SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HAS ha4s, sbst.1, r. l. f. l. m. (m. Sahlstedt, Lundell (jämte f.); f. Rydqvist SSL 2: 305 (1857), Lundell (jämte m.)); best. -en; pl. -or (Bib. 1703, Ordel. (under hasa, v.) osv.) l. (numera nästan bl. i fackspr.) -ar (Svart G1 40 (1561) osv.), vard. äv. -er (AOxenstierna 1: 517 (c. 1624), Bergman Mark. 246 (1919)) ((†) pl. best. -ana Svart G1 136 (1561)); förr äv. HÄS, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(ha(a)s 1561 osv. hasa 1621. häs 18021856)
Etymologi
[fsv. has, m., liksom ä. dan. o. dan. has, hase, nor. dial. has, f., hase, m., sannol. lånat från en nt. motsvarighet till holl. haas, mnt. hasse, hesse, nt. hesse, motsv. fht. hahsa, t. hachse, hechse, samt lat. coxa, höft, sanskr. kaksa, armhåla]
1) på fyrfotadjur, särsk. häst l. nötkreatur: (den) del av bakbenet som ligger mellan skanken o. skenbenet (eg. mellanfoten) o. hos människan motsvaras av hälen o. vristen; särsk. med tanke på baksidan av detta parti; äv.: hasled(en); jfr SKANKLED, SPRÅNG; i sht förr äv.: sena på baksidan av nedre delen av bakbenet, särsk. akillessenan (hälsenan); i fackspr. ofta i förb. lång, kort, hög, låg, krokig, rak, ren, markerad, knipt l. inknipt, flat, torr, blöt l. svampig has, samt i uttr. trånga l. vida hasar, i fråga om bakben med trång l. vid hasställning. När the rende tillhope gick Henningz hest baak vppå haasarne om kull. Svart G1 40 (1561); jfr a. Skära af hasorna, thet är sträcksenorna på benen eller widh hofworna. Bib. 1703, Ordel. (under hasa, v.). Går hästen öfver: så dignar han vanligen först på häsarne, innan han faller til sidan (osv.). KrigVAH 1828, s. 20. Lång skank ger krokig has, kort skank ger rak has. Forssell Häst. 47 (1927). Hasens ben äro (på hästen) till antalet 6, lagrade i tre rader med hasbenet och rullbenet i den övre raden. Schmidt Hästbedömn. 18 (1928). — jfr BAK-, KROK-, PIP-, RAK-HAS m. fl. — särsk.
a) i uttr. sätta (en häst o. d.) på hasorna o. d., tvinga (en häst) tillbaka så häftigt att han därvid sjunker mer l. mindre djupt ned på hasorna. Weste (1807). Det säges att körsvennen skall kunna hejda en skenande häst, såvida tömmarne hålla, genom att med ett hastigt ryck sätta hästen på hasorna. Langlet Husm. 945 (1884). — särsk. (vard.) bildl., med avs. på person (jfr 2): bringa på knä, ”knäcka”, ”rå på”. Professorer och studenter gåfvo sig (på studentkarnevalen) i lag med den talföre doktorn, men ingen satte honom på hasorna. Wieselgren GDag. 362 (1884, 1901). Östergren (1926). jfr: Min herre, om ni rider sperr mot mig med er qvickhet, så skall jag nog veta att sätta den på hasorna. Hagberg Shaksp. 2: 104 (1847).
b) (†) i uttr. vara satt på hasarna, om häst: ha kroppstyngden väl vilande på bakbenen. Den (dvs. kavallerihästen) bör vara satt på hasarna och kunna samla sig. KrigsmSH 1798, s. 157.
c) i uttr. sätta sig på hasorna, om häst l. annat fyrfotadjur: sjunka ned mer l. mindre djupt på bakbenen, särsk. vid kraftig o. hastig ryggning l. vid motstånd från djurets sida mot att gå framåt. (Bonden) ryckte i tömmarne .. för att få oxarne i gång; båda djuren satte sig på hasarne därvid. Lundegård Tit. 50 (1892). Kuskar drog in sina hästar, så de satte sig på hasorna. Nordström Amer. 76 (1923). — (vard., mindre br.) bildl., om person (jfr 2): streta emot, spjärna emot. Östergren (1926).
