publicerad: 2017
VID vi4d, adj. -are (jfr VIDARE anm.); n. o. adv. vitt vit4. Anm. I ä. tid förekommer ibland den i ack. sg. m. böjda formen vidan, t. ex. Schroderus Os. 1: 816 (1635), ännu i början av 1900-talet i uttr. på vidan gavel (se 1 d).
Ordformer
(viande c. 1880. vid (hv-, hw-, w-, -ie-, -ii-, -ij-, -ijdd, -dh) 1523 osv. vidande c. 1880. vind 1748. wi- i ssg 1770 (: wibyxor). — n. o. adv. vit (hw-, w-, -ii-, -iitt, -ij-, -j-, -ijdht, -ijdt, -ijdtt, -ijtt, -th) 1523–1715. vitt (hv-, w-, -dht, -dt) 1528 osv.)
Etymologi
[fsv. viþer; motsv. urnord. -wīdaR, fd. vidh, with (d. vid), fvn. víðr (nor. vid, nyisl. víður), fsax. wīd (mlt. wīt), mnl. wijt (nl. wijd), ffris. wīd, fht., mht. wīt (t. weit), feng. wīd (eng. wide); jfr bl. a. äv. avest. vītarəm, åt sidan, find. vitarám, vidare, längre bort; sannol. ssg av den rot som äv. föreligger i VID, prep. osv., o. en p. pf. av den rot som äv. föreligger i ED, sbst.(1,) 2, o. alltså med en ursprunglig bet.: gången isär; formen vind sannol. identisk med den utvidgade formen vi(d)ande, belagd i sv. dial. (jfr KOLANDE). — Jfr VIDA, adv., VIDARE, VIDD, VIDGA, VIDLYFTIG, VIDLÖPIG, VIPEN]
1) som har l. företer l. äger rum med jämförelsevis stor (o. från hinder l. begränsningar o. d. fri) fysisk utbredning åt flera l. alla håll (i ytplanet); äv. dels i neutral anv. (se a), dels i fråga om sådan utbredning i enbart en ledd (se f). En vid skål. Rovfågeln bredde ut sina vida vingar. De går en vid lov kring huset. Thet är bätre boo vthi ena wrå vnder taak, än när ene trettefullo quinno wthi eno wijdho hwse. SalOrdspr. 21: 9 (öv. 1536). Somblige ådror, wthi Menniskionnes lekammen äre rette och trånge, och somblige äre krokote och wijde. Berchelt PestBeg. A 5 a (1588). Gropen som går omkringh staden är myckit diup och widh. Bolinus Dagb. 17 (1666). Goda Oxar .. ha stoora wida Horn. Rålamb 13: 59 (1690). Honom qväljer Helvetet och dödar, fräter emellan sina käftar, at upsluka honom med sit vida svalg. Kellgren (SVS) 5: 433 (1790). – Så här ser svenska folket ut, säger Magnus med en vid gest. Johnson Kommentar 169 (1929). Hennes ögon är mycket stora, pupillerna mycket vida. Gyllensten Huvudsk. 21 (1981). — jfr HIMMELS-, KAKE-, SKUGGE-VID m. fl. — särsk.
a) i neutral anv. (enbart med tanke på skalan som sådan): som har (sådan l. sådan) fysisk utbredning osv.; äv. med huvudsaklig tanke på omkrets; äv. i anv. som motsvarar c; jfr b α, f. Kärlet var vidare i botten än upptill. (Han) giorde ena graff kring om Altaret tw kornmååt wijdha. 1Kon. 18: 32 (Bib. 1541). Tu (skall) weta först, att huar och en rundh Circil .. är altijdh tre resor så widh omkringh som hans diuphett är neder igenom, och ändå litett mer. Luth Astr. 9 (1584). Styf-Kiortlar få ej wara widare, men wäl mindre än 4 ½ aln nederst omkring. PH 2: 925 (1731). — jfr DECIMETER-, JÄMN-VID m. fl.
b) om större (geografiskt) område o. d.; äv. i mer l. mindre överförd anv., om utsikt o. d. över sådant område; jfr g α, γ, h α. Iach wa(n)drar j eno wijdho rume. Psalt. 119: 45 (öv. 1536). Vij äro här boendes i ett stoort och vidt land (dvs. i Finl.). OxBr. 12: 273 (1642). Jag ser, swarade jag, en wider dal, hwarigenom flyter en ganska stor ström. SedolärMercur. 2: nr 10, s. 4 (1731). Efter en liten stund kom han upp på en höjd, hvarifrån man hade en vid utsigt, ej blott öfver kapellets omgifning, men långt och bredt ut till hafs. Almqvist Kap. 35 (1838). Visst var Norden vid .. (Kristi födelse) ett vitt skogslandskap och skulle så förbli fram till vikingatid och tidig medeltid. ForsknFramst. 1987, nr 4, s. 12. — jfr PRÄRIE-VID m. fl. — särsk.
α) om hela jorden l. världen; särsk. i uttr. vida världen; äv. i anv. som motsvarar a; jfr β. Hoo haffuer tilförenna mäält, huru högh himmelen, huru wijdh iorden, huru diwpt haffuet warda skulle? Syr. 1: 2 (Bib. 1541). (Herkules) märkeliga gerningar giorde, / Kring heela wijda Werlden än vthsporde. Rudbeckius Starcke A 2 a (1624). Han såg sig omkring i vida skapelsen efter en deltagande varelse. Eurén Kotzebue Orth. 3: 167 (1794). Efter slutad skolgång begaf sig F. ut i vida verlden. VL 1894, nr 271, s. 2.
β) (numera bl. tillf.) substantiverat, särsk. (o. i sht) om rymden l. havet; i sht förr äv. i anv. som motsvarar α, om jorden. Ey fins nån kärlek mer på Iordens runda kretz / .. Ia bårta kärlek är från nedra stora wida. LejonkDr. 103 (1689). Nu till stranden af det Vida / Hafva vi med nöje kommit. Almqvist RMar. 65 (1834). De svarta skyarna rida / sin vilddjursritt i natten, / och stjärnskottlikt i det vida / störtar ett utbränt år. Bergman TrAllt 137 (1931).
c) om (del av) klädesplagg, i fråga om utrymmet mellan detta o. den därav omgivna kroppsdelen; jfr a. Benedictiner orden the ther haffua en stoora och wijdha suarta cappo vppå. OPetri 1: 480 (1528). En tiuck rumpa wil haa en wijd brook. Grubb 638 (1665). (Den turkiska, kvinnliga klädedräkten) är sådan, att de hafwa tunna och hwijda silkes-byxor, som räcka ned till footen. KKD 5: 282 (1711). (Enligt mönster) tillskäras vida eller åtsittande jackor, kappor, paletåer. DamBok 235 (1879). Det (är) mycket möjligt att en skärmmössa med ganska vid kulle hade varit populär bland dåtidens ungdom. Kulturen 1986, s. 105. — jfr HALV-, KNÄ-VID.
d) om (dörr- l. fönster)öppning o. d.; särsk. i uttr. på vid, förr äv. vidan l. vida, gavel, förr äv. vida gavlar (se GAVEL, sbst.2); äv. mer l. mindre bildl. (jfr g); förr äv. i överförd anv., om språkljud uttalat med jämförelsevis öppnare mun. Görer portanar wijdha, och döranar j werldenne högha, at äronnes Konung må dragha ther in. Psalt. 24: 9 (Bib. 1541). Föga hade .. varit att klaga .. om icke .. Regeringen under konung Carl den XI:tes minderårighet .. öpnade en vid dörr för enskilte begär och otaliga egennyttigheter. Schönberg Bref 3: 188 (1778). Sommarsolen (göt), genom de vida, uppslagna fönstren, sitt rikaste sken. Kullberg Portf. 178 (1838). Ställ din dörr på vida gaflar! Hagberg Echegaray 86 (1902). Noreen VS 1: 394 (1905; om vokal). Högt uppe under taket stodo vindfången uppslagna på vidan gafvel. Ahrenberg Männ. 5: 145 (1910).
e) i fråga om färd l. spridning l. förekomst o. d. vida omkring; jfr h α. (Vi) kenne och bekenne .. (förordningen) wara högeligh af nöden .. och lände H. K. m:t och wårt K. Fäderneslandh till högh och wijdh berömmelse. RA II. 2: 97 (1617). Han hade gjort vida vikingafärder. Afzelius Sag. 6: 193 (1851). — jfr RIKS-VID. — särsk. (numera bl. tillf.) i mer l. mindre överförd anv., om väg (jfr f): som för l. fört (en) vida omkring l. långt bort; förr särsk. i uttr. vida vägnar (äv. vägna l. sammanskrivet), äv. i bildl. anv. (jfr g), ss. förstärkande adverbial (jfr h β δ') liktydigt med: vida (se VIDA, adv. 1 c α). Sedhen ginge wt wida wegna sådane breff som her epther fölgie. G1R 6: 186 (1529). Huruledes adell och oadell aff vijde väger .. (marknaden) besöke till merklige stadzens opkomst. AOxenstierna 1: 485 (1633). Vi fingo ut en kärkommen charta, som vida vägna öfvergick de förra uti likhet med Landets skapnad. Faggot PVetA 1747, s. 36. Vida vägnar svårare forsar har man klarerat med all heder. Arkadius Pakkala 32 (1895). Och han gick ilande på vida vägar. Karlfeldt FlBell. 63 (1918).
