HASSA, v., anträffat bl. i p. pf. -ad.
Etymologi
[sv. dial. (Värml.) has, i uttr. hys och has, på varjehanda sätt ofreda med ord; jfr d. hasse, nor. dial. hassa, hetsa, jaga (kreatur); jfr äv. d. hasse, få bukt med (ngt); avledn. av HASS (se Ideforss PrimInterj. 1: 335 f.)]
(†) behandla (ngn) illa, hundsa (ngn); i förb. hussad och hassad. The (dvs. sändebuden) bleffuo vthi wäghen .. illa håldne medh maat och dryck, hussade och hassade. Petreius Beskr. 3: 36 (1615). Fernander Theatr. 267 (1695).