d) närmande sig l. övergående i bet.: bakben. Fosz 65 (1621). Björnen reste sig på hasarne. Sahlstedt (1773). Zilliacus Aho Panu 229 (1898).
e) (†) oeg., i uttr. lilla hasen, om kotleden å fram- l. bakben hos häst. Hernquist Hästanat. 10 (1778). Vid skenbenets nedersta ända baktil är Lilla Häsen, består af små Häsebenen, senor .. och skägget. Bure Häst. 7 (1802).
2) (vard.) i fråga om person: bakre del(en) av benets nedre del, ofta med särskild tanke på dels knävecket, dels hälen; äv.: sena på baksidan av benet, särsk. knäsenan; numera i sht (ofta skämts.) mera obestämt, närmande sig bet.: ben (se BEN, sbst.1 II 1), ”bakben”, ”skank”. Gå och dra hasorna efter sig. Vthföre (det isbelupna bärget) oke wij mäst på Haserne. Rålamb Resa 10 (1658, 1679). Lindfors (1815; i bet.: knäveck). Uppsträckt i en lång estetrock, hvars skört slå honom på hasorna. Nornan 1898, s. 206. (Om man står i vägen) kanske man får .. ett oljefat rulladt på hasorna. SD 1905, nr 253 B, s. 3. — särsk.
a) mer l. mindre bildl.; särsk. dels i uttr. som beteckna: röra på benen, dels i uttr. som beteckna: vara rädd. När han språkade med honom, stod han darrandes och nickade i hasarne. Dalin Arg. 2: 208 (1734, 1754). Å se'n ser det ut, som om jag var feg å hade ångrat mig å drog hasorna åt mig. Cederschiöld Kerg. 41 (1917). Hon .. slängde till mig en tallrik bönor och bad mig röra på hasorna (dvs. skynda på). Nordström Amer. 102 (1923). (†) (Fr.) Il branle dans le manche, (sv.) Han har modet i hasarna. MontLouis FrSpr. 270 (1739) [jfr uttr. ha hjärtat i byxorna o. d.].
b) oeg.: del av stövel som omsluter nedre delen av benet; i ssgn STÖVEL-HAS.
3) (vard.) i uttr. vara i hasorna på ngn l. vara (i sht förr äv. ligga) ngn i hasorna o. d., vara hack i häl efter ngn, söka komma åt ngn, ofta bildl.: ansätta ngn, (hava) ngn i (stundom ) hasorna, hava ngn omedelbart efter sig osv.; jfr HASA, v.3 AOxenstierna 1: 517 (c. 1624). Jag (har) lupit i ring (i skogen) som haren, när hundarna äro i hasorna på honom. Topelius Fält. 4: 179 (1864). Mina rekryter skola få arbeta, så att de skola tro sig ha djävulen i hasorna. Granlund Carlé OdågJourn. 37 (1915). jfr (†): När de andre bruksägarne .. fingo veta denna nya compagnonens drift, och att han säkert skulle arbeta dem på haserna, som man säger, .. (så) hölls (han av dem) för en farlig medtäflare. Nyrén Charakt. 51 (c. 1765).
Ssgr (till 1): A: HAS-BAND. (i fackspr.) å häst; jfr BAND 14. Billing Hipp. 117 (1836).
-BEN. (has- 1794 osv. häse- 1802)
1) till 1: ben i hasled. De små hasbenen. Florman HästKänned. 121 (1794). särsk. (i fackspr., vanl. best.) om ett på hasledens bakre sida liggande, med en övre, fri, utskjutande ända försett ben: hälbenet. Florman HästKänned. 123 (1794). Rösiö Hästkänned. 108 (1927).