f) (utom i slutet o. i ssgn VID-FILM numera bl. tillf.) i fråga om utbredning enbart i sidled, ungefär liktydigt med: bred (se d. o. 1); särsk. om väg o. d. (jfr e slutet); äv. i anv. som motsvarar a (jfr BRED 2). The Daler, szom thu nu skickede hijt, till en proba, äre änn nu alt för widhe. G1R 16: 48 (1544). En liten trånger stijg så giorde stoor och wijd, / Att han med sin arme fick fara upp och nidh. CupVen. C 1 b (1669). En vid och hög målning, som nästan betäckte en hel vägg. Atterbom Minn. 212 (1817). — särsk. (i fackspr.) i fråga om ben- l. fotställning o. d. hos häst (l. hund). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 21 (1836). Det vida fotskiftet är motsatsen (till det trånga). Billing Hipp. 146 (1852). jfr KNÄ-, MARK-, TÅ-VID.
g) i bildl. anv.; särsk. (med mer l. mindre kvardröjande eg. bet.) i sådana uttr. som inom vida kretsar (jfr KRETS, sbst.1 9 a, b); förr särsk. i uttr. hava vitt utseende (jfr UT-SE 6 b slutet, VITT-UTSEENDE); jfr d, e slutet, h β. Iach haffuer seedt en enda på all Ting, men Tit budh är ganssca wijdt. Psalt. 119: 96 (öv. 1536). Wij hafwe icke behof at taga wijda exempel. Rudbeckius KonReg. 234 (1615). Saken skall hafva ett vidt utseende. 2Saml. 9: 31 (1797). Befattningen, som öppnade vida framtidsutsikter. Levertin Gest. 104 (1903). Ett dödsbud, som utan tvifvel skall väcka deltagande och förstämning inom vida kretsar i vårt land. PT 1912, nr 112 A, s. 2. — särsk.
α) i fråga om område (jfr b) som är föremål för verksamhet l. ngts tillämpning o. d. Arbetet är stoort och wijdt. Neh. 4: 19 (Bib. 1541). Konsten är wijdh, och haar lijten tijdh. Grubb 423 (1665). Ingeniören .. var en helt ung man af alls icke vanlig amerikansk typ, med vida, men ojämna kunskaper åt praktiska håll. Zilliacus Hågk. 31 (1899). (Diabetes) är ett vitt fält för forskningen som spänner över immunologi .. och sjukdomens spridning i befolkningen. DN 7/4 1987, s. 34.
β) (numera bl. tillf.) i fråga om sinnestillstånd o. d., särsk. dels om samvete: rymlig (se RYMLIG, adj.2 1 b α), dels om hjärta: stor (se STOR, adj. I 10); ngn gg äv. om person: storsint o. d. Thet måtte wara ett rwmdt och wijdt samwet som sådant kan troo och ther på förlåter sigh. PJGothus Savonarola SyndSp. H 5 b (1593). Dem Herren utsedt har til sina wärcktyg dyre, / Dem giör han hiertat widt som hafsens myckna sand. Runius (SVS) 1: 186 (1707). Givmild, öppen, vid och solig / levde du och gav du fritt. OLevertin hos Söderhjelm Levertin 1: 462 (1905).
γ) i uttr. i, förr äv. på, vida fältet (se FÄLT 2 a α, β); förr äv. i det liktydiga uttr. i det vida; jfr b. AOxenstierna Bref 4: 442 (1648). En sak, som ”står i det vida”. SöndN 1862, nr 14, s. 1.
δ) om begrepp l. definition o. d. En sådan Nåd, i thetta wida begrep, menar här David. Sahlstedt Hoffart. 4 (1720). En definition är för vid (latior definito), då den utom den gifna föreställningen begriper under sig ännu flera. Tuderus Kiesewetter Log. 14 (1806). Växtsamhällen som inte längre kan kallas hedar, inte ens i ordets vidaste bemärkelse. Selander LevLandsk. 92 (1955).
h) ss. adv. vitt (l. i komp. vidare (se särsk. α)); särsk. i förb. med p. pf.; äv. i neutral anv. (motsv. a; se särsk. β α'); jfr 2 slutet o. VIDA, adv. 1, VIDELIGA, VIDLYFTELIGEN 1. Lät tin munn wijdt vp. Psalt. 81: 11 (Bib. 1541). Settia fötter och been widt ifrå hwar annan. Spegel 431 (1712). En gammal grankotte ligger mellan tallkottarna, den har vitt uppspärrade fjäll. Fogelström Vakna 165 (1949). — jfr GAVEL-VITT. — särsk.
α) i fråga om (geografisk) utbredning o. d. (jfr b) l. spridning l. förekomst l. färd o. d. (jfr e): vida (omkring); äv. i förb. med omkring (i sht förr äv. sammanskrivet); förr särsk. i förb. med ligga (se LIGGA 4 c). Ryktet gick än thå wijdhare vth om honom. Luk. 5: 15 (NT 1526). Hans böker som wijdt noogh vthgångna äre. OPetri 1: 166 (1527). Krijgen blijfva .. nu förde vijdt öfver siöö och landh. AOxenstierna 1: 346 (1630). Thenne bieren .. haffwer en godh smaak, ther före förasz han widt omkringh i Deutzschland sampt andre länder. Bolinus Dagb. 19 (1666). Midt igenom vapen och män sträckte de vidtomkring allt till jorden. Kolmodin Liv. 3: 84 (1832). (Hunden) sprang längre inåt snåren för att få veta hur vitt förhärjelsen var spridd. Lagerlöf Holg. 2: 22 (1907). — särsk.
α') [jfr t. weit und breit] i uttr. vitt och brett (jfr BRED 1 b), förr äv. vitt och sitt (se SID, adj.1 6 a); äv. (o. numera i sht) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr β), särsk. i fråga om vidlyftigt (om)talande l. utläggande o. d. av ngt. G1R 15: 327 (1543). Dhe som försten för fhå åår sedan .. wijdt och bredt förfolgde. RA I. 4: 629 (1598). Jag sökte widt och bredt, at få ihop en skrifft. Brenner (SVS) I. 1: 127 (1695). De .. pläga gemenligen .. orda widt och bredt om Guds försyn. SKN 1841, s. 267. Men snälla Rikard, för bara nån vecka sen så förklarade du vitt och brett att du alldeles struntade i henne. Evander Härl. 207 (1975).
β') i uttr. så vitt (förr äv. utan klar avgränsning från 2); äv. i mer l. mindre bildl. anv. (jfr β), i fråga om (med hänvisning till i sammanhanget angiven) grad l. utsträckning l. omfattning o. d. av ngt, ofta ungefär liktydigt med: så långt (äv. (o. utom i förb. med mer l. mindre bildl. rörelse- l. befintlighetsverb numera nästan bl.) i konjunktionell anv. (se slutet)). Kænne gudh wij wille gerna wndsætia eder Oc flere wore wæner Oc wore ecke wort folk Saa wiith strötth baade i findland oc tesslikes tiil siös. G1R 1: 168 (1523). Jagh förhopas, att ner så vitt kommer, skall jagh finnas utan skuld. OxBr. 6: 4 (1626). Det fägnar mig .. att Eder resa så vidt gått lyckligt. Geijer Brev 412 (1842). Blygt läste han upp sina dikter, så vitt olika all hans hittills offentliggjorda fantasialstring. Söderhjelm Levertin 1: 271 (1914). särsk. i förb. med av så bestämd att-sats (l. komparativ l. konsekutiv sats) specificerande graden osv. av det i den överordnande satsen angivna förhållandet; äv. övergående i konjunktionell anv. (se SÅ-VITT). HFinlH 1: 229 (1530). Då skall jagh tala så with, så ath de skuulle tigia. TbLödöse 322 (1594). Calwinisterna gifwa så före, at Christi .. blodh är icke tilstädes j Natwarden .. vthan så wijdt ther ifrå, som then högsta himmel är ifrå iorden. OMartini Pred. D 4 a (1606). Nu är så widt kommit medh Academiæ bygningz renovation .. att her proponerass publicè i trenne Auditorijs. BraheBrevväxl. II. 1: 124 (1658). Nu är man hunnen så vitt, att motorn åter kunnat bortlämnas. Frosterus Jord. 144 (1930).
