SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HASPLA has3pla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, HASPLERI (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Etymologi
[avledn. av HASPEL, sbst.1, närmast efter t. haspeln, avledn. av t. haspel]
1) (i fackspr.) motsv. HASPEL, sbst.1 1: uppvinda (spunnet garn) på haspel, gm uppvindning på haspel avdela (garn) i härvor, härvla. Bennet Lin. C 4 a (1738). Törnsten Linnel. 7 (1787). Torpson Eur. 1: 40 (1895).
2) (i sht i fackspr.) motsv. HASPEL, sbst.1 2: medelst haspel upplinda l. avlinda (linor, tyg o. d.) på resp. från en rulle o. d., veva, vinda; äv.: gm vevande föra fram (tyg o. d.) mellan rullar l. över en rulle o. d. Pasch ÅrsbVetA 1832, s. 4. En sköljmaskin med tre refflade cylindrar av trä, mellan vilka vadmal och annat färgat tyg hasplas vid sköljning. Sahlin SkånFärg. 67 (1928).
3) bärgv. motsv. HASPEL, sbst.1 3: uppvinda (ngt) medelst handspel l. mekanisk haspel. JernkA 1875, s. 256. Wetterdal Grufbr. 274 (1878). Zidbäck (1890).
4) (vard.) bildl., i fråga om hastigt l. torrt l. själlöst föredrag o. d.: rabbla upp, ”veva”, ”dra” (ngt). Ett enda långt hasplande, där vi inte få ett ögonblicks andrum mellan börjans ”mina herrar och damer” och slutets applådställe. VerdS 196: 18 (1913). Vacker poesi får inte hasplas torrt och mekaniskt, som låge där intet bakom de vackra orden. Därs. 216: 63 (1918).
Särsk. förb.: HASPLA AV10 4. jfr AVHASPLA.
1) (i sht i fackspr.) till 1 o. 2: vinda (garn o. d.) av rulle o. d. Berlin Lsb. 127 (1852).
2) (vard.) bildl.; jfr 4. Bordsbönen hasplade han (dvs. gossen) i dag af fortare än vanligt. Lundquist Profil. 1: 70 (1878, 1884).
HASPLA AV SIG10 4 0. (vard.) haspla ur sig; jfr 4. Så hasplade hon af sig en massa hams och trams till historier. Cavallin Stevenson Söderh. 93 (1897).
HASPLA UPP10 4 l. OPP4. (i sht i fackspr.) till 1 o. 2: vinda upp (tråd o. d.) på rulle o. d.; äv. = HASPLA AV 1. En del fiskare .. haspla upp den (dvs. långreven) på en därtill särskildt gjord rulle. Schröder Fiske 50 (1900). jfr UPPHASPLA.
HASPLA UR SIG10 4 0. (vard.) hastigt rabbla upp (ngt), ”nysta ur sig” (ngt); jfr 4. (Han) hasplade ur sig tusen ursäkter. Lundquist Profil. 2: 33 (1886). Johansson RödaHuv. 1: 98 (1917).
Avledn.: HASPLARE, m. (i fackspr.) särsk. till 1: person som hasplar l. har till yrke att haspla garn. Carlström Spinnm. 109 (1832). FörtArbTextilf. 3 (1909).
HASPLERI104, n. (i fackspr.) särsk. till 1, om avdelning av spinneri. SvD(A) 1924, nr 55, s. 3.
HASPLERSKA, f. (i fackspr.) särsk. till 1; jfr HASPLARE. SLorS 12: 34 (1896).
Spoiler title
Spoiler content