2) (†) till 1 e, om benen i hästens kotled. Hernquist Hästanat. 10 (1778). Lilla Häsen .. består af Häsebenen, senor .. och skägget. Bure Häst. 7 (1802).
-FORM, pl. -er. Wrangel HbHästv. 753 (1886).
-GALLA. veter. galla (se GALLA, sbst.3 1) i hasen, vanl. dels om utbuktning av djupa böjsenans stora senskida, dels om utspänning av en slemsäck vid hasspetsen framför akillessenan; ofta i uttr. genomgående (förr äv. genomstående) hasgalla, dylik galla med utbuktning på både yttre o. inre sidan. ARetzius hos Billing Hipp. 112 (1836). Rösiö Hästkänned. 113 (1927).
-GROP. (i fackspr.) Emellan sträckmuskelsenan (achilles-senan) och benet bildas (hos hästar) på ömse sidor en grop, kallad hasgropen. ARetzius hos Billing Hipp. 112 (1836).
-LED, r. l. m. ledgång i has; äv. om det parti av benet som omsluter själva ledgången. Florman HästKänned. 119 (1794). Böjningen i hasleden (försiggår) huvudsakligen mellan skank- och rullbenet. Rösiö Hästkänned. 105 (1927).
-LED- l. -LEDSGALLA. veter. galla (se GALLA, sbst.3 1) i hasens ledkapsel (med stark avsöndring av ledvatten), vattenspatt, ”fylld panna”. Sjöstedt Husdj. 1: 87 (1859). Forssell Häst. 169 (1927).
-RIKTA. (häs-) (†) hippol. jfr -RIKTNING. KrigVAH 1830, s. 190. (Elevationen i frambenens steg hos hästen) häsriktar bakbenens steg, och kan ofta sänka kruppan. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 53 (1836).
-RIKTNING. (häs-) (†) hippol. om den grad av böjning i hasen med vilken bakbenet föres vid hästens rörelse; äv.: stark böjning i hasleden (under rörelse). Et särdeles afseende fästes å hufvudets placering (å hästen) och affermering i detta samlade traf, aldenstund häsrigtningen och stegens elevation derpå bero. KrigVAH 1833, s. 266. (En sluttande kruppa hos en häst) gifver bakläggarne fallenhet för häsriktning under buken. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 2 (1836).
-SENA. sena i hasled. Inget (djur har) spänstigare has-senor, än Haren. Linné PVetA 1739, s. 8. Auerbach (1909).
-SPETS. (i fackspr.) särsk. å häst, om det bakåtriktade utskott på bakbenet som bildas av den bakåt o. uppåt riktade ändan av hasbenet (se -BEN 1 slutet). Florman HästKänned. 123 (1794). 2NF 27: 855 (1918; i fråga om nötboskap). Rösiö Hästkänned. 104 (1927).
-STÄLLNING. (i fackspr.) om den ställning som de båda hasorna (bakifrån sett) intaga i förh. till varandra. Normal, vid, trång hasställning. Rösiö Hästkänned. 107 (1927).
-VECK. (i fackspr.) å häst, om den på hasens framsida befintliga inbuktningen. Billing Hipp. 115 (1836). Schmidt Hästbedömn. 117 (1928).
-VINKEL. (i fackspr.) särsk. å häst. Bohm Husdj. 215 (1902). Hasvinkeln eller skankens lutning mot skenbenet. Rösiö Hästkänned. 105 (1927).
B (†): HASE-BEN. se A.
-LEDGÅNG. (häse-) hasled. Bure Häst. 8 (1802).
-RYGG. (häse-) å häst: baksida(n) av hasbenet (se HAS-BEN 1 slutet). Bure Häst. 9 (1802).
Avledn.: HASA, v.1—4, se d. o.
-HASIG, adj. till 1, i ssgr, om djur: som har (så l. så beskaffade) hasor; se KO-, KROK-, RAK-, TRÅNG-, VID-HASIG m. fl.
Spoiler title