β) i mer l. mindre bildl. anv.; förr särsk. i förb. med utse (se UT-SE 6 b slutet); jfr α α′, β′ o. g. Effter thet Judas nu gaff diefflenom mera rum, och lät medh sijn gerigheet och wredhe dörena wijdhare vp för honom. LPetri ChrPina D 1 b (1572). Kopparen således vidt under sitt värde satt vorden. RP 3: 260 (1633). För widt wåga wi intet sträcka oss i owisshet ännu huru tilräckelige de af Hans Kongl Maj:t nådigst bewiljade mojens (dvs. medel) kunna blifwa. HH XXXII. 2: 34 (1783). Stundom gick .. ömheten om academicassan nog vidt. Weibull o. Tegnér LUH 1: 240 (1868). En stor del av sekteristerna tillhörde Åke Svenssons släkt, som var vitt utgrenad i båda socknarna. Moberg Utvandr. 14 (1949). — särsk.
α') i neutral anv., särsk. i uttr. hur(u) vitt, förr äv.: i vilken mån o. dyl. l. huruvida (se HURU-VITT). Rudbeckius KonReg. 129 (1615). Om magt och styrka lägges .. (till hederstitlar), vet man aldrig, huru vidt den med tiden kan sträckas. Schönberg Bref 1: 275 (1778).
β') i fråga om (ömsesidigt) åtskiljande o. d.; särsk. i uttr. vitt skilda (jfr SKILJA V 9 c o. VITT-SKILD). Stiernhielm Arch. E 3 a (1644). Jag vet bara att våra meningar gick vitt isär om vad enskilda fredsvänner kunde uträtta. Wigforss Minn. 2: 55 (1951). Föreställningen om att ha barn och att verkligen vara förälder var två vitt skilda ting, tänkte han. Wahlberg FrusLiv 81 (2003).
γ') i fråga om överträffande l. överlägsenhet o. d.: vida (se VIDA, adv. 1 c α); särsk. i förb. med verbet övergå. Huilka wälgerningar wijdt wijdt gåå offwer noghon menniskios förskyllan. OPetri 1: 76 (1526). Ther han så högeligen winladhe sigh om Wältaligheet och werldzligh Wijszheet, at han sine jämpnlijker wijdt öfwergick. Schroderus Os. 1: 475 (1635). (Petrarcas) språkligt och metriskt vidt öfver tidens nivå upparbetade form. Söderhjelm ItRenäss. 67 (1907).
δ') (†) övergående i allmänt förstärkande bet., ss. bestämning till adj., ungefär liktydigt med: ytterligt; äv. bestämmande negation: alls; jfr e slutet o. VIDA, adv. 1 c α α′, β′, δ. At den summan widt intet tilräcka kunde, emot den ringaste del af Riksens tarf. HC11H 10: 138 (1672). Att man med vidt större fördel emot vexell på Hamborg kunde här häfva penningarne. HH XXI. 1: 248 (1713). Ett vidt främmande språk. Fröding Eftersk. 2: 85 (1892, 1910).
2) [jfr 1 e (slutet)] († utom i slutet slutet) i fråga om befintlighet: avlägsen l. fjärran; äv. i förb. med frånvaro. På Hufwudet hade .. (stora herrars) Fruger myckit granne Linkläder (af Kiöpmän ifrå wijde orter införde). Tempeus Messenius 188 (1612). Dhe högha Herrar Sweriges Rijkes Rådh, som då uthj H:ns Kongl. Maj:ttz wijdha frånwahru wohre hemma i Rijke stadde. HSH 31: 273 (1662). Så vpwecker Gud gudfruchtiga siälar til befremjande af .. sitt heliga ords vtspridande ibland the wåra jemwel widast i Hedenhös lender. Swedberg Lefw. 360 (1725). En dimmig snöfjällstopp i vidaste fjärran. Högberg Baggböl. 1: 226 (1911). — särsk. ss. adv. vitt, med mer l. mindre kvardröjande bet. av 1 h; äv. dels bildl. (särsk. i uttr. ngt vare vitt ifrån ngn (jfr FJÄRRAN I 1 b γ β')), dels mer l. mindre pleonastiskt (se slutet); jfr 1 h α β′. Olioberghet skal kloftna mitt j tw stycker .. ganska wijdt ifrå hwart annat. Sak. 14: 4 (Bib. 1541). Lijkesom jagh H. K. M:t vilie och befalningh icke effterkomma ville, hvilckett vijdt vare ifrån migh. OxBr. 5: 48 (1613). Det klämtar när och vidt. Hansson Nott. 45 (1885). särsk. [numera bl. med anslutning till 1 h] (fullt br., numera bl. tillf.) i mer l. mindre pleonastisk anv., i förb. med sådana ord som avlägsen. Schmedeman Just. 874 (1684). Från vidt aflägsna stränder. Geijer Skald. 1 (1811, 1835).
Ssgr (i allm. till 1): A: VID-AVLÄGEN, -BEGRIPEN, -BEKANT, -BERÖMD, -BLICKANDE, se C. —
(1 c) -BRÄTTAD. om hatt: som har vitt brätte; jfr -brättig, -skyggig. MeddSlöjdF 1899, 1: 15. Damer i eleganta sommarklänningar nickar och ler mot honom under vidbrättade hattar. Henschen SkuggBrott 61 (2004). —
(1 c) -BRÄTTIG. (numera bl. tillf.) vidbrättad; äv. bildl., särsk. om träd. Den djupt neddragna mjuka, vidbrättiga filthatten. Essén HExc. 245 (1916). En fullmånenatt .. vandrade älskande par .. under de vidbrättiga träd, som växte i ruingruset. TurÅ 1936, s. 288. —
-BUKIG. som har vid buk (se särsk. d. o. 4). Man kokar någonting i smalhalsade, vidbukiga lerkrukor. Langlet Ryssl. 202 (1898). —
(1 c) -BYXA. (numera i sht i skildring av ä. förh.) vid byxa; i sht i pl. Wallenberg (SVS) 2: 28 (1770; uppl. 1999). Vidbyxornas avancerande från Matrosplagg till Visitplagg. Polyfem I. 2: 2 (1810). Den åtsittande knäbyxan dominerar helt modedräkten vid slutet av 1600-talet .. och avlöste då den sedan 1500-talets slut brukade vidbyxan. SörmlH 13: 99 (1947). jfr sjömans-vidbyxor. —
-FAMNANDE, -FAREN, se C. —
(1 f) -FILM. (i fackspr.) film med bredare bildformat än normalt; äv. om bildformatet. Anita Björk, den första svenska skådespelerska som fått uppleva vidfilmen framför kameran. Expressen 8/10 1953, s. 15. De vanligaste bildformaten är 1: 1,66 (s k europeisk vidfilm) och 1: 1,85 (amerikansk vidfilm). Sterner OrdbFilmare (1999). —
-FLYGANDE, -FREJDAD, se C. —
(1 e) -FRÄGD. (vid- 1604–1727. vitt- 1685–1797) [fsv. vidhfrägdher] (†) vittfrejdad. Vthaf thenne Amale hafwer then wijdhfrägde och berömlige slächten .. sit nampn. Skytte Or. B 7 a (1604). Hagströmer ÅmVetA 1797, s. 24. —
(1 e, g) -FÄRDIG. (†) villig att (gärna) gå vidare; äv. om sak, dels i överförd anv., dels: som förtjänar l. inbjuder till sådan villighet. Sahlstedt (1773). Hvad hos mig saknas i utförandet af et både rikt och vidfärdigt ämne. Sandels ÅmVetA 1775, s. 6. Vidfärdig var hans vettlystnad. Järta ÅmVetA 1831, s. 29. —
(1 e) -FÄRDING. [efterleden till färdas] (†) person som färda(t)s vida. Lundell (1893). Att svenskarna fordom som nu varit de värsta vidfärdingarna. Nordenstreng Vik. 19 (1915).
