26 (1934). jfr: Tyskarne säga, träffande nog, att kronhjorten ”orglar”. BiblJäg. 4: 80 (1897).
Särsk. förb.: orgla fram10 4. framsäga (ngt) liksom med orgeltoner. (Skådespelaren) orglade fram sina repliker. SvD(B) 1949, nr 151, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content