Ssg (†): vidfärdings-man. (-färlings-) En fremmande widfärlingsman. ÖstraHdDomb. 21 (1602). —
-FÖRFAREN, -GAPANDE, -GRENAD, se C. —
-GRENIG. (vid- 1756 osv. vitt- 1866–1887) som har vitt grenverk; vittförgrenad (äv. i bildl. anv.). Denna gamla och widgreniga Slägtens ålder och widlöftighet. SvMerc. 2: 256 (1756). De öfversta större ganska vidgreniga, men rätt grofva björkarne. SkogsvT 1905, s. 421. —
-HALSAD. särsk. om kärl o. d.: som har vid hals; jfr -halsig. Små jemnsmala och vidhalsade flaskor, som på alla apotek är kända under namnet opodeldocs-flaskor. Nyblæus Fotogr. 45 (1874). —
-HALSIG. (numera bl. tillf.) vidhalsad. En widhalsig butelj fylldes med watten, blef öfwerbunden med blåsa och sänktes i Spiritus Vini. Fischerström 3: 345 (1787). —
(1 f slutet) -HAS. (†) has(ställning) där hasspetsen är riktad utåt (med följd att de samhöriga hasorna står för långt från varandra). Vidhas är det motsatta af Kohas. Ehrengranat Hasl. 34 (1809). Billing Hipp. 100 (1852). —
(1 f slutet) -HASAD. (numera bl. ålderdomligt) som har vida hasar; jfr -hasig. Sjöstedt Husdj. 1: 85 (1859). —
(1 f slutet) -HASIG. (numera bl. ålderdomligt) som har vida hasar, hasvid; jfr -hasad. I afseende på ridhäst kan anmärkas, att en Kohasig med lätthet och en Vidhasig svårligen kan bringas på häsarne. Ehrengranat Hasl. 34 (1809). —
(1 g β) -HJÄRTAD. som har vidsynt l. storsint (inkännande) hjärta (se d. o. II 2), i sht förr äv. sinne (jfr hjärta II 1) präglat av vida perspektiv l. kringsyn o. d.; äv. överfört, om ngt som vittnar om sådan egenskap. En widhiertad, som har stora och wida tanckar, wida förslag och anslag. Sahlstedt Hoffart. 86 (1720). Regeringen kan .. stödja sig på biskop Rundgrens kraftiga, klara och vidhjärtade uttalande. SvD(A) 27/2 1898, s. 1. Som den ryska damen i berättelsen ville jag vara. Vidhjärtad, impulsiv, frikostig. Kyrklund Sol. 42 (1951). —
(1 g β) -HJÄRTENHET~002, äv. ~200. (numera mindre br.) egenskapen att vara vidhjärtad. O, underbara storsinthet, o, gudomliga widhjertenhet! Huru mycket större är icke Gud än menniskor! Rudin 2Evigh. 2: 184 (1885, 1888). SAOL (2006). —
(1 c) -KJORTEL. (vid- 1554 osv. vide- 1563–1882) särsk. (förr) om tabert. Widkiortill (vartill använts) Brunth Sam(m)ith – 21 alin. KlädkamRSthm 1554, s. 6 a. —
-KRONIG. som har vid krona (se krona, sbst. 4 (d)). Ekbackarne med sina gamla knotiga, vidkroniga träd. SkogsvT 1905, s. 8. —
(1 c) -KULLIG. om huvudbonad: som har vid kulle; jfr kullig, adj.1 Lundell (1893). Hon är själv klädd till chaufför, i ett slags uniform med spetsbyxor, benlindor och vidkullig mössa. Lundkvist Vindingev. 67 (1956). —
-KÄND, se C. —
-MASKIG. som har vida maskor; jfr maskig, adj.2 2. Vidmaskiga hängmattor. Lindström Bates 213 (1872). —
-MUNT. (numera mindre br.) som har vid mun. Ther pustar Æolus och ganska wjdmunt blåser. Spegel GW 54 (1685). Lyttkens o. Wulff Ordsk. 433 (1917). —
-MÅLLA. (†) i uttr. betecknande olika växter sannol. tillhöriga familjen Amaranthaceae (l. möjl. familjen Chenopodiaceae). (Lat.) Blitum .. (sv.) Wijdhmålle. Franckenius Spec. B 1 a (1638). Rudbeck d. ä. HortBot. 18 (1685). —
-RUMMIG. (vid- 1866 osv. vitt- 1905) (numera bl. tillf.) som har vitt (invändigt) utrymme; vid; jfr -rymd, -rymlig, -rymmig. (Äpplet har) vidrummig kärnhuskapsel med många kärnor. Eneroth Pom. 2: 161 (1866). —
-RYMD, p. adj. (vid- 1751–1762. vitt- 1742) (†) = -rummig. Tilas PVetA 1742, s. 10. Den 3:dje (grottan) är mera hög och widrymd. Hülphers Dal. 613 (1762). —
-RYMLIG. (†) = -rummig; i sht till vid, adj. 1 b, om område o. d.; jfr rymlig, adj.2 1 c (β). Neder emot siösidan .. falla slätterne .. något större och widrymligare. Gadd Landtsk. 1: 184 (1773). LfF 1848, s. 134. —
-RYMMIG. (†) = -rummig. En gammal Lieutenant Gyllenstorm .. som .. upfriskade våre utfrusne siälar med skiöne eldbrasor i sine store och nog vidrymmige rum. Tilas CurrVitæ 219 (1756). Leijonmark PVetA 1775, s. 16.
(1 c) -SKAFTAD. som har vitt skaft (se skaft, sbst.1 I 5 c). Försök bara att få på honom ett par vidskaftade stöflar. Knöppel SvRidd. 123 (1912). —
(1 c) -SKYGGIG. (numera bl. i vissa trakter) vidbrättad; jfr skyggig, adj.2 2. Karlen är iförd den gamla sockendrägten med vidskyggig filthatt. Karlin KultM 27 (1888). —
-STRÄCKT, p. adj. (vid- 1744 osv. vitt- 1753–1779) som sträcker sig vitt omkring l. har vid utsträckning, vitt utsträckt; utom i b, c i sht till vid, adj. 1 b, om område o. d. (äv. dels mer l. mindre överfört, om utsikt, dels ngn gg med måttsangivande bestämning); jfr sträcka, v. I 14, II 9, o. vidlyftig 1, vitt-begripen 1, vitt-belägen 1, vitt-faren 2. Öfwerheten har alltså en ganska swår, tung och beswärlig syszla, särdeles i et Folkrikt och tillika widsträckt Land. Orrelius Diurr. 97: 4 (1750). I Swerge woro på den tiden många obebyggda marker, flere dagsleder widsträckta. Fryxell Ber. 1: 27 (1823). Utsigten var vacker och vidsträckt, men kunde ej mäta sig med den från Käringberget. Ödman VexlBild. 91 (1890, 1893). Det var det enda trädet och dess krona var så vidsträckt att den förmådde skänka skugga åt nästan hela gården. Krusenstjerna Fatt. 3: 172 (1937). Jag blev stående en stund vid gångens slut .. där en vidsträckt åker med raps var på väg att gå i full blom. Östergren SistCig. 419 (2009). särsk.
a) (†) med sådana huvudord som läge. PH 7: 4898 (1759). Rikets vidsträckta läge. LBÄ 39–41: 40 (1800).
b) till 1 e, i fråga om färd l. spridning o. d.; jfr c (α). Ofta slår kallbrand til wattensoten, då den merendels dödar, om den är widsträkt. Darelli Sockenapot. 226 (1760). Hunnen till en högre ålder, då vandringarne icke mera kunna blifva så vidsträckta. Ström SvFogl. 4 (1839). I vårt land finnas något över 30 arter, av vilka flera hava en vidsträckt utbredning. Trägårdh Skogsins. 46 (1914).
c) i mer l. mindre bildl. anv. (äv. utgående från b) l. till vid, adj. 1 g, ofta liktydigt med: (vitt)omfattande (se omfatta I 4 slutet); jfr vidlyftig 2. Deras vidsträkta göromål (hindrar) at emottaga någons visite uti deras hus. Brelin Resa 134 (1758). En tänkare med vidsträckta kunskaper. De Geer Minn. 1: 209 (1892). Alkohol har en vidsträckt teknisk användning. Smith OrgKemi 56 (1938). På nutidsdiktens vidsträckta fält var han en erfaren spanare. 3SAH LXX. 1: 15 (1961). En grundläggande förståelse av 1900-talet där nazismen och dess ideologiska kvarlåtenskap ses i ett mer vidsträckt historiskt sammanhang. Östling NazSensm. 17 (2008). särsk.
α) med mer l. mindre kvardröjande eg. bet. (av b). En skickelig hushåldning och en vidsträckt handel. Höpken 2: 79 (1747). Det förefaller, som om Finlands öde i våra dagar har äfven i vidsträckta kretsar hos oss väckt känslor, som förut liksom slumrat. SvTidskr. 1891, s. 65. Tack vare vidsträckta internationella förbindelser. Thorman TextilK 13 (1944).
β) om betydelse(omfång) o. d.; jfr vid, adj. 1 g δ. Stundom tages det ordet Hushållning uti en mera inskränkt och stundom uti en mera widsträkt bemärkelse. Berch Hush. 5 (1747). Endast genom Poesien eller, vidsträktare förstådt, konsten kan det Guddomliga blifva allmänt fattligt. HT 1916, s. 90 (1819).
γ) (numera bl. tillf.) i fråga om giltighet l. tillämplighet o. d., liktydigt med: vittgående. Ehuru widsträkta .. (reglerna) äro och nyttiga; kan man likwäl omöjeligen föregifwa, at the äro inga förbehåll och exceptioner underkastade. Kullin EngGr. 8 (1744). Att .. komiténs grundåsigt .. anses vara för vidsträckt. Agardh BlSkr. 1: 229 (1854). På 1400-talet kom båda länderna under hertigdömet Burgund, dock med vidsträckt autonomi och egen ståndsrepresentation. FinT 1955, s. 7.
δ) (†) om person (ss. själ l. snille o. d.). Man vil tvinga et djuptänkt Snille, en hög och vidsträkt Själ, at tänka och tro efter människjo-stadgar. Gagnerus Stjernhjelm 114 (1776). Rosenstein PVetA 1789, s. 37.
Avledn.: vidsträckthet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara vidsträckt; vidd. Det ena (ordet) har altid något mera eftertryck, widsträkthet och finhet, än det andra. Hasselroth Campe 242 (1794). En utsigt, som genom sin häpnadsväckande vidsträckthet och sin storartade skönhet täflar med de förnämsta i Norden. Ödman VårD 2: 126 (1888). —
-SYN.
1) (numera mindre br.) till 1 b: utblick med vitt synfält; äv. i bildl. anv. l. till vid, adj. 1 g (jfr 2), om vittomfattande (o. god) överblick o. d., kringsyn; jfr syn, sbst.2 1. Ämnet .. kräfver .. den erfarenhetens vidsyn, som förmår att i detaljernas rikedom välja det väsentliga. VL 17/3 1903, s. 3. Att han fick ostört njuta av .. den grannaste vidsyn som finns, näst efter Ofoten och Nordkap. Edström Mossgrönt 1: 13 (1950). Östergren (1967). Högt bildade män, med vidsyn, språklig medvetenhet och smak. 3SAH XC. 1: 71 (1982); möjl. till 2.
2) till 1 g (jfr 1): syn(sätt) innebärande (beredvillighet till) förståelse för l. godtagande av olika (avvikande l. omstridda l. nya) åskådningar l. företeelser o. d., vidsynthet; tolerans; jfr syn, sbst.2 5. En idog, kraftig befolkning med slättbons öppna, frimodiga sinne och den vidsyn, som den fria horisonten skapar. SDS 11/3 1914, s. 9. Medan vi söker bygga ett samhälle där frihet och vidsyn är högsta principer, vill de hundrafyrtio läkarna tvinga in oss alla under en enda doktrin. DN(A) 9/2 1964, nr 38, s. 2. —
-SYNT. (vid- 1802 osv. vitt- 1900–1967)
1) (numera mindre br.) till 1 b: varifrån man kan se vida omkring; äv. dels: som syns vida omkring, dels i bildl. anv. l. till vid, adj. 1 g (jfr 2): som har l. kännetecknas av vittomfattande (o. god) överblick o. d., kringsynt (äv. överfört, om ngt sakligt). Red upp på Munkskåll-högden, vidsynt öfver nästliggande Käl och Fjäll. NorrlS 1–6: 113 (1802). Nutidens holländare äro framför allt affärsmän, driftiga, dugande, vidsynta affärsmän. Ödman Hemma 117 (1896). Det vidsynta kumlet reser sig på ansvällningen mellan tvenne dalsystem. Hedin Transhim. 3: 474 (1912). Ehrenström uppgjorde en i det hela taget vidsynt regleringsplan. Vasenius Top. 1: 401 (1912). Östergren (1967).
2) till 1 g (jfr 1): som har l. kännetecknas av vidsyn; äv. i överförd anv., om ngt som vittnar om vidsyn. En vidsynt religionsform, som lemnar rum åt alla dessa bärare af andens kraf, hvilka skiftande former än deras religiösa öfvertygelse för öfrigt kunna hafva. SDS 28/6 1904, s. 2. Björn Dählie är en vidsynt man, öppen för nya idéer. GbgP 20/2 1994, s. 26.
Avledn.: vidsynthet, r. l. f.
1) (numera mindre br.) till -synt 1, särsk. i bildl. anv. Vidsyntheten hos deras affärsmän. PT 1896, nr 272 A, s. 3. Östergren (1967).
2) till -synt 2: vidsyn. Norström NMänn. 11 (1906). Jag tänkte på .. de anställda .. och deras uppburne, vidsynte chef. För .. (trädgårdsmästaren) räckte vidsyntheten tydligen inte till. Gustaf-Janson Toffl. 23 (1964). —
-SÖKT. (vid- 1831 osv. vitt- 1752–1967)
1) till 1 e: som söker (sig) vida omkring; särsk. (o. numera bl., jäg.) om jakthund: som söker på stort avstånd från jägaren (jfr lång-sökt 2); jfr vitt-söken. (Man) tilltager .. omfånget (av hägnaden) efter lynnet hos den vidsöktaste djurarten. Swederus Jagt 272 (1831). Om marken är mycket tät så att man har svårt att följa hunden, något som kan vara kinkigt nog om den är vidsökt. Petre HbJäg. 121 (1931).
-UTSEENDE, se C. —
(1 d) -VAKEN. (numera mindre br.) klarvaken; äv. (o. eg.) om ögon. I det allvarsamma, snipiga ansiktet glimmade ögonen vidvakna. Angered-Strandberg NVärld. 214 (1898). Du är vidvaken när du slår upp ögonen på morron. Idun 1957, nr 6, s. 32. —
-VINKEL. särsk. (fotogr.): (vid bildvinkel åstadkommen gm) kortare brännvidd än den normala för ifrågavarande film- l. bildformat; äv. elliptiskt för: vidvinkelobjektiv. Roosval Schmidt 8 (1896). Med teleobjektiv och vidvinkel har han trängt in i Sveriges sista urskogar. ICAKurir. 1985, nr 25–26, s. 14.
Ssgr (fotogr.): vidvinkel-kamera. Fotograferingen, som numera vid kartverket utföres med en Zeiss vidvinkelkamera. SvGeogrÅb. 1938, s. 48.
-objektiv. jfr objektiv II 1. Nyblæus Fotogr. 102 (1874). Systemkameror, där man kan växla mellan normal-, tele- och vidvinkelobjektiv. ICAKurir. 1965, nr 19, s. 39.
-perspektiv. särsk. bildl. Förf. .. sätter in denna fråga i ett vidvinkelperspektiv, behandlar den hela tiden i dess sammanhang med en rad andra frågor. HT 1962, s. 84. —
-VUXEN, p. adj. som växer l. vuxit sig vid. Björken förekommer .. dels jämförelsevis högvuxen, med god stambildning i blandning med gran, dels mera låg- och vidvuxen. SkogsvT 1905, s. 418. —
-VÄLVD, p. adj. (vid- 1934 osv. vitt- 1896 osv.) (numera bl. mera tillf.) som välver sig vitt. För vek bland de starka med vidthvälfdt bröst. Fröding Stänk 137 (1896). —
(1 d) -ÖGD. som har vidöppna ögon. Utom mig af ångest satt jag kapprak, vidögd och klarvaken i min säng. Berger DrömHelv. 233 (1906). —
(1 (d)) -ÖPPEN. (förr äv. särskrivet. vid- 1559 osv. vitt- 1757) [fsv. viþopin] (vitt öppnad o. därmed) helt öppen; särsk. om mun, äv. mer l. mindre bildl. (jfr e), i sht förr särsk. i fråga om (tanklös l. hänsynslös) frispråkighet o. d.; förr äv.: helt blottad (o. fullt synlig). När the med så vidöppen mund både en och annan uthan all brot utropa för förredare. LPetri Kr. 140 (1559). At Diuret .. / .. med wid-öpne Käfter / Utmanar Jägaren. Spegel GW 162 (1685). Til desz man lagt en widöpen knif til rätta. Weise 1: 169 (1769). Att vår stackars hjälte .. försagd stod stilla med vidöppen mun. Braun Calle 154 (1843). Många (växter), som under dagen hafva bladen vidöppna, sluta dem tillsamman under natten. Agardh LinnéArt. 24 (1885). särsk.
a) om ögon l. blick o. d. Att hon icke rodnade af bryderi ansåg jag gifvet, emedan hennes ögon stodo vidöppna, såsom på en som går i sömnen. Almqvist AMay 25 (1838). Hon (såg) mig rakt i ögonen, utan blygsel eller skygghet, med stadig, vidöppen blick som ett barn. Siwertz Förtr. 246 (1945).
b) om dörr(öppning) l. (förhänge för) fönster o. d.; särsk. i förb. med stå; äv. dels om byggnad, med tanke på (lättillgänglighet gm) dess vidöppna ingång(ar), dels i mer l. mindre bildl. anv. (jfr e). Möller 1: 104 (1745). Fadladin, hvars sidengardiner voro vidöppne, på det alla måtte fröjdas af hans höga åsyn. Arnell Moore LR 2: 103 (1830). Sedan (B. v.) Beskow diktat ”Sveriges anor”, stodo lyckans portar vidöppna för honom. NF 2: 387 (1877). Äfven i hvardagslag .. stå våra lärosalar vidöppna för hvem det lyster att inträda. Hjärne SvFräm. 219 (1893, 1908). Fönstren stodo vidöppna som borgargap på en kubistutställning. Carlsson 4711 80 (1921).
c) i fråga om kroppsställning: raklång l. utsträckt på rygg; ofta motsatt: framstupa; särsk. (o. numera bl., med.) i fråga om fostrets ställning vid förlossning; förr särsk. i förb. med ligga; jfr vipen. (Mördaren) kastade honom wijdöpen til marken, och slogh honom .. ihiäl. Schroderus JMCr. 325 (1620). Då man .. fått en korphona, fastbinder man den vidöppen på marken. Swederus Jagt 182 (1831). Likaså förebådar det döden, då den sjuke ligger vidöppen med krökta knän. Odenius 2Celsus 75 (1906). Vidöppen bjudning (dvs.) en fosterbjudning där fostret föds fram med huvudet först och ansiktet riktat framåt i förhållande till moderns kropp. Lindskog (1997).
d) om område l. yta o. d.: som breder ut sig vitt o. öppet. De vidtöpna fält, som här i kring denna Staden finnes. BtHforsH 2: 109 (1757). Det finns icke många platser i det vidöppna och lättillgängliga Skåne, som ligga fjärran från världens vimmel .. i lika utpräglad grad som Rösjöholm. Böök ResSv. 10 (1924).
e) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr huvudmom. o. b), i fråga om dels (oinskränkt) lättillgänglighet för ngn l. ngt utifrån kommande (ibland med anslutning till b), dels stor välvillighet mot l. (oinskränkt) mottaglighet för intryck l. påverkan utifrån o. d. Med vidöppna sinnen. Det olyckliga Danmark stod genom sin söndring vidöppet för den mest tilltagsne. 1SAH 2: 189 (1787, 1802). Hvarken för vek eller för hård, hvarken vidöppen eller inbunden, hvarken öfverdådig eller skygg, afspeglade han i karakter och lynne den försiktiga beslutsamheten. Valerius 2: 252 (1839). Det föga djärva akademiska Sverige stod vidöppet för det samtidigt älskliga och fräscha i hans lyriska filosofi. Lo-Johansson Förf. 92 (1957).
Avledn.: vidöppenhet, r. l. f. Ekelöf Utflykt. 147 (1947). vidöppna, v. (numera bl. tillf.) öppna (ngt) vitt l. så att det blir vidöppet. Din Swärfar, som jag hör, sin pung widöpna lär. Düben Boileau Sat. 59 (1722). Då han vid en stöt af vagnen vidöppnade ögonen samt fick syn på mannen och gossen vid vägen. Fahlcrantz Kyrkoh. 88 (1907).
B (†): VIDE-KJORTEL, se A.
C (i allm. till 1 h α. Anm. När vitt står särskrivet är det i ä. språkprov ovisst huruvida ssg l. ordfogning föreligger, men sådana – jämförelsevis ovanliga – fall redovisas likafullt samman med de sammanskrivna ssgrna i det följande (jfr dock 1 h β β′ ovan o. vitt-skild)): (2 slutet) VITT-AVLÄGEN. (vid- 1627–1705. vitt- 1635–1727) (†) (mycket) långt bort belägen; jfr -belägen 2. Sådana härliga immuniteter .. , som i fremmande och wijdhaflegne Örtter, wore mycket gängsse. RARP 1: 24 (1627). 2BorgP 3: 183 (1727). —
-BEFALLANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som befaller vida omkring. Atreus’ vidtbefallande son Agamemnon. Johansson HomIl. 3: 178 (1846). —
-BEFAREN, p. adj. vittberest. De anse oss för så vidt befarne resande, att knapt någon ting kan vara oss okänd. Landell Bligh 119 (1795). —
-BEGRIPEN, p. adj. (vid- c. 1540–1697. vitt- 1534–c. 1795) (†)
1) till 1 h α: som har vid omfattning l. utsträckning o. d.; vidsträckt; särsk. om landområde l. rike o. d.; äv. dels om gräns, dels i bildl. anv.: vittomfattande; jfr begripa 3 b α. Ith slickt stort och vijdt begribit konng riike. G1R 9: 300 (1534). Fädernesslandzens .. ganska widtbegripne gräntzer. Schück VittA 1: 34 (i handl. fr. 1617). Som Moses intet warit om Adams widtbegrepna lärdom underrättad. Lagerbring HistLit. 36 (1748). Att .. de hemman, som till äfventyrs i 13 ok 14 seculo voro afgärda under vidtbegrepne bya samfälligheter, i laglig ordning blifvit förvandlade i bolbyar. Calonius 3: 109 (c. 1795).
2) till 1 h β: inbegripen i mycket (vida omkring); jfr begripa 4. Store Gud, sade en widtbegrepen Statist, tänk om sådane små skulle ok spela sina Intriguer. Dalin Arg. 2: 177 (1733, 1754).
Avledn. (†): vittbegripenhet, r. l. f. särsk. till 1. G1R 26: 117 (1556). (Sveriges) widbegripenheet öfwergår mäste parten af alla Europeiske konungarijke. Gustaf II Adolf 73 (c. 1620). —
-BEKANT. (vid- 1676–1748. vitt- 1679 osv.) bekant (se d. o. I 1, 2) vida omkring; jfr -beropad, -kunnig, -känd, -omtalad, -spord. Edhers Högh ährewyrdigheet behagadhe af sin widbekanta from och mildhheet migh en sådan schickelig Pärsohn recommendera. VDAkt. 1676, nr 191. —
-BELÄGEN. (†)
1) till 1 h α: vidsträckt. Een sådan anseenligh Krijgzmacht, som thetta widtbeläghne Rijket och thesz fiärre åthskilde Grentzer, skal .. kunne förswara. Stiernman Riksd. 783 (1625). VDAkt. 1784, nr 396.
2) till 2 slutet: långt bort belägen; äv. om avstånd; jfr -avlägen, -lägen. Emedan jagh moste äsomöfftast reessa til thessa vidtbelägne församblingar i stifften. OxBr. 12: 257 (1637). För at icke förvillas af föremålens mängd eller vidtbelägna afstånd. Kellgren (SVS) 5: 195 (1789). —
(1 h β) -BELÄST. som har vittomfattande beläsenhet. Någon vidtberestare och vidtbelästare man. Atterbom Minnest. 1: 101 (1847). —
-BEPRISAD, p. adj. (numera bl. tillf.) prisad vida omkring; jfr -besmyckad. Edle och högtährade Borgareståndets widtbeprijste rättwijsa och mildhet. 2BorgP 5: 420 (1734). —
-BEREST, p. adj. som rest vida omkring; mycket berest; jfr -befaren, -bevandrad 1, -faren 1. Weste (1807). Den klarsynte, lärde och vittbereste forskaren och museimannen Adolf Bastian. Rig 1950, s. 125. —
-BERYKTAD, p. adj. (numera bl. tillf.) beryktad vida omkring; förr äv.: vittberömd. Att han ej i ringare mån, än sin vidtberyktade landsman, upphöjt det svenska namnets ära. Atterbom Minnest. 2: 340 (1824). Ygge, den vittberyktade skogstjuven. Moberg Rid 148 (1941). —
-BERÖMD, p. adj. (vid- 1607. vitt- 1619 osv.) berömd vida omkring; jfr -beropad, -beryktad, -berömlig, -frejdad, -omfaren. Then höghlärde och wijdberömde Italianiske Juristen Jacobus Menochius. Chesnecopherus Skäl Aa 1 b (1607). Leipzigh, then mycket widt berömde frijstaden. Bolinus Dagb. 19 (1667). Nordermur klättrar uppför klinten med dess vittberömda utsikt över staden och havet. TurÅ 1951, s. 42. —
-BERÖMLIG. särsk. (†) mer l. mindre liktydigt med: vittberömd; jfr berömlig d. Kyrkioherden i Stockholm, som war M. Olaus Petri en widtberömlig man. Annerstedt UUH Bih. 2: 100 (i handl. fr. 1665). Lidforss DQ 2: 643 (1892). —
-BESJUNGEN, p. adj. (numera bl. tillf.) besjungen vida omkring. O J Chariter, vidtbesjungna beherrskarinnor af Orkomenòs. Phosph. 1810, s. 91. —
-BEVANDRAD, p. adj.
1) (†) till 1 h α: som vandrat l. rest vida omkring; vittberest; jfr bevandrad 1. Oddur then widtbewandrade. Verelius Herv. 51 (1672). Dalin (1855).
2) (numera bl. tillf.) till 1 h β: (väl) bevandrad i mycket; jfr bevandrad 3 o. -förfaren. Min ampla och vidtbevandrade Herr Doctor Bore. Kellgren (SVS) 6: 20 (1773). —
-BLICKANDE, p. adj. (vid- 1957–1967. vitt- 1820 osv.) (numera bl. tillf.) som blickar vida omkring; äv. (o. i sht) i bildl. anv.: som har vittomfattande överblick o. dyl. l. stor kringsyn l. framsynthet o. d. (äv. överfört); jfr -seende, -skådande. Sjöberg (SVS) 1: 254 (1820). Det är .. (bl. a.) hans vidtblickande djärfhet, som gör den kinesiske köpmannen till en så farlig konkurrent. Nyström NKina 2: 150 (1914). Isak var en vittblickande och företagsam man. TurÅ 1964, s. 157. —
-BÄRANDE, p. adj. (i sht i Finl., numera bl. tillf.) som når vida omkring; äv. (o. i sht) i bildl. anv.: vittgående; jfr bära, v. 23 c, d. En vidtbärande konflikt mellan staten och den lösa befolkningen i Österbotten. Lindberg FinNov. 1: 12 (1894). Därifrån hade man en vidtbärande öfversikt öfver hela expositionsfältet. Ramsay Barnaår 8: 172 (1907). —
-FAMNANDE, p. adj. (vid- 1912–1957. vitt- 1821 osv.) som breder ut sig vida omkring; äv. bildl.: som tar sig an l. omfattar mycket; jfr -omfamnande, -omfattande, -omspännande. Herr Järtas vältalighet och vidtfamnande utfarter. SC 2: 77 (1821). Tvenne åldriga, vidtfamnande hängbjörkar. Snellman Gift. 3: 163 (1842). Utsikten är vidtfamnande. TurÅ 1911, s. 276. Peter Kruse, ståthållare i Säters och Näsgårds län .. , var .. en vittfamnande affärsman. Lyberg GPprFalunDal. 1: 53 (1940). särsk. om avsikt l. (område för) intresse l. kunskap o. d.: som innefattar l. omfattar mycket. Höga anspråk, vidt famnande afsigter på begge sidor. Strinnholm Hist. 3: 709 (1848). Hon intresserade sig för det vittfamnande ämnet mänsklig frihet. Pyk MacLaine HittaHem 92 (1975). —
-FARANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som far vida omkring. At dee wijtfarande och fremmande Skepp, och Skutor, kunna sigh dher effter inledsaga. RannsaknAntikv. I. 1: 284 (1674). —
-FAREN, p. adj. (vid- c. 1540 osv. vitt- 1715 osv.) [jfr fsv. vidhfarul]
1) som färdats vida omkring, vittberest; särsk. ss. tillnamn; äv. dels (i sht jäg.) om djur: som rör sig vida omkring, dels oeg., om ngt sakligt (jfr fara, v.2 1 e), förr äv. om resa; jfr -omfaren. Honom kom örligh vppå aff enom som heet Iffwar Wijdhfaren, huilken ther synas haffua warit konung Biörns brodher. OPetri Kr. 37 (c. 1540). Från hennes vidtfarna resor uti den oändeliga rymden. Lantingshausen Young 1: 122 (1787). Karl Uchermann har ett vidtfaret rykte som djurmålare. SDS 1904, nr 88 B, s. 2. Skogsharen är inte vidfaren som räven. JägUppslB 138 (1989).
2) (†) om område o. d.: vidsträckt (att förflytta sig över vid dess handhavande (jfr fara, v.2 7) o. d.). VetAH 1741, s. 6. Efter .. (socknen) är så tätt bebygd; så har ock ingen bonde mer vidtfarna ägor, än han väl hinner sköta. VetAH 1754, s. 118. —
-FLYGANDE, p. adj. (vid- 1650, 1668. vitt- 1688 osv.) (numera bl. tillf.) som flyger (se särsk. flyga 4) vida omkring. Stiernhielm Virt. 3 (1650, 1668). —
-FREJDAD, p. adj. (vid- 1749–1786. vitt- 1733 osv.) [fsv. vidhfrägdhadher] (ngt ålderdomligt) vittberömd; särsk. dels om person (särsk. i substantiverad anv.), dels om namn (se d. o. 4, 5); jfr vid-frägd. En dag blifwa alla detta widtfrägdade Rikets ögon stälte på Edra rörelser. Dalin Arg. 1: 203 (1733, 1754). Det är ej alltid om .. de på jorden högt uppsatta eller vidtfrägdade, som detta Salomos yttrande (om välsignelse) .. gäller. Wallin Rel. 2: 173 (1818, 1827). (Gm stort kunnande) är hans namn längesedan vidtfrejdadt långt utöfver fäderneslandets gränser. 3SAH 4: 115 (1889). —
-FRÄGD, se A. —
(1 h β) -FÖRFAREN, p. adj. (vid- 1650. vitt- 1672 osv.) (numera bl. tillf.) (väl) förfaren i mycket; jfr -bevandrad 2. Twenne in jure widförfarne män. BraheBrevväxl. II. 1: 57 (1650). —
(1 h) -FÖRGRENAD, p. adj. som förgrenar sig vitt; särsk. (o. i sht) i bildl. anv. l. till förgrena 1 b; jfr -grenad, -spridd, -utgrenad. Nilsson FestdVard. 134 (1925). Förenta staternas vittförgrenade högskoleväsende. HT 1951, s. 431. —
(1 h) -GAPANDE, p. adj. (vid- 1649, 1668. vitt- 1784 osv.) (numera bl. tillf.) som gapar vitt. Wichtig’ Canon’ wijd-gapande gruflige Möser, och andre / Sådane meer, med gift och skroot upfylte granater. Stiernhielm Fred. 1 (1649, 1668). —
(1 h) -GRENAD. (vid- 1923–1967. vitt- 1807 osv.) vittförgrenad; äv. bildl.; jfr grena 2, 3 b o. vid-grenig. En liflig / Hjorts vidtgrenade horn. Adlerbeth Buc. 35 (1807). Vi ska ha ett vittgrenat seriesystem med 1000-tals krafter. IdrBl. 1935, nr 68, s. 1. —
-GRENIG, se A. —
(1 h β) -GRIPANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) vittgående. En riktning, som ledde till de mest vidtgripande följder. Schybergson FinlH 2: 91 (1889). —
-GÅENDE, p. adj. om sak: som når l. sträcker sig vida omkring (jfr gå VIII 14); äv. (o. numera nästan bl.) i bildl. anv.: som är omfattande (se omfatta I 4 slutet) (o. innebär l. medför stora l. många förändringar l. (åter)verkningar l. följder o. d.) (jfr -bärande, -gripande o. vid-sträckt c γ o. långt-gående). Orten är .. upfyld med en myckenhet högder eller widtgående stenmalingar. Hülphers Norrl. 4: 322 (1779). Wi, med wåra widtgående begrepp om löjtnantens fri- och rättigheter. SmålAlleh. 1883, nr 130, s. 3. Ett flertal bevarade likartade anläggningar, där hela kategorien just nu är föremål för vittgående ombyggnad. Rig 1957, s. 9. Hon drog kanske alltför vittgående slutsatser av sitt genomskådande. Söderström Linan 227 (1983). —
-KUNNIG. (†) vittbekant. Botin Utk. 87 (1757). Berserkar, hvilka .. voro .. i stort rop af en berycktad styrka .. och vidtkunniga mandater. Botin Hist. 1: 144 (1789). —
-KÄND, p. adj. (vid- 1886. vitt- 1904 osv.) (numera bl. tillf.) vittbekant. Heimdall är .. (för sin vaksamhet) ”vidkänd” bland Nifelhels innevånare. Rydberg Myt. 1: 521 (1886). —
(1 h β) -LAGFAREN~020, p. adj. (numera mindre br.) som har vittomfattande lagfarenhet. Edle wälb: Ehreborne Högachtade wällwijse och widtlagfarne gode Herrar och Män. BoupptSthm 1669, s. 461, Bil. Östergren (1967). —
-LJUDANDE, p. adj. som ljuder vida omkring; jfr -skallande. Strax efter att tornuret har dundrat fram tolv vittljudande slag. Lagerlöf Körk. 37 (1912). —
(2 slutet) -LÄGEN. (†) = -belägen 2. Att the Svenske regementer blifva .. till vijtlägne platzer commenderade. RP 8: 81 (1640). —
-OMFAMNANDE, p. adj. vittfamnande; äv. (o. numera nästan bl.) i bildl. anv. Det vidtomfamnande snillet. Leopold 5: 421 (1802, 1833). Såg med undran Odysseus, / .. hjeltarnes torg ock vidtomfamnande murar. Johansson HomOd. 7: 44 (1842, 1844). —
-OMFAREN~020, p. adj. (numera mindre br.) vittfaren; ngn gg äv.: vars namn (se d. o. 6) färdats vida omkring, vittberömd. Nicander Minn. 1: Dedik. 4 (1831). Den redan vittomfarne unge religionshistorikern. Linder 4Decenn. 17 (1949). —
(1 h α, β) -OMFATTANDE, p. adj. omfattande (se omfatta I 4 slutet) i (särskilt) hög grad; förr äv. om person: som tar sig an l. behärskar mycket (jfr omfatta I 3 b); jfr -begripen 1, -famnande. Phosph. 1810, s. 103. Man kan icke neka honom skarpsinnighet, (o.) en i sjelfva Tyskland ovanligt vidtomfattande lärdom. Tegnér Brev 8: 86 (1837). Man har så mycket större skäl att vara tacksam för att historien ådagalagt, att ett så vidtomfattande snille lefvat. Rydberg Varia 169 (1893). särsk. (numera bl. tillf.) med rumslig (bi)bet.: vidsträckt. Häktade, sänkta i band, i den vidtomfattande klyftan. Adlerbeth Æn. 3 (1804). Många af .. (skadedjuren som inte är insekter) anställa så vidtomfattande skador, att de härutinnan kunna fullt jämnställas med flera af våra svåraste skadeinsekter. Tullgren Skadeins. 117 (1906). —
(1 h β) -OMSPÄNNANDE, p. adj. som omspänner (se omspänna 2) mycket, vittfamnande; jfr -spännande. (Paul Ernsts) energifyllda, högt sträfvande och vidtomspännande författarskap. 2NF 35: 637 (1923). —
-OMTALAD~020, p. adj. omtalad vida omkring; jfr -bekant. En hemlighetskrämare, – den på sin tid vidtomtalte ordensvurmen Boheman. 2SAH 20: 107 (1840). —
-RUMMIG, -RYMD, se A. —
-RÅDANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr särsk. råda, v.1 1 c β. Ehuru mäktig och wittrådande han war, kunde han dock .. intet uträtta. Hof Skrifs. 51 (1753). —
-SEENDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som ser (sig) vida omkring; särsk. i bildl. anv.: vittblickande (äv. överfört); jfr -skådande. Vår äfven så vidtseende som patriotiske Konung. HH XXXII. 1: 47 (1776). (Kejsar Wilhelm II) har hittills ej gjort sig bekant för någon vidtseende fjärrblick. Lidforss Fragm. 125 (1894, 1904). —
(1 h α, β) -SKILD, p. adj. (numera bl. tillf.) vitt skild (jfr vid, adj. 1 h β β'); i sht i pl. Män, närstående fordom, / Sedan af lefnadens kall vidtskilda och skilda i rummet. Wirsén Vint. 282 (1890). De mest vittskilda stridande riktningar i det förgångna. 3SAH LXVI. 2: 146 (1956). —
-SKYGGANDE, p. adj. (†) som ger skugga vida omkring; jfr skygga, v.2 1. Adlerbeth Æn. 145 (1804). Midt på detta fält står en vidtskyggande alm. Rydberg KultFörel. 1: 301 (1884). —
-SKÅDANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) vittseende; särsk. dels oeg., om ngt sakligt, dels bildl. (särsk.: (visionärt) fjärrskådande (jfr skåda, v. 1 o; äv. överfört)); jfr -blickande. De vidtskådande siarne. Ljunggren SmSkr. 3: 118 (1881). Högt och vidtskådande resa sig tvillingstornen på Lunds domkyrka. VLS 193 (1888). Den känsla, som .. förband nationens ädlaste och mest vidtskådande andar. Vasenius Samkänsl. 11 (1901). En vittskådande synpunkt, som framtiden endast bekräftat. Athena 76 (1917). —
-SPORD, p. adj. (†) vittbekant. Thet sagorijka och vidtsporda kriget för Troieborgh. LPetri Kr. 10 (1559). Johansson HomIl. 9: 362 (1846). —
-SPRIDD, p. adj. spridd (se sprida IV 2) vida omkring (jfr -utbredd); i sht förr äv. motsv. sprida IV 1: vittförgrenad. HC11H 9: 16 (1768). Eken .. med sina vidtspridda rötter utmärglar både Åker och Äng. LBÄ 11–13: 55 (1798). Den gamla och vittspridda nationella rörelse, vilken har till mål att befria det ukrajnska folket. Steffen Krig 1: 195 (1914). —
-SPÄNNANDE, p. adj. vittomspännande. Hon .. tyckes ha ägt .. förmågan att kunna följa sin man äfven i hans mest vidtspännande planer. Anholm Norm. 201 (1898). —
-STRÄCKT, se A. —
-SVÄVANDE, p. adj. som svävar (se sväva, v.1 1, 2, 5) vida omkring; äv. (o. i sht) i bildl. anv. l. till vid, adj. 1 h β, o. motsv. sväva, v.1 6, ofta ungefär liktydigt med: vidlyftig (se d. o. 2 (b)); jfr -utsvävande. Linc. E 2 a (1640). Tillåt mig säga, att flertalet av levnadsteckningarna är föga intressant och även för vittsvävande. 3Saml. 5: 13 (1828). Läkarvetenskapen (blev) mer och mer en självständig forskningsgren .. med kritisk hållning mot vittsvävande spekulationer. Aspelin TankVäg. 1: 54 (1958). —
(1 h β) -SYFTANDE, p. adj. som har vittgående syftning (se syfta, v.1 5) l. syfte. Undervisningen .. var dock icke synnerligt vidtsyftande, efter nutida begrepp. FoU 17: 172 (1903). —
-SYNT, se A. —
-SÖKT, se A. —
-UTBREDD~02 l. ~20, p. adj. utbredd (se ut-breda 1) vida omkring; äv. i bildl. anv. l. motsv. ut-breda 3 (jfr -utsträckt); jfr -spridd. I Jerusalem förblef beständigt för alla desza widtutbredda Judar den högsta domstolen. Rydberg o. Tegnér Engelhardt 1: 7 (1834). Bördig slättmark, / Fiskrika strömmar, widtutbredda ängar. Hagberg Shaksp. 11: 6 (1851). —
(1 h) -UTGRENAD~020, p. adj. (utåt) vittförgrenad; äv. i bildl. anv. Att sträfva efter ett vidtutgrenadt inflytande, som ej kan i verkligheten åstadkommas. Rundgren BihReflSkandSamf. 12 (1843). Grönskande vittutgrenade träd. Krusenstjerna Fatt. 3: 435 (1937). —
(1 h β) -UTSEENDE, p. adj. (vid- 1632–1635. vitt- 1614 osv.) (numera mindre br.) som ter sig l. förefaller vittgående (o. oviss l. riskabel l. vådlig o. d.); utom i b i sht om ngt framtida l. planlagt o. d.; jfr ut-se 6 b slutet o. vidlyftig 3. Huru vij oss vidare i thenne högvichtige och vijdt uthseende saak ställa skole. OxBr. 1: 62 (1614). Czarens onda och vidtuthseende upsåt emot Porten. Carl XII Bref 376 (1711). Emedan följderna annars kunde blifva svåra och vidtutseende. Liljecrona RiksdKul. 24 (1840). Det vittutseende spörsmålet om södra lasarettsområdets användning. Örtengren LUByggn. 137 (1951). SAOL (1986). särsk.
a) om krig(shandling) o. d. Denn aldrahögste Gudh han verdiges giffua .. på detta vidt uthseende krigh en goodh uthgångh. OxBr. 3: 197 (1630). Nu fann han sig stå inför ett vittutseende krig. Henrikson AntikHist. 2: 147 (1958).
b) (†) enbart med tanke på ovisshet l. vådlighet o. d. Vthi thesse farlige och widt vtseende tider. RARP 1: 72 (1627). Hennes oro och bekymmer under mannens vidt utseende belägenhet. VetAH 1813, s. 272. Björkman (1889). —
-UTSPÄND~02 l. ~20, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr ut-spänna 1 a, b. Den blå / Vidtutspända eter. Rydberg Faust 287 (1878). —
-UTSTRÄCKT~02 l. ~20, p. adj. (numera bl. tillf.) utsträckt vida omkring; i sht förr äv. i bildl. anv.: vittutbredd. Dhesz widt-uthsträckte Låff. Swebilius SGHelmfeldt R 1 a (1678). Sedan återstår tallskogen .. med låg stam, grofva vidtutsträckta grenar. Bremer Nina 657 (1835). —
(1 h β) -UTSVÄVANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som svävar ut vitt o. brett; jfr -svävande. Hans djerfva, vidtutsväfvande planer behöfva ett vidsträcktare spelrum, än en vanlig menniskolifstid. Kullberg Domaren 148 (1842). —
-VÄLVD, -ÖPPEN, se A.
VIDELIGA l. VIDLIGA, adv. (-eliga 1559. -liga 1560) [fsv. vidhelika] (†) vitt (se vid, adj. 1 h). At Christen troo allestädes ther i rijket måtte planterat och vijdeliga utbredd vardha. LPetri Kr. 57 (1559). LPetri Psalt. 81: 11 (1560). —
VIDHET, r. l. f. [fsv. vidhhet] (numera bl. tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara vid, vidd; äv. konkret(are), om förekomst av l. företeelse med vidd. Gudh .. haffuer giordt alt mankönet .. till ath boo på all jordhenes widheet. Apg. 17: 26 (NT 1526). Klädernes vidhet gör, at Japonesen är snart klädd. Thunberg Resa 3: 357 (1791). Genom att begreppet egen fördel .. från början haft en sådan vidhet. Larsson Spinoza 162 (1931). —
Spoiler title
Spoiler content